Är det jag som är knäpp och tänker fel?

Ensamstående sen 5 år tillbaka,  mamma till 17-årig son. Han bor hos mej Vv. Träffade en ny man (w) för 3 år sedan. Vi bor inte ihop. 

Problemet kommer vid helger. W vill fira alla med mej och det är jag såklart glad för.   Men lite då och då är min son hos mej på storhelger, typ jul, nyår, midsommar? W tycker att sonen är så stor nu att han kan vara hemma själv. Och det kan han och det är han ibland. Inga som helst problem om jag är borta någon natt med w. Men jag åker inte i väg stora helger och lämnar sonen själv.

W har noll förståelse för det. Han tycker jag är mesig och överbeskyddande. För mej handlar det inte om att sonen inte klarar sej själv utan att jag inte vill att sonen ska känna sej bortvald. Jag har varit tydlig med det sen jag träffade w. Har jag sonen en storhelg ingår min son i firandet. Är jag bortbjuden så ska det vara självklart att han får hänga med om han vill.  

Börjar tröttna på w:s tjafsande om det här som jag tycker är självklart. Hur tänker ni andra kring sånt här? Är det kanske inte så självklart som jag tycker?