Nu har jag inte skrivit på länge men nu!

Vår lilla dotter kom den 25/2 2011 med akutkejasarsnitt. Jag låg i 42 timmar först och försökte få ut henne men icke, hon låg vänd med huvudet så hon tittade uppåt och satt då fast, sedan beslutades det att jag skulle få ta ut henne med akut kejsarsnitt. En suff tid har varit att komma på benen och bli sig själv igen men den lilla snuttan mår bra och jag mår bra. Det var nära på att jag skulle dö och även lilla snuttan, men d va inte våran dag. Hon e stark och en helt underbar unge:)

Nu har jag i alla fall gått med i Buzzador som är en sajt där man har chansen att prova på produkter och sedan förmedla till andra vad ma tycker, det är gratis och jag tänkte nu ge ut lite natusan produkter för den som vill att prova. Så skicka mig en liten notis på om ni är intresserade att få små flaskor med baby olja och shower gel för er eller ert barn för att prova om nu tycker om det. Jag skickar gärna dessa på brev men att ni sedan säger vad ni tyckte:) Ni får självklart själva även bli medlemmar och ge då även er mailadress till mig så skickar jag en förfrågan:)

mvh/emelie

Hej alla mammor o andra!

Hur mår ni o hur har ni det?

 Jo jag är i min 15:e vecka o är mest trött och haft ichias i ca en månad, det e inte så kul. Nu börjar min mage t i ordentligt mot benen då jag böjer mig ned eller försöker o sitta i min favorit ställning nämligen med benen böjda och i samma nivå som rumpan då man sitter. Jag har problem då jag har gått en stund eller sitter för länge, då får jag ska jäkla ont från min svanskota, ibland då jag går så viker sig vänster benet och det utgör en ordentlig smärta. Inte d bästa då man måste gå mycket under min praktik som jag har nu. Det är intressant då man intemärker att man faktiskt har blivit större, för i min tanke så väger jag fortfarande 64 kg, men icke! Nu väger jag faktiskt 74!!! Då blir man lite smått bitter då man har hört alla dessa fantastiska historier om tjejer som knapt har gått upp nått o att det knapt syntes, jäkla skit säger jag på d. Om man ändå hade så! Alla kvinnor i min familj har i alla fall gått upp 30 kg när de väntat barn o min mamma har gått upp så mycke med alla sina 5 barn. Det var lite komiskt nu här om veckan då jag var ut på stan o skulle köpa nya kläder så jag kunde känna mig lite snyggare i min nya vikt o kropp, jo då finns d ju både kläder som hänger på hängare på väggen och sådana som hänger på hängare mitt i gångarna, alltid förut har man ju gått förbi utan några problem men nu när jag skulle gå förbi så rev jag ner en massa kläder som hände, då har man verkligen missat man man börjar bli större. Min man har ju INGET emot att jag blivit större, just för tuttarnas skull:) Han tycker det e fantastiskt att jag har så stora o mysa bröst som han kan knåda runt som stressbollar. Sen ska han va o pilla på mina bröstvårtorhelatiden oxå, hopplöst. Mina bröstvårtor står ju ut förjämnan, hur kommer d sig egntligen, det har de aldrig gjort förut om man inte frös o så, nu för minsta beröring eller så kan de poppa ut o säga till alla “titta på mig!”. Inte så kul när man inte orkar ha på sig en b-h och ska gå ut o fixa nått o så skämms man ju ögonen av sig då alla stirrar o man märker att det har tittat ut igen. Det är härligt den kontakten jag o min man har fått, vi har alltid haft det bra och pratat med varan och haft det intimt me det blir mer mysigare och mer intimare nu, då menar jag inte sexuellt utan bara mysa. Han tittar stolt på magen o myser med den varje kväll, det e så härligt o se. Tänk att man kan älska nått så mycke innan det äns har ploppat ut! Fantastiskt. Nu har vi även flyttat i förra helgen till en mindre “stad”,by, och här finns d inte så mycke o göra så då e man nästan tvingad till att ta det lugnt o bara ha d skönt o gå ut i skogen o promenera o plocka svamp:) Det e komiskt o se hur man även har tapat så mycket kondition under denna tid, nu när man går upp för en trappa så är man ju som en pustande o frusande kossa.:) Väldigt intressant at observera hur mycket förändringar kroppen gör på så kort tid. Det har snart gått halva tiden för mig o det känns jätte knasigt, man har ju inte äns hunnit med o lixom vänja sig i att man har ett litet liv i magen. Jag började drömma mardrömmar här för några veckor sen, jag började drömma om att barnet dog i magen o att jag var tvungen att dödföda det, fy vad det var en hemsk känsla. Förstår inte hur man klara sig i en sån situation då man verkligen råkar ut för det. Horribelt!

Kram på er alla!

Hej alla!

Idag var jag på ett tidigt ultraljud och fick se den lilla tossen:) Det va väldigt häftigt att det var ett hjärta som man såg som tickade! Gick till mamma mia kliniken i stockholm för d inte verkade vara någon som ville ta emot än här i uppsala. Illa. Det kostade 500 kr men det var värt pengarna för att se lilla bebisen. De fastställde att jag är trots allt i 8+1 vecka. Känns så overkliget, jag fick bild me mig o allt o det e så fantastiskt. Jag var ju hos mödravårdcentralen i förr går o det va ju bara en besvikelse, de gjorde ju enbart bara en registrering av mig, trodde att de då skulle göra ett vakinalt ultraljud, men icke. Min mamma och min pappa kom med, det var jättemysigt att de va me. Tror min pappa känner att kan lixom har något o leva för nu. Han har nämligen ingen tjej och hans 3 barn (inklusive jag) har nu blivit så gamla att vi inte hälsar på honom lika mycket för att vi har så mycket med våra egna liv o göra nu. Han jobbar intensivt och dricker ännu intensivare, men han är alltid snäll och trevlig, han känner sig bara ensam och dricker där efter. Han är så stolt att han ska bli morfar så han skiner bara av lycka! Min mamma…hmmm…ja… Hon är väl helt okej med att vi ska få barn men hennes första reaktion när jag hade berättat sa hon att hon mer eller mindre inte tyckte det var en bra ide och att hon tror inte jag o min man kommer hålla som par för att kunna ha ett barn ihop. Min mamma är inte den mest smidiga människa när det gäller att säga vad hon tycker o känner, men efter första “chocken” så säger hon att hon tycker att d ska bli roligt. Jag o min mamma har aldrig haft en bra relation och jag är inte den som har förstört den, jag känner att jag lever mitt liv och jag tycker synd om henne att hon inte känner mig och inte verkar vilja lära känna mig för den personen jag har vuxit upp och blivit. Som jag sagt i ett tidigare inlägg har jag fått ta hand om mig själv sen jag var 9 år. Mina föräldrar har inte varit tillsammans sen jag var ett halv år gammal. Min mamma har varit för fokuserad på sig själv och inte haft tid övers till mig och detta har resulterat i att jag fått uppfostra mig själv. Jag älskar den personen jag har blivit men det är klart att jag önskar att jag hade lixom “riktiga” föräldrar. Min pappa har jag fått ta hand om sen jag var 12 år, så jag har alltid sett det som att jag inte haft några föräldrar i stora drag. Jag tycker att jag är en fantastisk, mogen o mysig person trots de jobbiga situationer jag hamnat och tagit mig ur, men det e klart man saknar den trygghet man ser andra haft i deras barndom. Jag hoppas och vet inners inne, att jag kommer vara en jätte bra mamma och att jag kommer överösa mitt barn med kärlek och tid.

Det e så komiskt. Har läst i en sån där bok man fick på mödravårdcentralen och de pratas så mycket “om man är orolig”, vad ska man vara orolig för? Jag känner ingen oro alls. Jag var väl orolig att jag skulle få tvillingar men som tur så var det bara ett barn i magen:) Men jag förstår bara inte denna oro. Man behöver ju inte vara övernojjig, men man ska ju inte supa skallen av sig eller röka i mulltum o dylikt. Men jag tycker att man ska leva normalt o äta det man känner för o göra det man känner för. Man ska ju ta hand om den tiden man har och får med sig själv o sitt barn. Jag tycker att det finns så många mammor som blir lixom över galna över var de får o inte får äta o vad de får göra o inte får göra. Ta det lugnt! Tänk på om det skulle va din sista dag… NJUT! Det var något jag lärde mig nu när min lillasyster tog livet av sig. Ta det lugnt och njut av det du har. Inte skit som matriella saker o om nått går fel, ödsla inte tid på små saker. Jag säger jämt till min man att jag inte fattar hur folk ORKAR slösa sin energi för att bli sur för att nån kanske svänger in lite för häftigt framför äns bil eller dylikt. Det blir ju så mycket ond energi o det får man bara ont i huvvet av. Jag pratade med min man idag om att jag verkligen tycker om de verkligen små gester som människor gör för varan. Som t.ex. var det en dag jag skulle till sjukhuset för ett möte och skulle parkera på den stora akademiska sjukhus parkeringen, då var det en man och en kvinna i en bil som gestikulerade att jag skulle rulla ner mitt fönster och jag gjorde då detta, de gav mig då deras parkerings lapp som de hade betalat förmycket och behövde inte lappen längre och tyckte jag skulle använda den eftersom det fanns mycket tid kvar på den att utnyttja. Just sådana saker är ju helt fantastiskt, att istället för att vara egoistiska o slänga den så gav de till en annan människa som de inte kände! Fantastiskt! Det finns så lite sådan riktig godhet i folk numera. Alla e så sjukt stressade och irriterade, sorligt. Jag kom att tänka på denna händelse då jag förundrade över idag hos mamma mia, barnmorskan som gjorde ultraljudet på mig idag var inte alls särskillt trevlig och verkade ganska blasé över att jag kom dit som första gångs mamma o va exalterad över att få se mitt barn. Så sorligt när man inte bemöter folk i en sån situation bättre om man nu har valt att jobba inom det fältet. Men men. Jag tycker man ska tänka på att försöka göra en god sak varje dag, bara ett leende kan få en annans dag vändas om till det bättre. Bara av att en person ger ett leende eller kanske en kommentar över att man har fina skor eller något gör att man känner sig mycket gladare och särkilt om det kommer från en främmande, de behöver ju egentligen inte säga nånting men valt att göra detta för att de verkligen tycker att man har fina skor t.ex!

Tänk på det alla mammor! Ni är vackra precis som ni är!

Kram!

Hej alla!

Nu har jag varit gravid i 8 veckor…tror jag, det är lite tricky det där. Jag var gravid när jag var 16 och då hade jag blödningar upp till v 12 då jag gjorde abort, därför är jag inte riktigt säker på hur lång tid jag faktiskt har gått nu. När jag läser på sidan “vecka för vecka” så känns det som att jag passar in mer på vecka 12. Jag har en mage som syns bra, jag är sjukt trött hela tiden, äter i massor, sugen på massor med olika saker, har ont i undre delen av magen-som vid mensvärk eller typ växtvärk(har haft ont så här i typ 3 veckor), sen har jag värdens humörsvängningar i den mån att jag bara börjar grina för minsta grejerna. *Suck* Tycker synd om min man. Imorrn ska jag till mödravårdcentralen, det ska bli jätte spännande! Lite läskigt att se att det faktiskt är något i magen o inte bara att man är en tjockis:) Berättade för hela min familj i fredags om att jag var gravid, de flesta blev glada. Trött på när folk tar bort äns glädje då man är så lycklig för att man är gravid. Men men, man får bara söka stöd hos dom som verkligen tycker om än. Har ni upplevt att er familj inte tycker att ni ska ha barnet eller dylikt? Berätta gärna. Hur var er första gång hos mödravårdcentralen? Jag tycker att det är lite sorligt att min man inte kan följa med på besöket, han jobbar i stockholm o kan inte ta ledigt hela dagen.

Det är så sjukt att jag sover minst 12 timmar varjedag, jag har börjat få ont i ryggen oxå… Alla tokigheter d kan va då man är gravid. Men imorrn får jag se vilken vecka jag verkligen är i, o se hjärtljuden! Wiiii! Spännande!

Kram på er!