Har du älskat en missbrukare?

Nej, jag är barnet i situationen och hatade den alkoholiserade jävla styvfarsan som förstörde min mammas liv och min uppväxt, med en glöd hetare än lava. 

Det var nära att jag ville bryta för livet med mamma också, för att hon hela tiden valde en problemvuxen över mig, en vuxen som vägrade söka hjälp och vägrade ens söka bidrag utan levde på hennes pengar.

Du låter mest som en romantisk toka som måste inbilla dig att ni har århundradets romans, för att det svider för mycket att erkänna att du har valt brutalt fel och tyvärr inte hade kraft att styra upp läget innan det spårade ur.

Om dina barn fortfarande talar med dig när de är 25 så har de nog kommit över det, men det blir inte alltid så.

Du är förälskad i att försöka fixa honom, inget annat. Jag tycker synd om era barn för de kan inte bryta situationen själva förrän de är 18 år.

Nej och kommer heller aldrig att göra. Dejtar inte folk med en beroendegen.

Till anonym barnet

missbruk kan se ut på många sätt, jag är ledsen för din skull att du behövde gå igenom det, verkligen. 

Jag hade inte varit kvar om det var en otrygg miljö för mitt barn, men jag säger inte emot dig med att mycket av min energi går till ett vuxenproblem. Jag tar till mig det. 

Det är inget alkoholmissbruk och måla inte en bild av en våldsam utåt agerande otillräknelig människa som behandlar omgivningen dåligt, det ser inte ut så, han har aldrig varit ett svin. Det här är inget försvar, men man kan vara fast i ett missbruk och ändå vara en bra pappa, men självklart utan problem hade han varit en ännu bättre pappa. 

Hur jag tar skada av det här är en konstant oro över framtiden och om han till sist kommer ta livet av sig, direkt eller långsamt.

Håll en bättre ton när du skriver till folk som mår skit om du inte i hemlighet njuter av att sitta på familjeliv anonym bakom ditt tangentbord och sparka på dom som ligger... du vet inget om min relation till mitt barn, men jag lovar dig jag gör ett helvetes mycket bättre jobb än din mamma. Jag är en bra mamma, det vet jag, men som alla kan jag bli bättre.

 

Ja men svara inte då och kliv ner från din höga häst och dra ut pinnen ur arslet. Jag har aldrig dejtat någon med beroende? Jag gifte mig med en helnykterist som skadade ryggen i en arbetsplatsolycka, vården gjorde honom beroende, där började det. Är du så obildad att du på fullaste allvar tror att det inte under fel omständigheter hade kunnat hända dig? 

Så du tar DNA test på alla du dejtar och letar  beroendegener? Eller har du problem med både att läsa och skriva? Den här tråden var aldrig till dig, den var till dom med erfarenhet. 

Du vet ingenting om hur vår vardag ser ut. Ingen kallar mig en dålig mamma för det är jag inte. Jag har en lycklig unge, tro det eller ej, där behöver du inte oroa dig.

Mitt karma är bättre än någon som hittills svarat i den här tråden Om jag ska analysera utifrån hur ni bemöter medmänniskor som mår dåligt. 

ödsla energin att tycka synd om någon annan unge som behöver det bättre.

Du kan dock inte välja ut vilka som ska svara. Det är upp till varje medlem.

Beroendegenen går i arv. Kan vara bra att ta en liten kik i familjehistoriken innan man själv tänkt satsa på någon. 

Nej, jag har ingen sådan, sitter inte heller på några höga hästar. Ta ut pinnen ur ditt eget arsle istället. Du om någon är ju överspänd härinne. Din historia låter påhittad förövrigt. 

Håll dig till forumet om vad det blir för mat bara? 

påhittad historia ? Hur då? 

Leta vidare efter pinnen, det står klart för mig nu att den sitter väldigt långt upp.

Spänd? Ja, det är jag först med att erkänna att jag är, trodde det gick att läsa mellan raderna i mitt inlägg. Om du utgår ifrån att min historia är sann, kanske du kan kan förstå om jag är ??spänd?. Om empatin räcker så långt

Ja, det var ett bra råd du just gav dig själv - fortsätt leta efter den där pinnen så ordnar det upp sig med humöret tillslut.

Min empati sträcker sig till folk som är ärliga. Inte tramsare med hittepå-historier.

Ingen idé att komma med några konstruktiva råd heller då du så aggressivt ratar allt som inte stryker din dröm om oövervinnerlig kärlek medhårs. 

Jag har levt med en missbrukare.   Jag visste när vi träffades att han hade missbrukat tidigare,  men nu hade han startat ett nytt liv och skulle börja högskolestudier.
Vi var unga, i 25-årsåldern.  Efter ett par år som sambo  misstänkte jag att han börjat missbruka igen, och det hade han.
Jag var gravid och när vårt barn var född sa jag att han fick välja mellan drogerna och sonen.   Han valde drogerna.
Jag älskade honom väldigt mycket,  han var då mitt livs kärlek, men mitt barn var viktigare.
Jag hade och har noll tolerans när det gäller droger med barn.
Efter honom har jag varit extremt noga med att inte dejta någon som är eller varit missbrukare.
Min son är numera vuxen, är välartad och har ingen kontakt med sin missbrukande pappa.   
Jag är gift sen många år med en annan man. 

Du är medberoende,  du påstår att "vården gjorde honom beroende".    Inget ansvar alls på honom själv? 

Kärlek, eller relationer överhuvudtaget, gör ont. Om det är enkelt hela tiden är det en ytlig relation, där man egentligen inte berörs av varandras sorger och förluster.

Det finns massor med människor som har psykiska sjukdomar, beroendeproblematik eller funktionshinder som påverkar närstående. De flesta av dem vill ge och få kärlek ändå, och om de faktiskt KAN det, ge och ta emot kärlek, ser jag ingen poäng i att avsluta relationen bara för att deras utmaningar delvis även påverkar mig som partner. Men det gäller att se upp så att man själv inte blir medberoende!

En missbrukare i förnekelse ljuger, manipulerar och projicerar sin skam på de närmaste. Det ska man inte utsätta sig för! Det kommer att bryta ner alla i familjen, och det möjliggör för missbrukaren att förvärra sitt missbruk.

TS, ditt lidande verkar mest handla om smärtan att stå bredvid och se din partner förgöra sig själv. Jag vet hur den smärtan känns, eftersom jag i 18 år levde med en fantastisk man som ända sedan vi träffades var återkommande suicidal. Min längtan efter honom och önskan om att han skulle uppleva livet lika härligt och enkelt som jag, var det som drog honom upp ur det svarta hålet gång på gång. Det klart att det gör ont att se den man älskar gå mot mörkret. Det är det som är kärlek. Det är också ett starkt verktyg. För den som dras mot det destruktiva, är det svårare att lyssna på demonerna, när kärleken ropar från andra hållet. 

Utmaningen för mig som partner var att inte gå med honom. Vi kom överens om att jag inte skulle gå efter honom vid självmordshot, inte leta efter honom när han i affekt hade lämnat hemmet, inte avstå från aktiviteter för att han låg hemma på soffan och trodde att alla hatade honom. Jag insåg risken att hans suicid-tankar någon gång skulle kunna bli verklighet, och då ville jag inte känna skuld över att jag fysiskt borde ha hindrat honom, eller att jag inte hade visat honom all min kärlek.

TS, du kanske anar slutet? Till slut gick han för långt på den destruktiva vägen. Jag försökte stå kvar i ljuset och ropa min kärlek efter honom i tunneln. Han gick längre ner än någonsin förut och jag upptäckte att jag hade börjat gå efter. Jag hade blivit medberoende och la mycket mer energi på honom än på barnen. Med min sista krafter genomdrev jag en separation, och hoppades att kraften av vår kärlek skulle verka på egen hand, medan jag räddade mig och barnen.

Han lyckades inte rädda sig själv. Inte psykiatrin eller soc heller, trots att jag gjorde allt för att för att få dem att fatta allvaret. Men jag ångrar inte en dag med honom! Jag hade inte velat lämna honom tidigare, och jag hade inte velat fortsätta längre. Jag är stolt över vår kärlek som vi höll stark i så många år, och otroligt nog har jag fått uppleva stark kärlek igen.

Tack för att du skrev, tack för att du ser människan bakom missbruket och förstår mig i att det mitt i allt finns mycket fint, även om det gör mycket ont. 
Allt det suicidala träffar mitt i prick och jag gråter när jag läser. Självklart är jag till någon del medberoende och så är även hans mamma. 

Det är svårt att prata om det när folk är snabba med att döma ut missbrukare som avskum och den i relationen som en naiv idiot. Så tack för att du bemöter mig som en medmänniska och jag tar till mig det du skriver . 

 

Självklart, men vården ska inte slänga opiater på någon som mår psykiskt dåligt det är som att spruta tändvätska på en eld. Tyvärr funkar det inte bara mot smärta, det funkar mot ångest och depression också. Jag kan skriva spaltmeter om på alla sätt han blivit sviken av vården.

Vården bör fråga hur någon mår innan man skriver ut vissa saker långvarigt. De har också ett ansvar. 

Jag förstår din poäng men saker är sällan så enkelt, och jag försvarar inte ett missbruk men det är svårt för en människa att ta rationella beslut när man är i en djup depression. 

Min kommentar om att vården gjorde honom beroende är bara det det är, har man opiater utskrivet från läkaren i flera år är man lika beroende som den som köper det på gatan. Du blir fysiskt beroende. Sen spårade det ur det gjorde det, det säger jag inte emot. 

Jag försvarar det inte men det finns grader även i helvetet

Tack för ditt svar. 

Om mitt barns pappa inte sökte hjälp och åkte på avgiftning skulle jag bryta. Där går gränsen. 

Ta tag i den där ångest draken du skriver om i andra inlägg, ta det där psykolog samtalet du skriver om, ta tag i ensamheten du skriver om, träffa människor irl och hitta en annan trygghet än att sparka på folk som ligger på familjeliv. Vi har alla något i ryggsäcken du med definitiv. Trevlig helg! 

Du hade aldrig i den här tråden att höra från början. 

Fast jag är inte ensam då jag både har familj och vänner.
Alla människor har ångest då och då. Inget konstigt med det.
Få väljer dock att leva med missbrukare och skriver du om det härinne så får du vara beredd på att folk svarar. Även om de inte alltid säger sånt som du vill läsa.

Nej, alla som skriver härinne har inte ?något i ryggsäcken?, sånt trams. 

Och sluta vara oförskämd själv med ditt vulgära språkbruk om pinnar. Lyd dina egna råd.

Vården ska absolut inte slänga opiater på en person i flera år.  Enligt min erfarenhet från vc är det svårt att ens få coccilana utskrivet vid hosta.   Men det är nog väldigt olika beroende på vc.
Vården har definitivt ett ansvar i din mans fall,  och likaså har din man ett ansvar. 
Du behöver skydda dina barn i första hand,  de ska inte behöva växa upp med missbruk i familjen.
Skaffa egen bostad för dig och barnen, så får din man komma dit på besök när han inte är drogpåverkad.
Och sök hjälp hos kommunen, för barnens skull om inte annat.     Tänk på att de barnen kan komma att omhändertas av soc om det kommer fram att de lever i ett missbrukshem och ingen förälder sökt hjälp.

Jag älskar/älskade min ex och han måste bara vart sexmissbrukare? Jag var den andra kvinnan redan, så han är gift men han bedrog mig också, när han redan bedrog sin fru med mig. otrogen i ett steg till liksom. Kom på honom med det två ggr. Givetvis var jag tvungen att acceptera att han var med sin fru men det var fler kvinnor än så.

Jag räknade ibland på det att vid några tillfällen måste han haft sex med 3 olika kvinnor samma dag och ändå ofta haft prematur ejakulation. Ibland hann han liksom inte ens börja innan han kom och sedan kom han igen några minuter, 2-3 kanske senare bara.