Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:
  • Helgen som varit
  • Ruvardag 11
  • 42-årskris!
  • I really can't afford to lose, I reall
  • Tiden springer..
  • När Milia kom till världen

    Milia var både planerad och oplanerad. Vi sa aldrig- ”Nu skaffar vi barn”, men bestämde väl nån gång i November att jag inte skulle skaffa nåt annat preventivmedel än de få p-pillerna jag kom ihåg att äta nån gång i veckan. Blir det, så blir det tänkte vi. Men mensen kom som den skulle både i december, januari och februari.I början på Mars skulle jag ha min mens. När den uteblev och när jag mestadels grät hela tiden började jag ana vad som skett.

    Den 13 mars 2010 bestämde vi oss för att köpa ett graviditetstest efter att jag gråtit mig igenom en hel dag på stan. Planen var att vi skulle gå ut den lördagen, men när testet var klart och visade positivt ändrades våra planer. Vi skulle bli föräldrar.

    5649_116504133589_745088589_2442965_6913511_nEn av de första bilderna på oss tillsammans

    Förlossningsberättelse

    Efter nio månader och 15 dagar över tiden vaknade jag onsdagen den 1 december klockan 06.30 med värkar. De kom ganska regelbundet men var än så länge ganska svaga. Jag trodde att de skulle avta, hade haft lite förvärkar till och från och trodde såklart att detta också bara var förvärkar. Dessutom skulle Jocke sälja bilen idag och jag hade planerat storstädning.
    Klockan 8 vaknade Jocke, jag förklarade att jag hade värkar, men att han skulle göra som han planerat- visa bilen för några som åkt från Skellefteå. Det var säkert ingenting, bara falskt alarm!
    Jocke gick ut och fixade med bilen. Jag låg kvar i sängen en stund men gick sedan upp och förberedde BB-väskan, i fall att. Ringde till förlossningen och fick svaret ”Det låter som det har börjat, stanna hemma så länge som du känner och kom in när du inte orkar vara hemma längre”. J kom in efter nån timma och nu hade värkarna verkligen börjat kännas. När J frågade vad han kunde göra svarade jag att han gärna fick damsuga (!)
    Medan han damsög tog jag ett bad och väl uppe ur badet kände jag att jag inte orkade vara hemma längre. Vi packade ihop allt och gav oss iväg till förlossningen och jag trodde hela tiden att vi skulle bli hemskickade igen.
    Inne på förlossningen togs CTG. Värkarna var regelbundna och jag var öppen 5 cm! Vi fick ett rum och skrevs in 12.10.
    Jag tog ett bad och vi peppade för att föda barn, jävlar- nu var det dax! Tyckte hela tiden att det kändes så lätt- herregud, det här kommer gå lätt som en plätt, tänkte jag. Var det inte värre än såhär?!
    Efter badet fick vi ett rum och jag uppdaterade bloggen och skickade SMS till anhöriga.
    Klockan 15.30 var jag öppen 7 cm och nu började värkarna verkligen kännas. Jag bad om att få prova lustgasen. Lustgasen och jag var ett bra team och jag älskade känslan av att få må bra för en liten stund.
    Milia 001Jag bjuder på den..
    Någon gång efter klockan 16 är mitt minne ganska borta. Klockslagen känns som en dimma och jag kommer inte ihåg speciellt mycket. Att försöka tyda den här förlossnings journalen är inte heller det lättaste så tiderna blir inte helt exakt nu.
    Klockan 16.40 tog dom hål på hinnan, då var jag öppen 8 cm. Vattnet forsade, men såg klart och bra ut. I flera timmar kämpade jag nu med kraftiga värkar. Det som hela tiden gått så fort verkade nu som det skulle ta tid.
    Klockan 19 bad jag om att få nån mer smärtlindring. Jag hade öppnat mig bra, men barnet hade ännu inte sjunkit ner och det skulle ta ett tag till. Det kallades på läkare och EDA skulle läggas, men när läkaren undersökte var jag öppen 10 cm och det skulle snart vara dax, ingen ryggmärgsbedövning skulle läggas. Men eftersom jag hade så ont så fick jag istället pudendudblockad (bäckenbottenbedövning) och nu stannade allting av.
    Jag har knappt nåt minne av att läkaren undersökte mig och hade jag fått välja idag hade aldrig nån PDB lagts. Jag var alltså öppen 10 cm klockan 19.30 men värkarna avtog och allting stannade av. Visst var det skönt att få vila lite, men samtidigt hade det vart skönare att få det överstökat.
    Jag hade krystvärkar från 20.50 och nu fick jag koncentrera mig på att försöka ”pressa ner” barnet. Jag fick stå upp och krysta, stå i sängen och krysta. Allt provades, men värkarna var inte tillräckligt kraftiga och jag fattade inte riktigt hur jag skulle göra.
    Klockan 21.00 fick jag dropp som skulle få fart på värkarna och nu började jag även fatta hur man skulle göra. Det kändes som det hände nåt när man tryckte på, men samtidigt kändes det som det var helt omöjligt att jag skulle få ut det där barnet. När bm började prata om ett eventuellt klipp, skriker jag ”JA! Klipp, klipp!”. Ett klipp gjordes i mellangården.
    Mellan mina värkar var jag väldigt pigg och med. Bm skrattade åt mig då jag låg med halva Milias huvud ute och drog skämt med dom.
    Klockan 21.59 föddes den vackraste flickan. Milia Elsa Ulrika Gulliksson, 3790 g och 53 cm.
    Jag som sagt i sex timmar att jag aldrig mer skulle göra om det, sa 2 min efter att Milia var född, ”Jag kan göra det igen- nu på en gång om det skulle behövas”.

    Milia 007Helt nyfödd
    Ett stort tack till alla på förlossningen för ert stöd och pepp.
    Tack bm Maria som var med och skrev in mig och stöttade i början.
    Tack bm Karin som var med under hela förlossningen men som tyvärr gick av 15 min innan Milia föddes och inte hann va med när hon kom till världen.
    Tack bm May och hennes ”team” som var med och peppade i slutskedet.
    Tack till läkarstudenten Calle som var med och stöttade under hela förlossningen.
    Slutligen ett stort tack till min underbara Joakim, utan dig hade det aldrig gått. Jag älskar dig. Nu är det vi tre mot världen!
    Milia 035



    En kommentar på inlägget “När Milia kom till världen”

    • Josefine skrev 27 januari, 2011 4:14 e m

      Att man är så känslig gällande det här, får kämpa för att inte gråta!
      Det är bara så underbart och vackert! Tack för att du delar med dig.. som sagt.. hur mycket jag än ser fram emot att uppleva det här med skräckblandad förtjusning så.. hur tusan ska bebben kunna komma ut där nere!? :) Kraam

    Kommentera