Alltså, detta med gifta män...

Förstår inte alls ditt tal om hänsyn. Vilken eller vad ska kvinnan ta hänsyn till ?

Blir man kär så blir man.  Att först fundera på om föremålet är i relation eller ej är lika ogörligt som att titta på elden och fundera på om man skulle bränna sig om man sticker in handen i den. 

För det andra så är det väl mannen ifråga som bör tänka efter om han är beredd att riskera sin relation.  

Att vända detta till att kvinnan ska avstå av hänsyn till hans relation är ju att ta ifrån mannen sin rätt att välja. 

Observera jag förordar inte otrohet på något sätt men när två människor blir kära i varandra är det känslor som inte är att fnysa åt. Att trivialisera detta är rent omänskligt.  

Jag kan inte låta bli att undra hur många uppbrott i relationer som beror på att någon av parterna blivit kär i någon annan.

Den som anser att det är rätt och riktigt att stanna i ett dåligt förhållande av hänsyn till partnern tar verkligen inte hänsyn.

Jag håller med dig i det stora hela. Men människor har också någon form av grundimpulsivitet. Många är helt enkelt inte impulsiva i grunden. Och behöver därför inte kontrollera sina impulser lika mycket. 

Men kär i någon annan än sin partner blir man för det mesta genom att ha placerat sig i en olämplig situation för många gånger. Har man lite erfarenhet och känslomässig mognad så märker man ju det långt innan man blir kär.

Sen är det tyvärr också många som utnyttjar att någon blir kär i en. Man kanske själv också blir lite kär men ändå inte tillräckligt för att lämna sin relation. Man lovar att man ska göra det men månaderna och åren går.

Jag har själv varit i den sitsen flera gånger. Dock som personen i en relation. Inget jag är stolt över men när någon är kär i en så är det lätt att dras med. Alla kvinnor utom en har ångrat den tid de ödslat på mig.

Nja, jag tror inte människor föds mer eller mindre impulsiva, det ska väl vara om man har nån slags diagnos. Jag tror att det handlar mer om man fått eller inte fått lära sig att hantera sina impulser och det är något som kan komma redan från barndomen.

Paradoxal nog kan det ju vara så att människor som sällan blir förälskade i någon annan är de som är minst tränade i att hantera såna känslor och flippar totalt. Sen har vi såklart andra som bli förälskade hela tiden och VALT att skita i att träna sig i att kontrollera sig.

Du förstår alltså inte skillnaden mellan att bli kär i någon men låta bli att agera på det, alternativt avsluta sin relation först och sen inleda någon med det andra... och.... bli kär och fullkomligen skita i vad det innebär för sin partner, dra ner brallorna och hoppa i säng med den nya på en gång och hur det är kopplat till hänsyn?

Om du inte förstår så basala saker så kan jag tyvärr inte hjälpa digJapp bli man kär så blir man, men vad gör man sen då Tyra? Måste man agera på det? Eller tänker du fortsätta låtsas som att vi bara pratar om känslor och inte vad man GÖR av sina känslor?
Så det är bara män som ska ta ansvar för vad de gör av sina känslor, det behöver inte kvinnor göra och om mannen väljer att bedra sin fru så är det ok för kvinnan att delta i det, hon har ingen som helst ansvar för vad hon själv väljer att delta i menar du?Förordar otrohet är ju precis vad du gör när du påstår att det skulle vara heeeelt omöjlig att välja att inte bedra sin partner eller låta bli att delta i att bedra någon annans partner. Det är snarare du som trivialiserar människor till att vara som djur, impulsstyrda  och helt utan förmåga att kontrollera sig.

Ditt argument är lika rationellt som att påstå att, jag förordar inte våld men blir man arg så är det helt ok att gå lös på folk med klubba, ilska är en känsla som inte är att fnysa åt, att trivialisera det är rent omänskligt.

Men hur kommer det då sig att det finns massor med människor som lyckas alldeles utmärkt med att låta bli att bedra sin partner och gå lös på andra med klubba? Är inte de mänskliga menar du? Är det bara människor med taskig impulskontroll som är mänskliga?Ok så du ska återigen låtsas som att det bara kan stå mellan att stanna i en dålig relation eller vara otrogen.... det finns inget annat... att lämna en dålig relation utan att bete sig som ett svin finns inte på kartan menar du?

Vill påminna om TS fråga.  Är det OK att bli förälskad i en gift man.
Jag försöker att besvara TS fråga. 

Jag förstår skillnaden mellan att bli kär och passionerat förälskad. Man kan vara lite småkär i arbetskamrater, vänner, grannar you name it, men aldrig ens reflektera på att göra något med det. Känner människor som går och är småkära hela livet men aldrig skulle vara otrogna.
Att bli passionerat förälskad är något helt annat och vad jag förstår väldigt svårt att motstå.  De som varit det beskriver känslan som allt överskuggande, något  som drabbar personen nästan som en sjukdom.

Därför är jag böjd att tro att ingen av er har denna erfarenhet.

Naturligtvis gäller det båda könen men frågan gällde kvinnor som blir förälskade/ kära i gifta män. 
 
Jag skriver att jag inte förordar otrohet men glöm inte att det inte är kvinnan som är otrogen. Detta är i detta fall mannens val. Man kan inte påstå att kvinnan är otrogen i detta fall. Om mannen väljer att vara otrogen är det hans val inte kvinnans. Jag förordar inte alls otrohet och jag ser det inte som något positivt i ett förhållande, men jag dömer i dem som är det. Det är deras val utifrån deras situation.  

Det finns de som menar att kvinnor ska vara solidariska och låta andras män vara. Något jag faktiskt tycker är att ta en del av makten från gifta män. Givetvis gäller det även gifta kvinnor.  Vi kan inte begära av andra kvinnor att det inte får bli förälskade i våra män. Lika lite som vi inte kan begära av män att inte bli förälskade i oss.

Det är nog rätt ovanligt att man som gift blir passionerat förälskad men det händer. Därför är det inte så konstigt att de flesta inte är  otrogna. Tillhör själv den kategorin.  Jag kan ärligt säga att visst har jag varit sådär småkär i någon kollega men skulle aldrig i mitt liv göra något med det eftersom jag fortfarande efter mer än 20 år är kär i min man och lever i ett lyckligt äktenskap.  

Jag tror att vi måste vara lite ödmjuka inför våra känslor. Ingen av oss är vaccinerade mot himlastormande förälskelser och det är som sagt inte något som drabbar alla.  Men detta är en utvikning, TS fråga om det är OK att bli förälskad i en gift man måste jag svara Ja på. Ingen väljer att bli förälskad.

tillägg till #166

Glömde frågan om man får agerar på förälskelsen är felställd.  Om du med agera menar att kasta sig om halsen på mannen som tänt den ömma lågan så är det inget jag rekommenderar. Det är inte en säkert att mannen känner detsamma men om så vore så är det mannen som väljer vad han gör av det.

1, Skillnaden mellan att vara kär och förälskad är hormonellt betingat. I litteraturen beskrivs förälskelsen ofta som gränsande till sinnessjukdom medan att vara kär snarare är en positiv upplevelse.

2, Man väljer att vara otrogen. Bevekelsegrunderna varierar men gemensamt är att det då i stunden verkade vara en god idé . Du tar upp frågan om ansvar, Ja vi har alla ansvar för våra handlingar.  Kanske är det så att du glömmer att det inte alla gånger är så positivt att på egen hand ta ansvar för en relation. 

3. Du vill gärna se vad jag skriver som att jag skulle förorda otrohet, varför gör du det?  Jag förordar inte alls otrohet, det hör inte hemma i en relation, men man kan inte blunda för att det händer och man måste hantera det på något sätt. Att hantera det med ilska är sällan en framgångsrik metod. Men man kan inte styra sina känslor vare sig de handlar om förälskelser eller ilska. Man känner vad man känner. När det handlar om känslor är vi sällan så rationella som vi tror oss vara.

4, Det handlar inte heller om att stanna i en relation och vara otrogen VS att bryta upp relationen direkt. Helst redan när man inte längre har "de rätta känslorna" för sin partner.  Vi får hoppas att så många som möjligt avslutar sina relationer i god tid, så de med lätt hjärta kan gå in i nya förälskelser.  

5, Jag utgår från att båda parter i en relation gör allt de kan för att hålla kärleken vid liv men om de inte lyckas med detta, avslutar relationen. 

Sist men inte minst förstår jag om någon som lever i en kärlekslös relation, inte kan vänta, kanske tänker man att detta är enda chansen att hitta kärlek. 

1) Ja alla som har taskig impulskontroll försöker alltid hävda att just deras känslor är så speciella och unika att det är befogat att bete sig som ett rövhål för att frånskriva sig ansvar för sina brister och val, typ....det är inte jag som har dålig impulskontroll det är känslorna som är så starka att alla hade hanterat dem lika illa som jag gör/gjorde... att många andra bevisligen lyckas alldeles utmärkt vill de såklart inte höra talas.

2) Japp otrohet är ett val och att sitta och skylla det på känslor eller peka finger på nån annan är absolut inte att ta ansvar, det är sätt att SLIPPA ta ansvar för sina val. Gör du något svinaktigt eller deltar i att göra något svinaktigt så är DU som är ansvarig för det oavsett vad du kände eller om du gjorde det tillsammans med någon annan. Ett rövhål + Ett rövhål = 2 rövhål inte noll.

3) Sitter man och tar något i försvar med alla möjliga kreativa argument som tex att de är befogat om ens känslor är starka så tycker man givetvis att det är ok. Att man sen inte riktigt vill stå för det och påstår motsatsen eller lindar in det i en massa fint BS är en annan sak. Men alla här har nog fatta precis var du står vad gäller otrohet.

4) Ja precis, det spelar liksom ingen roll om relationen är bra eller dålig och vad man känner, man beter sig inte som ett rövhål mot andra ändå man löser saker på ett moget och värdigt sätt.

5) Japp, UTAN att gå bakom ryggen, ljuga och manipulera. Svårare än så är det inte.

Sist men inte minst, att förstå något är inte riktigt samma sak som att acceptera något och ta det i försvar.

1, Förmodligen har dålig impulskontroll ingenting med otrohet att göra. I något enskilt fall har man säkert sett det som orsak men det är inte det vanliga.

2, Det handlar inte om att skylla på känslor, känslor finns där vare sig man vill det eller ej. Jag försvarar inte otrohet men det måste finnas i gräns för hur mycket man kan skuldbelägga. 

3, Vet inte hur du tänker men det är stor skillnad mellan att försvara handlingar och förklara dem. Att förklara innebär inte att man försvarar. Jag försvarar inte alls otrohet. Jag vill puffa för att inte stanna i relationer som inte fungerar. Man har ansvar för att bryta förhållanden som inte ger något utan snarare tär.

4, Att lämna en relation brukar skapa minst lika mycket smärta och bitterhet som otrohet gör.  Det brukar alltid finnas en drabbad part.  

Jo, men detta faktum förnekar hela tiden "den andra sidan" i den här debatten. För dem är det OK att träffa någon annan, bara man avslutar äktenskapet "snyggt" först. Men så behöver det ju inte upplevas av den som blir lämnad. Det kan vara en katastrof att bli lämnad i medelåldern, när man kanske aldrig har arbetat (eller bara lite timmar eller med välgörenhetsprojekt när man känner för det), kanske finns det även fysiska och psykiska problem.

Att plötsligt behöva ta ansvar för sig själv, flytta till en lägenhet i ett dåligt område, gå till Arbetsförmedlingen, hamna i händerna på dem och kanske på soc när skilsmässopengarna tagit slut, gå på åtgärder med kriminella och narkomaner som villkor för försörjningsstöd. Då kanske man hade valt att mannen fick leva ut den där åtrån till receptionisten med den unga hyn och de fylliga brösten... efter ett halvår hade han insett hur korkad hon är, och tröttnat. Och livet i villan med familjen och den trygga, lugna tillvaron hade funnits kvar. Ett "snyggt" avslut är inte mycket värt i förhållande till det. 

Läste förresten Gyllenhammars dotters memoarer nyligen. För hennes mamma var det precis så. Hon var hemmafru och hade ett jättebra liv, både ekonomiskt och på andra sätt. Men priset för det var att stå ut med makens otroheter. När maken var på väg hem efter några dagar hos en älskarinna i Paris, så körde hon på tjänstefolket och barnen så att de skulle städa upp och snygga till, hon gjorde sig extra fin och lagade extra god mat, så att maken skulle vilja stanna hos henne och inte välja älskarinnan. OBS jag säger inte att JAG skulle vilja leva så - det skulle jag inte, jag skulle välja att börja arbeta och bo ensam i en lägenhet. Men många fruar föredrar trots allt detta, och vilka är VI att bestämma över deras liv? 

Haha, men eller hur, alla som tycker det är svinaktigt att svika, ljuga, manipulera andra och att det är bättre att avsluta relationer på ett civiliserat sätt är såklart bara rädda för att bli lämnade. 

Man slutar aldrig förundras över vilka fantasifulla bortförklaringar folk hittar på för att rättfärdiga sin egen egoism och falskhet. 

Tänker att det är lika smärtsamt att bli lämnad oavsett orsak. Att bli lämnad är alltid smärtsamt.  Det är inte mer smärtsamt om det förekommit otrohet än om det handlar om bristande känslor. 

När någon säger till dig att -" Jag älskar dig inte längre"  eller  -"Jag är förälskad i en annan" så är det egentligen samma sak.  

Det är också väldigt jobbigt att vara den som vill lämna men som vuxen människa måsta man ta det ansvaret trots att det gör ont. Det är egentligen lika ohederligt att leva kvar och låtsas att allt är bra i relationen.

Många tycks ha en övertro på par-terapier men för att detta ska fungera krävs det att båda parter vill fortsätta relationen. Ingen terapi i världen kan ge oss kärleken tillbaka när den är borta.

Det tjänar ingenting till att skuldbelägga den som vill lämna, det skapar bara bitterhet-

Det är tabu att vara älskarinna till en otrogen man. eller att man ständigt faller för otillgängliga män. Något verkar ju då vara fel rent psykiskt. Men Tabu att träffa någon som råkar vara upptagen och få känslor för är det absolut inte. Snarare så att han Beter sig illa som inte lämnar sin fru om han har besvarade känslor, eller håller på med andra kvinnor.

fast män går nog inte att lita på, hehe.

Människor föds mer eller mindre impulsiva. Det finns forskning på det. Sedan påverkar givetvis också miljön. Redan under fosterstadiet börjar det.

Ett exempel i mängden: www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4199418/

 

 

 

Ja människor är olika men du tror inte att uppfostran och miljö spelar minst lika stor roll som våra medfödda olikheter?

A växer upp i en miljö där agera på impulser är ok och reaktionerna inte är negativa. B växer upp i en miljö där det inte är ok att agera på impulser som man vill. Vilken av dessa tror du kommer vara mest impulsiv som vuxen, A eller B?

Om A blir dumpad 20 ggr eller blir av med 20 jobb pga sin impulsivitet som vuxen, tror du inte A kommer lära sig att kontrollera sin impulsivitet då?

Människor är ju inte bara genetiskt programmerade robotar som kommer bete sig som programmeringen säger livet ut. Vi utvecklas, anpassar oss och lär oss också.