• Anonym (Dearest)

    Gå tillbaka till min fru efter separation?

    Hej.

    Jag känner att jag måste få skriva av mig lite då jag hela året befunnit mig i någon slags livskris. Jag fyller 39 år snart och är på pappret gift med min fru som jag har tre barn ihop med (10, 7, 2).



    Jag och min fru är sedan april separerade och i maj skickade vi in skilsmässoansökan. Nu har det blivit läge att bekräfta den om vi vill genomföra skilsmässan. Det var min frus initiativ att separera mot min vilja men nu är det hon som inte vill skiljas och istället hitta tillbaka. Vi har varit tillsammans i 15 år snart och nästan 10 år som gifta. 


     


    Vi hade på slutet ett par jobbiga år med småbarn, tjafs, mycket jobb, lite tid för varandra osv. Varje liten grej blev till en stor grej och varje stor grej blev enorm. Jag kände att vi borde kämpa vidare men min fru ansåg att det inte skulle behöva vara så svårt om det är ?rätt?. I efterhand kan jag tycka det var ett modigt beslut av min fru att genomföra seperationen även om jag i stunden var bitter. Hon fick en lägenhet precis bakom min så det är väldigt nära för barnen och dom har tagit hela separationen förvånansvärt bra och vi har ändå kunnat umgås som en familj. Nu när det har blivit dags att bekräfta skilsmässan så vill min fru hitta tillbaka. 


     


    Vi har varit rätt mycket på och av i vår relation efter separationen där vi både träffat varandra emellanåt men även dejtat andra. Det har varit en del svartsjuka och ångest från bådas håll, vilket jag antar är normalt efter en sådan lång relation och tyvärr har vi båda gjort saker som sårat den andra.

    Under hösten kunde jag äntligen känna att jag började komma vidare och att jag var rätt lycklig i situationen ändå. Jag träffade en ny tjej som jag gillade väldigt mycket och jag har uppskattat egentiden jag får när barnen är hos sin mamma. 

    Sen kom min fru igen med att hon vill hitta tillbaka och det gjorde mig på nytt förvirrad och osäker. Jag älskar min fru på många sätt, hon är smart, vacker, en bra mamma, ordningsam och allt som jag inte är. Jag känner att jag utvecklats väldigt mycket i vår relation, det finns fortfarande en attraktion emellan oss och hon är i grund och botten en fantastisk person som jag delar värderingar och intressen med. Det var inte jag som ville separera och jag gick första tiden efter separationen och bara hoppades att hon skulle säga just allt det hon nu säger. 


     


    Samtidigt är det som att något kanske dött inom mig. Även om jag älskar henne så är jag osäker om jag kan älska henne som jag gjorde innan. Vi måste bygga upp tilliten till den andre igen och det finns mycket utmaningar. Jag är rädd för att bli sårad igen, att vi ska hamna i samma gamla spår där vi tjafsar, att barnen ska behöva gå igenom en seperation till. Även om vi båda kan ha viljan att anstränga sig för den andre så är vi olika som personer. 


     


    Jag slutade träffa den andra tjejen för några veckor sedan och har sedan dess sagt till min fru att jag vill ge det en ny chans men att jag är osäker kring allt också. Detta skapar så klart en osäkerhet hos min fru med. 


     


    Jag har tänkt mycket på den andra tjejen och har känt mig vemodig inför att vi inte ska ses mer och har fått anstränga mig för att inte skriva något till henne.   


     


    Samtidigt finns det som sagt väldigt mycket med min fru som jag verkligen gillar och jag älskar våran familj och allt vi har bygg upp ihop. Jag älskar att se hur barnen blir glada av att vi tillbringar tid tillsammans. Det skulle vara smidigt rent praktiskt och jag skulle gå från en ansträngd ekonomi till en god ekonomi genom att flytta ihop med min fru igen. 


     


    Men jag saknar känslan av förälskelse som jag hade med den andra tjejen. Min fru fyller många behov men det finns också saker jag saknar. Vi kommer aldrig vara i det nyförälskade stadiet igen och även om jag uppskattar att vara en familj så finns det inte en längtan eller spänning på samma sätt att träffa min fru. 


     


    Jag har inte känt mig olycklig i våran relation men samtidigt undrar jag om jag var så lycklig som jag kan vara? Är det nostalgi och bekvämlighet som drar mig tillbaka till min fru? 

    Någon som varit i liknande situation och som antingen gått tillbaka eller gått vidare och vill dela med sig?

  • Svar på tråden Gå tillbaka till min fru efter separation?
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Förhandlingar) skrev 2024-04-25 09:00:41 följande:

    Hallå Dearest,
    Tack för att du delar med dej och uppdaterar oss. Jag håller inte med övriga respondenter. Jag tror det finns en framtid för dej och din fru. Ni har en kärlekshistoria oavsett om du tycker det är lätt eller inte. Ni har bra sex och där blir jag lite avundsjuk. Min mans och mitt sex fungerar men är det bra? Nej, men nu skulle jag prata om er. Det är ansträngande med ett förhållande. Det kommer du inte ifrån. Men sen är det väl inte så kul att va själv heller. Inte så enkelt det heller egentligen. Så fort du har med människor att göra måste du ibland ta kritik. Inte så kul kanske men utvecklande. Jag tänker lite som din fru att du får släppa att va tränare i ett lag ditt barn inte ens spelar i. Men du vill kanske inte kännas vid lagets missnöje? Lättare att bara tacka ja. Men då blir frun ledsen och arg. Du behöver prioritera familj och jobb, i det här fallet fruns jobb? För det var ett jobbmöte hon hade inplanerat? Sen behöver hunden också tas om hand. Uppdelningen bör vara tydlig även där. 

    Sen ledsamt med hennes vredesutbrott när du är helt oskyldig, som när du somnade i sonens säng och hon trodde du dragit. Men hon bad om ursäkt och den behöver du nog acceptera. 

    Tjafs förekommer i alla förhållanden. Jag blev rasande på min man igår. Han bad om ursäkt. Det är bra idag. Luften behöver rensas ibland. Man behöver sätta gränser. Personligen förstår jag inte att du ger frun möjligheten att snoka i din mobil. Där behöver du sätta en gräns, tänker jag.

    Jag tycker du besvarar din egen fråga. Nej, gräset är inte grönare när du trots allt landar på plus i vad er relation ger dej. Du vill komma undan kritik säger du. Men du kommer garanterat bli kritiserad om du lämnar någon du älskar. Jag läser in att du trots allt älskar henne. Inte sant?


    Tack för ditt svar! Jag vill ju också se en framtid med min fru. Men jag vill framförallt känna mig lycklig och där vet jag inte vilken väg som i slutändan blir bäst. Som att någon här kan ge mig svaret, men ändå. 

    Jag är fine med kritik. Det är en sak jag faktiskt uppskattar med min fru, just att hennes sätt att tänka får mig att reflektera och utvecklas. Jag tycker det är jobbigt att känna mig anklagad och i min personlighet ligger det att jag är undvikande och lätt kan bli defensiv. Men min fru har oftast vettiga anledningar och förklaringar till varför hon känner på sitt sätt. Det är bara det att vi ofta ser på saker på olika sätt.

    Med träningen exempelvis så ja, det handlar för min fru helt om att den information jag ger är opålitlig när jag tidigare sagt att jag ska avveckla mitt engagemang men sen ändå hoppar in och täcker träningar när ingen annan förälder ställer upp. Att hon då känner sig tvingad att planera om i sin dag för annars så måste dom andra två barnen hänga med på träningen och stå och frysa. Hon tycker då att jag är självisk som utsätter dom för det. För mig så är det så klart att jag känner ett ansvar för laget ändå, det finns ingen annan förälder som ställer upp och jag har tränat det laget i ett par år nu och vill inte bara överge killarna innan en lösning är på plats. Min son är inte heller helt hundra på att han vill byta lag, så för hans skull så vill jag att han kan kunna komma tillbaka ifall han bestämmer sig för det, och att jag då finns där som tränare. Helst önskar jag dock få slippa ansvaret att vara tränare då jag inte riktigt orkar och jag önskar att det snart finns en lösning på plats.  

    Incidenten där hon trodde jag stuckit iväg mitt i natten kan jag absolut förlåta henne för. Jag tyckte det var väldigt förvirrat men också lite gulligt. Jag vaknade av att hon stod framåtlutad över mig i sonens säng kl 04 på morgonen och fräste 'VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER? DU HAR VARIT BORTA I FLERA TIMMAR!'. Jag blev ju skiträdd först, tänkte jag gått i sömnen eller något. När hon insåg sitt misstag så blev hon väldigt skamsen, bad om ursäkt och sa att hon var rädd att hon förstört saker nu. Jag tyckte som sagt det var knäppt men också gulligt, (hon har någon gång tidigare väckt barnen mitt i natten kl 02 och gjort dom iordning för skolan för hon trodde det var morgon innan hon insett sitt misstag), så det är lugnt. Men det visar också på en bristande tillit som jag hoppas vi kan komma bort ifrån.

    Jag tillåter inte att hon läser min mobil. Men vår yngsta har den ofta i samband med sovdags när han dricker välling och kollar på klipp. Sen har hon då i smyg läst igenom när han somnat utan att jag märkt. Jag har upptäckt det efteråt då vissa meddelanden som varit olästa innan istället stått som lästa och jag har då konfronterat henne. Nu var det någon vecka sedan hon gjorde det sist och hon känner att hon inte känner samma svartsjuka längre och att hon förstår att det är en gräns för mig som hon inte ska passera.
  • mamaleona

    Där har du det - bättre svar kan du inte få än han nästan 60 med livserfarenhet++++. Är bara 50+ men det var så perfect skrivet.

  • Fjäril kär
    Anonym (Dearest) skrev 2024-04-25 13:08:14 följande:
    Ja, jag känner igen mig i det. Ju mer vardag saker blir desto mer känns relationen som den var innan separationen. Men hur ska vi göra? Vilka konsekvenser syftar du på?
    Framförallt syftar jag på det faktum att ni aldrig har separerat. Du har bytt adress. Men i övrigt är egentligen ingenting förändrat. Allt är som vanligt. 
    Där måste ni börja. 
    Självinsikt. Självrannsakan.  Sluta med alla tusen ursäkter. 
  • Anonym (Förhandlingar)
    Anonym (Dearest) skrev 2024-04-25 13:40:32 följande:
    Tack för ditt svar! Jag vill ju också se en framtid med min fru. Men jag vill framförallt känna mig lycklig och där vet jag inte vilken väg som i slutändan blir bäst. Som att någon här kan ge mig svaret, men ändå. 

    Jag är fine med kritik. Det är en sak jag faktiskt uppskattar med min fru, just att hennes sätt att tänka får mig att reflektera och utvecklas. Jag tycker det är jobbigt att känna mig anklagad och i min personlighet ligger det att jag är undvikande och lätt kan bli defensiv. Men min fru har oftast vettiga anledningar och förklaringar till varför hon känner på sitt sätt. Det är bara det att vi ofta ser på saker på olika sätt.

    Med träningen exempelvis så ja, det handlar för min fru helt om att den information jag ger är opålitlig när jag tidigare sagt att jag ska avveckla mitt engagemang men sen ändå hoppar in och täcker träningar när ingen annan förälder ställer upp. Att hon då känner sig tvingad att planera om i sin dag för annars så måste dom andra två barnen hänga med på träningen och stå och frysa. Hon tycker då att jag är självisk som utsätter dom för det. För mig så är det så klart att jag känner ett ansvar för laget ändå, det finns ingen annan förälder som ställer upp och jag har tränat det laget i ett par år nu och vill inte bara överge killarna innan en lösning är på plats. Min son är inte heller helt hundra på att han vill byta lag, så för hans skull så vill jag att han kan kunna komma tillbaka ifall han bestämmer sig för det, och att jag då finns där som tränare. Helst önskar jag dock få slippa ansvaret att vara tränare då jag inte riktigt orkar och jag önskar att det snart finns en lösning på plats.  

    Incidenten där hon trodde jag stuckit iväg mitt i natten kan jag absolut förlåta henne för. Jag tyckte det var väldigt förvirrat men också lite gulligt. Jag vaknade av att hon stod framåtlutad över mig i sonens säng kl 04 på morgonen och fräste 'VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER? DU HAR VARIT BORTA I FLERA TIMMAR!'. Jag blev ju skiträdd först, tänkte jag gått i sömnen eller något. När hon insåg sitt misstag så blev hon väldigt skamsen, bad om ursäkt och sa att hon var rädd att hon förstört saker nu. Jag tyckte som sagt det var knäppt men också gulligt, (hon har någon gång tidigare väckt barnen mitt i natten kl 02 och gjort dom iordning för skolan för hon trodde det var morgon innan hon insett sitt misstag), så det är lugnt. Men det visar också på en bristande tillit som jag hoppas vi kan komma bort ifrån.

    Jag tillåter inte att hon läser min mobil. Men vår yngsta har den ofta i samband med sovdags när han dricker välling och kollar på klipp. Sen har hon då i smyg läst igenom när han somnat utan att jag märkt. Jag har upptäckt det efteråt då vissa meddelanden som varit olästa innan istället stått som lästa och jag har då konfronterat henne. Nu var det någon vecka sedan hon gjorde det sist och hon känner att hon inte känner samma svartsjuka längre och att hon förstår att det är en gräns för mig som hon inte ska passera.
    Du säger att du vill se en framtid med din fru, att du vill leva med dina barns mor. Ja, gör det då! Vad hindrar dej? Som någon annan också nämnt så går det här med sex i vågor :) Efter ett tag är det lätt att tända till på någon annan. Jag med. Jag ville separera. Sen hade vi den här bra dialogen, där vi istället startade upp ett öppet förhållande. Försiktigt. Kanske ändå även något för dej och din fru längre fram, när ni har förtroendet er emellan och vill hitta på något kul :) För mej var det en dealbreaker. Det är han och jag nu och för evigt som det känns. Annars går det förstås att byta partner efter några år när glöden nästan slocknat och dött. Men har du som jag en fin person vid din sida, som vill dej väl och älskar dej, så känns det trist och omänskligt att liksom bara skita i en sådan person. Och för dej har inte ens glöden falnat. Elden brinner lite starkare än på länge... Är det då inte så att du mest av allt är rädd att fullt ut gå tillbaka till frun med risk för att hon lämnar dej igen? Men du, det krävs grymt mod och passion att göra vad hon gjort. Att ångra sej och förklara för alla att hon hade fel. Låt det bli något bra av det här. Känner hon att du älskar henne utan hämndbegär, så tror jag inte hon lämnar dej.
  • Anonym (snart 60 och med livserfarenhet)
    Anonym (Dearest) skrev 2024-04-25 13:03:01 följande:
    När visste du att du inte ville tillbaka till dina barns mamma? Vad fick dig till den insikten?
    När jag insåg att risken var stor att vi skulle hamna i samma hjulspår igen.
    Jag kände mig inte tillräckligt övertygad att hon hade skaffat sig själv tillräcklig insikt om sina egna personliga problem och att hon inte personligen och djupt inom sig själv var tillräckligt motiverad. Jag bedömde risken stor för att hon snart skulle börja känna sig missnöjd igen. Missnöjd med livet, missnöjd med mig, och framförallt missnöjd med sig själv, och därmed risk att vi skulle falla tillbaka i samma problematik igen.
    Det som väckte dessa insikter hos mig kan nog ha varit att hon inom sig själv, icke uttalat, kanske inte ens medvetet, verkade ställa upp vissa förutsättningar och krav för vårt fortsatta liv och krav och önskemål på hur jag skulle vara som person.
    Hon hade alltså inte kommit fram till att hon hade ett eget ansvar och hade inte skapat en egen drivkraft att sträva mot att vår grund, vår nya start, skulle bygga på villkorslös kärlek.

    Jag kom till insikt delvis med stöd av enskild och mycket bra terapi.
    I kombination med att jag övervann min rädsla för att bli ensam, övervann rädslan för att förlora familjelivet och rädslan för att förlora den nära kontakten med mina barn (det visade sig sedan att min egen kontakt med barnen blev mera nära och djupare). Och det hjälpte min självkänsla att jag fick uppleva att jag var betraktad som en bra och faktiskt attraktiv man i andras ögon, fick känna att jag som man hade "ett värde på marknaden".
    Jag kom mer till insikt om att det inte var för sent, att det finns massor att uppleva i resten av livet.
    Och den känslan har jag alltjämt vid 60, att jag kommer ha roligt, vara lycklig och uppleva massor under resten av livet.
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (snart 60 och med livserfarenhet) skrev 2024-04-29 16:56:11 följande:
    När jag insåg att risken var stor att vi skulle hamna i samma hjulspår igen.
    Jag kände mig inte tillräckligt övertygad att hon hade skaffat sig själv tillräcklig insikt om sina egna personliga problem och att hon inte personligen och djupt inom sig själv var tillräckligt motiverad. Jag bedömde risken stor för att hon snart skulle börja känna sig missnöjd igen. Missnöjd med livet, missnöjd med mig, och framförallt missnöjd med sig själv, och därmed risk att vi skulle falla tillbaka i samma problematik igen.
    Det som väckte dessa insikter hos mig kan nog ha varit att hon inom sig själv, icke uttalat, kanske inte ens medvetet, verkade ställa upp vissa förutsättningar och krav för vårt fortsatta liv och krav och önskemål på hur jag skulle vara som person.
    Hon hade alltså inte kommit fram till att hon hade ett eget ansvar och hade inte skapat en egen drivkraft att sträva mot att vår grund, vår nya start, skulle bygga på villkorslös kärlek.

    Jag kom till insikt delvis med stöd av enskild och mycket bra terapi.
    I kombination med att jag övervann min rädsla för att bli ensam, övervann rädslan för att förlora familjelivet och rädslan för att förlora den nära kontakten med mina barn (det visade sig sedan att min egen kontakt med barnen blev mera nära och djupare). Och det hjälpte min självkänsla att jag fick uppleva att jag var betraktad som en bra och faktiskt attraktiv man i andras ögon, fick känna att jag som man hade "ett värde på marknaden".
    Jag kom mer till insikt om att det inte var för sent, att det finns massor att uppleva i resten av livet.
    Och den känslan har jag alltjämt vid 60, att jag kommer ha roligt, vara lycklig och uppleva massor under resten av livet.
    Oj jag kan verkligen känna igen mig i mycket av det du skriver. Min fru säger att hon kommit till insikter och hon går i terapi. Men hennes missnöje och sätt att i förväg associera mig med negativa saker finns kvar. Det är som att jag måste bevisa mig värdig av hennes kärlek många gånger. Hon känner exakt samma sak när jag påpekar detta. Att hennes personlighet och missnöje inte accepteras och att hon måste bevisa för mig att hon är härlig och positiv. Men det är inte så jag ser det. Jag känner att jag alltid accepterat henne och det var inte jag som ville separera.

    Innan det kunde jag inte tänka mig något annat alternativ än min fru. Men efter separationen har jag ju också fått känna att det finns andra som tycker jag är attraktiv och min rädsla över att bli ensam försvann med den bekräftelsen. Samtidigt är det svårare att hitta kärlek än sex. 
  • Anonym (snart 60 och med livserfarenhet)
    Anonym (Dearest) skrev 2024-04-29 20:07:24 följande:
    Oj jag kan verkligen känna igen mig i mycket av det du skriver. Min fru säger att hon kommit till insikter och hon går i terapi. Men hennes missnöje och sätt att i förväg associera mig med negativa saker finns kvar. Det är som att jag måste bevisa mig värdig av hennes kärlek många gånger. Hon känner exakt samma sak när jag påpekar detta. Att hennes personlighet och missnöje inte accepteras och att hon måste bevisa för mig att hon är härlig och positiv. Men det är inte så jag ser det. Jag känner att jag alltid accepterat henne och det var inte jag som ville separera.

    Innan det kunde jag inte tänka mig något annat alternativ än min fru. Men efter separationen har jag ju också fått känna att det finns andra som tycker jag är attraktiv och min rädsla över att bli ensam försvann med den bekräftelsen. Samtidigt är det svårare att hitta kärlek än sex. 
    Jag tror att ny kärlek ofta hindras av ens egna gamla känslor, att man känner känslor av förlust och av att man har misslyckats och gjort dåligt ifrån sig när det man trodde var livslång kärlek visade sig haverera. Man bär på känslor av misslyckande.

    Under tiden som kvinnan mentalt förbereder sig på att avsluta relationen (förbereder sig medvetet eller undermedvetet...), under tiden som hon blir alltmer missnöjd, får varje man oftast ta emot massor av kritik, kritik som ges och visas på väldigt många olika sätt och ofta outtalat.
    Detta kan vara mycket nedbrytande, kan ge dålig självkänsla, och blir sedan till ett självklart hinder inför att öppna sig för ny äkta kärlek.

    Dels tror jag att ny kärlek hindras till dess man på riktigt lämnat det gamla bakom sig, accepterat att det tillhör en tidigare fas i livet, har fått insikt att jag är bra, jag duger och livet kommer med massor av chanser och erbjudanden till mig, nu och  i framtiden,
    dels och dessutom måste man komma över sin rädsla att bli sårad igen.
    Först då tror jag att man på riktigt kan öppna sitt hjärta och på nytt bli kär igen.

    Under tiden kan hända att man av många olika orsaker har tillfälliga förbindelser, eller kanske inleder en ny relation som senare visar sig bli kort. Kanske att man övar sig och övar sitt sinne, och man söker bekräftelse för att få veta att man duger, men man kanske ännu inte är riktigt redo för en ny djup och äkta kärlek.

    För att en ny kvinna ska bli kär i en så krävs självfallet att man själv är en person som älskar sig själv, trots misslyckandet i den tidigare fasen i livet.., att man på nytt har lyckats skaffa sig själv förmåga vara helt öppen för hennes kärlek, och att man vågar visa sin kärlek för henne.
    Kärlek börjar med förälskelse.
    För att få en ny kvinna att bli förälskad i en så behövs det ofta mycket och bra sex, som upprepas.
    Och ur en lyckad förälskelse-fas så kan det ofta i nästa steg utvecklas djup och äkta kärlek.

    Samhället och sent skapade normer, och kanske många kvinnor (?), har ibland ett starkt behov av att tona ned betydelsen av bra sex.
    Men om vi ska vara ärliga och om vi bara tar ett litet kort steg tillbaka i evolutionen, till tiden innan samhället och vissa människor lyckats skapa religiösa hinder och påhittade normer, så var sexet det helt avgörande i relationen mellan man och kvinna.

    När jag som man i relationen med en kvinna lyckas få hennes sinne att glömma eller bortse från alla begränsande normer och religiösa hinder etc, så skapas en grund för bra sex och då leder det nästan alltid, eller alltid, till heta känslor och förälskelse hos kvinnan.
    Och förälskelse krävs om det ska kunna finnas en förutsättning för att kärlek ska komma i nästa steg.
    Utan förälskelse-fas finns knappast någon grund för att äkta kärlek ska kunna uppstå.
    Men självfallet leder inte alla förälskelser till äkta kärlek.
    Vilket de flesta av oss fått erfara, t ex att enbart förälskelse räcker inte som grund för att inleda en varaktig kärleksrelation. Men då får man ju glädja sig åt det positiva och det fantastiska som förälskelse innebär och när en förälskelse rinner ut i sanden så får man vara öppen för nya förälskelser, som i sin tur kanske kan vara rätt möjlighet för äkta kärlek.
  • Anonym (Dearest)

    Jag har nu nog kommit till en punkt där jag känner att jag inte vill fortsätta relationen med min fru. Vilket så klart ändå känns jobbigt och jag är rädd för beslutet med.


     


    Min mamma var på besök i helgen. Relationen mellan min mamma och min fru är otroligt ansträngd. Min fru hatar min mamma i stort sett och menar att min mamma traumatiserat henne. Min mamma är alkoholist och har tidigare kommit upp på besök och eftersom hon bor i en annan stad än oss så har hon även sovit över. Jag har förståelse för att mamma betett sig gränslöst emellanåt och att jag satt mammas känslor och hennes rätt att träffa barnbarnen framför min frus behov. Där har jag bett om ursäkt och verkligen kommit till insikt och jag har pratat med mamma om detta och hon håller med att hon gjort fel. 


     


    Jag har inte träffat mamma sedan julen 2022. Har sagt att jag inte vill att barnen ska träffa henne under negativa omständigheter och har därför valt att inte åka till henne på besök eller så vidare. Nu har hon en period ansträngt sig mycket och har sökt hjälp för sitt missbruk även om hon inte är helt nykter. 


     


    Jag sa att hon kan komma upp en helg när jag inte har barnen utan då dom är hos min fru. Så kan jag och mamma träffa dom dagtid men att dom sover hos min fru. Jag och min fru kom överens om att jag skulle ha barnen torsdag och fredag mellan kl 11 - 19 så dom kan träffa farmor. Barnen vill träffa farmor och dom var väldigt peppade. 


     


    Jag upptäcker sen att jag har kundmöte på jobbet kl 10 på fredagen och att jag inte kan hämta barnen förrän kl 12. Jag frågar då om vi kan lägga en timme på lördagen för en fika istället eftersom min fru även ville ha dom redan från kl 18 på fredagen sen. Jag vill mena att jag bara framförde en fråga i förbifarten men min fru tog det som att jag vill ändra vårt kontrakt och att jag är respektlös och manipulativ. Detta ledde till en ändlös diskussion på chatt kring hur jag är hal och inte respekterar henne osv. Där hon vill ta ut skilsmässa och avboka semesterresan vi precis bokat.


     


    Min mamma har skött sig jättebra hela helgen och barnen var glada att se henne. Vi åkte till lekland på torsdagen och shoppade i centrum på fredagen. Min fru erbjöd till och med barnen att sova över hos mig på fredagen. Detta helt på eget bevåg och det var någonting jag inte ens hade tänkt eller frågat om. För att hon inte ville straffa barnen sa hon. 


     


    Men ändå handlar diskussionen om att jag är respektlös och att hon inte kan lita på mig och hur hon är traumatiserad av mamma. Där känner jag återigen att det spelar ingen roll vad jag gör, allt blir bara fel. Jag hade förstått om jag faktiskt brutit mot överenskommelsen, men barnen var hemma i tid hos min fru och mamma har skött sig. Jag vet inte om jag orkar och tänker att det kommer bara fortsätta så här, där jag upplever att jag hela tiden blir anklagad och hon känner sig felbehandlad och missnöjd. Samtidigt skriver hon idag att hon vill försöka lösa allt. 


  • Ascendere

    Jag tänker att det finns en risk att din frus känslor återigen förändras till det sämre när/om ni blir ett par igen, för då vet hon var hon har dig och känner sig trygg i relationen (i negativ bemärkelse alltså). 

    Som det är nu vet hon inte riktigt var ni står samtidigt som hon har sett att du inte egentligen behöver henne och inte har några problem att hitta alternativ om du vill och det är exakt sånt som får det att pirra lite extra i bäret hos kvinnorna, även om de inte vill erkänna det. 

    Så om ni ska gå vidare, skynda långsamt, börja som särbo och se till att attraktionen och spännignen kvarstår i varje steg ni tar framåt. 

  • Anonym (Karin)
    Anonym (Dearest) skrev 2024-05-13 12:41:50 följande:

    Jag har nu nog kommit till en punkt där jag känner att jag inte vill fortsätta relationen med min fru. Vilket så klart ändå känns jobbigt och jag är rädd för beslutet med.


     


    Min mamma var på besök i helgen. Relationen mellan min mamma och min fru är otroligt ansträngd. Min fru hatar min mamma i stort sett och menar att min mamma traumatiserat henne. Min mamma är alkoholist och har tidigare kommit upp på besök och eftersom hon bor i en annan stad än oss så har hon även sovit över. Jag har förståelse för att mamma betett sig gränslöst emellanåt och att jag satt mammas känslor och hennes rätt att träffa barnbarnen framför min frus behov. Där har jag bett om ursäkt och verkligen kommit till insikt och jag har pratat med mamma om detta och hon håller med att hon gjort fel. 


     


    Jag har inte träffat mamma sedan julen 2022. Har sagt att jag inte vill att barnen ska träffa henne under negativa omständigheter och har därför valt att inte åka till henne på besök eller så vidare. Nu har hon en period ansträngt sig mycket och har sökt hjälp för sitt missbruk även om hon inte är helt nykter. 


     


    Jag sa att hon kan komma upp en helg när jag inte har barnen utan då dom är hos min fru. Så kan jag och mamma träffa dom dagtid men att dom sover hos min fru. Jag och min fru kom överens om att jag skulle ha barnen torsdag och fredag mellan kl 11 - 19 så dom kan träffa farmor. Barnen vill träffa farmor och dom var väldigt peppade. 


     


    Jag upptäcker sen att jag har kundmöte på jobbet kl 10 på fredagen och att jag inte kan hämta barnen förrän kl 12. Jag frågar då om vi kan lägga en timme på lördagen för en fika istället eftersom min fru även ville ha dom redan från kl 18 på fredagen sen. Jag vill mena att jag bara framförde en fråga i förbifarten men min fru tog det som att jag vill ändra vårt kontrakt och att jag är respektlös och manipulativ. Detta ledde till en ändlös diskussion på chatt kring hur jag är hal och inte respekterar henne osv. Där hon vill ta ut skilsmässa och avboka semesterresan vi precis bokat.


     


    Min mamma har skött sig jättebra hela helgen och barnen var glada att se henne. Vi åkte till lekland på torsdagen och shoppade i centrum på fredagen. Min fru erbjöd till och med barnen att sova över hos mig på fredagen. Detta helt på eget bevåg och det var någonting jag inte ens hade tänkt eller frågat om. För att hon inte ville straffa barnen sa hon. 


     


    Men ändå handlar diskussionen om att jag är respektlös och att hon inte kan lita på mig och hur hon är traumatiserad av mamma. Där känner jag återigen att det spelar ingen roll vad jag gör, allt blir bara fel. Jag hade förstått om jag faktiskt brutit mot överenskommelsen, men barnen var hemma i tid hos min fru och mamma har skött sig. Jag vet inte om jag orkar och tänker att det kommer bara fortsätta så här, där jag upplever att jag hela tiden blir anklagad och hon känner sig felbehandlad och missnöjd. Samtidigt skriver hon idag att hon vill försöka lösa allt. 


    Har bara skummat igenom tråden men tycker nog att du bör gå vidare. Jag tycker inte man kan hota med skilsmässa så enkelt som hon verkar göra. Det här var väl inte en sån jättegrej, känns som hon är en person som gärna vill förstora upp saker och ting. Ni är ju vuxna människo, tycker det känns som ett ganska omoget beende faktiskt att slänga ur sig på en gång det skaver lite. I ditt fall vet du ju också att det finns möjligheter där ute också att bli lycklig med andra. Ibland men inte alltid kan gräset faktiskt vara grönare på andra sidan. Sen blir det ju också lite som att gå på tå att leva med nån som beter sig så. Förstår att mycket är bra men det här ju sånt som hon borde ha arbetat bort vid det här laget.
  • Fjäril kär
    Anonym (Dearest) skrev 2024-05-13 12:41:50 följande:

    Jag har nu nog kommit till en punkt där jag känner att jag inte vill fortsätta relationen med min fru. Vilket så klart ändå känns jobbigt och jag är rädd för beslutet med.


     


    Min mamma var på besök i helgen. Relationen mellan min mamma och min fru är otroligt ansträngd. Min fru hatar min mamma i stort sett och menar att min mamma traumatiserat henne. Min mamma är alkoholist och har tidigare kommit upp på besök och eftersom hon bor i en annan stad än oss så har hon även sovit över. Jag har förståelse för att mamma betett sig gränslöst emellanåt och att jag satt mammas känslor och hennes rätt att träffa barnbarnen framför min frus behov. Där har jag bett om ursäkt och verkligen kommit till insikt och jag har pratat med mamma om detta och hon håller med att hon gjort fel. 


     


    Jag har inte träffat mamma sedan julen 2022. Har sagt att jag inte vill att barnen ska träffa henne under negativa omständigheter och har därför valt att inte åka till henne på besök eller så vidare. Nu har hon en period ansträngt sig mycket och har sökt hjälp för sitt missbruk även om hon inte är helt nykter. 


     


    Jag sa att hon kan komma upp en helg när jag inte har barnen utan då dom är hos min fru. Så kan jag och mamma träffa dom dagtid men att dom sover hos min fru. Jag och min fru kom överens om att jag skulle ha barnen torsdag och fredag mellan kl 11 - 19 så dom kan träffa farmor. Barnen vill träffa farmor och dom var väldigt peppade. 


     


    Jag upptäcker sen att jag har kundmöte på jobbet kl 10 på fredagen och att jag inte kan hämta barnen förrän kl 12. Jag frågar då om vi kan lägga en timme på lördagen för en fika istället eftersom min fru även ville ha dom redan från kl 18 på fredagen sen. Jag vill mena att jag bara framförde en fråga i förbifarten men min fru tog det som att jag vill ändra vårt kontrakt och att jag är respektlös och manipulativ. Detta ledde till en ändlös diskussion på chatt kring hur jag är hal och inte respekterar henne osv. Där hon vill ta ut skilsmässa och avboka semesterresan vi precis bokat.


     


    Min mamma har skött sig jättebra hela helgen och barnen var glada att se henne. Vi åkte till lekland på torsdagen och shoppade i centrum på fredagen. Min fru erbjöd till och med barnen att sova över hos mig på fredagen. Detta helt på eget bevåg och det var någonting jag inte ens hade tänkt eller frågat om. För att hon inte ville straffa barnen sa hon. 


     


    Men ändå handlar diskussionen om att jag är respektlös och att hon inte kan lita på mig och hur hon är traumatiserad av mamma. Där känner jag återigen att det spelar ingen roll vad jag gör, allt blir bara fel. Jag hade förstått om jag faktiskt brutit mot överenskommelsen, men barnen var hemma i tid hos min fru och mamma har skött sig. Jag vet inte om jag orkar och tänker att det kommer bara fortsätta så här, där jag upplever att jag hela tiden blir anklagad och hon känner sig felbehandlad och missnöjd. Samtidigt skriver hon idag att hon vill försöka lösa allt. 


    Förlåt om jag är lite krass och bitsk nu men kommer du kunna hålla det ? Att avsluta? 
    Eller kommer du fortsätta dansa er destruktiva dans för att det nånstans är det "bättre" valet än att ta konsekvenserna av att stå på dig om skilsmässa?  

    Mycket av det du beskriver här är ju trots allt saker du vet inte fungerar och lovat att bryta och förbättra men fortfarande gör ni samma sak idag som för ett halvår sedan. Du har av olika skäl valt att inte ta dom bättre valen som du vet att du borde gjort då. Nu vet du vad du borde gjort redan då  men har du självinsikt nog att bryta helt denna gång? 
  • Anonym (Dearest)
    Fjäril kär skrev 2024-05-13 14:39:42 följande:
    Förlåt om jag är lite krass och bitsk nu men kommer du kunna hålla det ? Att avsluta? 
    Eller kommer du fortsätta dansa er destruktiva dans för att det nånstans är det "bättre" valet än att ta konsekvenserna av att stå på dig om skilsmässa?  

    Mycket av det du beskriver här är ju trots allt saker du vet inte fungerar och lovat att bryta och förbättra men fortfarande gör ni samma sak idag som för ett halvår sedan. Du har av olika skäl valt att inte ta dom bättre valen som du vet att du borde gjort då. Nu vet du vad du borde gjort redan då  men har du självinsikt nog att bryta helt denna gång? 
    Jag förstår dig och helt ärligt så känns det läskigt. Jag vet att min fru inte kommer vilja ha någon kontakt med mig isf på ett bra tag. Jag vill ju oavsett att vi ska ha en bra relation, där vi kan ses och umgås som en familj oavsett. Men jag tror det kommer vara för svårt för min fru att acceptera. Vilket så klart skrämmer mig.

    Samtidigt så känner jag att hon har ett val här, om jag är så respektlös och hal som hon säger så bör hon inte vara kvar i relationen heller. Och väljer hon att stanna så tycker jag inte att hon har rätt att vara så missnöjd, för då tar hon aktivt rollen som offer. Jag tvingar inte henne till att vara ihop med mig och jag vill inte ha en relation som är negativ.

    Nu är det som att jag är medberoende till hennes missnöje. Där jag tassar på tår, inte ger konsekvenser (har sagt att jag inte accepterar hoten om skilsmässa ex) och ska finna mig i saker bara. Jag känner att jag förvägras mina känslor och min sida av saken hela tiden för säger jag något annat än vad hon tycker så är jag manipulativ. 
  • Fjäril kär
    Anonym (Dearest) skrev 2024-05-13 15:32:06 följande:
    Jag förstår dig och helt ärligt så känns det läskigt. Jag vet att min fru inte kommer vilja ha någon kontakt med mig isf på ett bra tag. Jag vill ju oavsett att vi ska ha en bra relation, där vi kan ses och umgås som en familj oavsett. Men jag tror det kommer vara för svårt för min fru att acceptera. Vilket så klart skrämmer mig.

    Samtidigt så känner jag att hon har ett val här, om jag är så respektlös och hal som hon säger så bör hon inte vara kvar i relationen heller. Och väljer hon att stanna så tycker jag inte att hon har rätt att vara så missnöjd, för då tar hon aktivt rollen som offer. Jag tvingar inte henne till att vara ihop med mig och jag vill inte ha en relation som är negativ.

    Nu är det som att jag är medberoende till hennes missnöje. Där jag tassar på tår, inte ger konsekvenser (har sagt att jag inte accepterar hoten om skilsmässa ex) och ska finna mig i saker bara. Jag känner att jag förvägras mina känslor och min sida av saken hela tiden för säger jag något annat än vad hon tycker så är jag manipulativ. 
    Jag tror att du kommer till en början få  tänka om vad gäller att umgås som familj. Det är där det blir tankevurpa och dikeskörning och läge för missförstånd.   Och kanske är det därför vissa saker skiter sig mellan er just nu? 
    Nånstans långt framåt i tiden kanske ni kan närma er en vuxen relation utifrån att ni är föräldrar och ska kunna fira skolavslutning och födelsedagen ihop. Men dit är det jävligt långt. Det kanske inte händer förrän tidigast om 1 år.. 
    Just för att ni idag har så dysfunktionell relation att allt prat om familjesaker bara gör att ni aldrig kommer separera på riktigt.  

    Du måste Nånstans förstå vad det innebär att slut är slut. Att förstå vad en skilsmässa innebär i skyldighet och rättigheter.  
    En skilsmässa innebär att man inte kan kräva sin rätt som familj för den finns inte längre. Man ska samarbeta och hålla god ton och kunna vistas i samma rum men något annat är hon inte skyldig att göra. Hon är inte skyldig att fira jul med dig och du kan inte kräva att äta påskmiddag och åka på semester ihop.  Man kan önska och jobba framåt mot ett sånt mål men det är något annat.
     Men helt ärligt är ju det bara en ursäkt att fortsätta er relation. 
    Ni måste kunna släppa varandra och skapa egna liv helt utan varandra och hålla föräldraskapet på en strikt affärsmässig nivå med egna fasta regler för barnen.  Iallafall så länge ni har en toxic relation som ni har nu. 

    Samarbete är bra men ni kanske behöver stanna upp och fundera på varför det är så viktigt att fortsätta som familj om ni ändå ska skiljas. Varför är det så svårt att släppa taget?  

    En skilsmässa skulle ju ge barnen en bättre relation med sin farmor tex  om dom kan träffa henne tillsammans med enbart dig och känna sig trygg med att slippa drama från mamman.  Och mamma kan å sin sida åka med barnen själv  på sin  semester till sin släkt och få lugnet utan tjafs med dig . 

    Rent krasst, att hålla på rätten som familj gör det jäkligt svårt för en eventuell ny partner att kunna hitta sin plats där . Vilket från min sida känns som ett sätt att pinka revir .. kontrollbehov.  Svartsjuka? 
  • Anonym (Dearest)
    Fjäril kär skrev 2024-05-13 17:57:23 följande:
    Jag tror att du kommer till en början få  tänka om vad gäller att umgås som familj. Det är där det blir tankevurpa och dikeskörning och läge för missförstånd.   Och kanske är det därför vissa saker skiter sig mellan er just nu? 
    Nånstans långt framåt i tiden kanske ni kan närma er en vuxen relation utifrån att ni är föräldrar och ska kunna fira skolavslutning och födelsedagen ihop. Men dit är det jävligt långt. Det kanske inte händer förrän tidigast om 1 år.. 
    Just för att ni idag har så dysfunktionell relation att allt prat om familjesaker bara gör att ni aldrig kommer separera på riktigt.  

    Du måste Nånstans förstå vad det innebär att slut är slut. Att förstå vad en skilsmässa innebär i skyldighet och rättigheter.  
    En skilsmässa innebär att man inte kan kräva sin rätt som familj för den finns inte längre. Man ska samarbeta och hålla god ton och kunna vistas i samma rum men något annat är hon inte skyldig att göra. Hon är inte skyldig att fira jul med dig och du kan inte kräva att äta påskmiddag och åka på semester ihop.  Man kan önska och jobba framåt mot ett sånt mål men det är något annat.
     Men helt ärligt är ju det bara en ursäkt att fortsätta er relation. 
    Ni måste kunna släppa varandra och skapa egna liv helt utan varandra och hålla föräldraskapet på en strikt affärsmässig nivå med egna fasta regler för barnen.  Iallafall så länge ni har en toxic relation som ni har nu. 

    Samarbete är bra men ni kanske behöver stanna upp och fundera på varför det är så viktigt att fortsätta som familj om ni ändå ska skiljas. Varför är det så svårt att släppa taget?  

    En skilsmässa skulle ju ge barnen en bättre relation med sin farmor tex  om dom kan träffa henne tillsammans med enbart dig och känna sig trygg med att slippa drama från mamman.  Och mamma kan å sin sida åka med barnen själv  på sin  semester till sin släkt och få lugnet utan tjafs med dig . 

    Rent krasst, att hålla på rätten som familj gör det jäkligt svårt för en eventuell ny partner att kunna hitta sin plats där . Vilket från min sida känns som ett sätt att pinka revir .. kontrollbehov.  Svartsjuka? 
    Jag förstår vad du menar och visst blir det svårare att ta sig vidare om man också ses. Kanske hade vi varit vid det läge nu att vi gått vidare och att vi kan umgås om vi inte bestämt oss för att försöka på nytt. Jag vet inte. Kanske kommer vi aldrig komma dit. 

    För egen del så är det just gemenskapen med barnen som blir det svåraste och att beröva dom oss båda. Det har ju varit fint och positivt dom perioderna mellan våra tjafs och då uppskattar jag verkligen att se barnen glada och att vi alla gör saker ihop. Jag tror jag kommer ha lättare att släppa taget nu med isf än vid separationen. Nu har vi ändå försökt igen och blir det inte bättre än så här är det inget att sörja. Då slipper jag leva med den tanken liksom om vad som skulle ha hänt och kan förhoppningsvis lättare acceptera en ny partner för henne.  
  • Anonym (Om så vore)

    Var i TS situation för många år sedan. Precis som i TS fall var det min fru som initierade separationen.

    Precis som TS träffade jag en ny kvinna som jag blev passionerat förälskad i. medan min fru insåg att jag nog var bästa alternativet och ville inte gå vidare med skilsmässan. Jag föll till föga, tänkte på barnen och allt det andra runt familjen så jag gick tillbaka till min fru. Något jag ganska omedelbart ångrade. I alla år har jag ångrat detta val. Vi har levt ett hyffsat liv och är nu på grund av pensionering tvingade att leva tillsammans 24/7.  Otaliga gånger har min fru påmint mig om kvinnan jag lämnade, hon har haft koll på henne hela tiden och rapporterat till mig om henne. Jag har mått väldigt dåligt av detta och förbannat mig själv över att jag inte tog steget och skilde mig.

  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Om så vore) skrev 2024-05-13 18:49:36 följande:

    Var i TS situation för många år sedan. Precis som i TS fall var det min fru som initierade separationen.

    Precis som TS träffade jag en ny kvinna som jag blev passionerat förälskad i. medan min fru insåg att jag nog var bästa alternativet och ville inte gå vidare med skilsmässan. Jag föll till föga, tänkte på barnen och allt det andra runt familjen så jag gick tillbaka till min fru. Något jag ganska omedelbart ångrade. I alla år har jag ångrat detta val. Vi har levt ett hyffsat liv och är nu på grund av pensionering tvingade att leva tillsammans 24/7.  Otaliga gånger har min fru påmint mig om kvinnan jag lämnade, hon har haft koll på henne hela tiden och rapporterat till mig om henne. Jag har mått väldigt dåligt av detta och förbannat mig själv över att jag inte tog steget och skilde mig.


    Tack för ditt inlägg! Det är precis detta jag är rädd för. Att jag bara ska finna mig i relationen med min fru utan att det blir bättre, att åren får fortgå och att jag kommer känna att jag svek mig själv om 10-15 år. Jag fyller 40 år i början av nästa år och känner väl också att det är nu jag isf kan ha kul innan jag tappar i attraktivitet. 
Svar på tråden Gå tillbaka till min fru efter separation?