Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:
Add Comment Register
08
juli

Förlossningsberättelse no2

Skrivet av den 08/7/14 - 22:19

Bebis nummer 2 var beräknad till 28 maj. Ett datum som bringat mycket oro, då maken just den dagen skulle skriva terminstenta i Göteborg halva dagen.

Klara kom i vecka 40+2, så ingenting tydde på att denna bebis skulle göra entré innan beräknat datum, men visst hoppades vi att den skulle komma antingen innan, eller efter BF, med tanke på krocken den 28 maj.

Fredagen den 16 maj satt jag i soffan och fick ordentliga förvärkar. Funderade och kände efter men beslöt mig för att självklart åka med svärföräldrarna till Ullared ändå. Gick där i nästan en hel dag och shoppade det sista nödvändiga till bebis, samt en del kläder till stora tjejerna.

Lördagen den 17 maj var det stor familjedag på Borås Djurpark som vi sedan länge planerat att gå på. Kroppen kändes helt ok och vi åkte dit. Där gick vi varvet runt i sakta mak i över tre timmar och hade en riktigt trevlig dag. Efteråt var jag dock så trött att jag däckade i en fåtölj hemma hos svärföräldrarna.

Söndagen den 18 maj väcks jag strax efter klockan 05 på morgonen av att något känns annorlunda i magen. En ond sammandragning. Konstigt, hinner jag tänka, varpå det kommer en till. Jag somnar om, men väcks igen en timma senare av att det är ännu tydligare. Jag känner tydligt att det är något som är på gång, men dömer ut det som förvärkar och ligger kvar och slappnar av. På toa ser jag att det är rosa på pappret och jag börjar hoppas… Det gör rätt så ont men är långt ifrån jobbigt. Klockan sju vaknar Klara och jag går och hämtar henne och går på toa med henne, mer rosa på pappret… Kan det vara på gång..? Vattnet har ju inte gått, som det gjorde sist, kan det skilja så?

Klockan halv åtta väcker jag Johan och säger att nu är det nåt på gång och det är bäst att han går upp och gör frukost så att man kan få i sig lite mat om vi måste åka in. Eftersom han inte vaknat till ordentligt när jag tidigare försökt väcka honom så hade jag inte mycket hopp, men jösses vilket liv det blev i honom nu.

Vid frukosten kör det ordentligt och jag har börjat klocka värkarna. Det är några minuter emellan och ca 20-30 sekunders värkar. Det är tufft att äta och vi beslutar oss för att ringa hit svärföräldrarna. Jag ringer också förlossningen, som råder mig att vänta tills värkarna är upp emot minuten långa.

Svärföräldrarna kommer och de slår sig ner och får frukost. Klockan är nu strax efter nio och jag har ont, men värkarna är korta. Så frustrerande! Börjar städa och putsa köket för att få tiden att gå. Bonusdottern på nio år sitter och klockar värkarna på kommando av mig. NU! STOPP! Och så håller vi på. Efter varje värk ropar hon ut längden och sällskapet diskuterar förloppet sinsemellan. Själv städar jag ivrigt vidare. Går ut på altanen och ringer min mamma och gråter en skvätt.

Strax efter tio, mot halv elva, åker tjejerna med svärföräldrarna och jag och maken sätter oss i soffan för att se om värkarna fortsätter fastän jag slappnar av. Jodå. Och nu är de 45 sekunder långa och blir allt längre. Jag envisas med att gå ett varv runt huset för att sedan åka in till förlossningen.

I bilen säger jag ”fasen, vad löjlig jag känner mig, just nu känns det ju ingenting…”, varpå en mosntervärk kommer rullande och gör att jag stönar och frustar och snudd på blir förbannad. Den värken blev starten på en galet intensiv värkresa.

Strax efter elva är vi framme på förlossningen och jag blir undersökt. 4-5 cm öppen och undersköterskan märker hur tätt värkarna kommer och att de är starka, så vi får ett rum på en gång. Där kopplas jag upp mot lustgasen och gosh vad gott! I det rummet saknas det dock badkar så mitt i alltihop fick vi packa om grejerna och dra iväg rätt igenom hela avdelningen till ett annat rum. Till rummet där storasyster såg världens ljus för 2,5 år sedan, visar det sig. DSCN2678

Jag hoppar i badet och får med mig lustgasen, men ganska snart märker jag att det är mer effektivt att använda mig av dykmetoden, som jag förberett mig på. Smärtan är intensiv och galen och kroppen liksom välver sig ut och in, men när jag dyker märker jag ingenting, det bara brusar. Lustgasen håller jag i handen och använder inte. Ger den till min man som får fnissa på sin stol istället. Då och då matar han mig med salta lakritsgodisar och häller i mig fanta citron.

Johan håller koll på hjärtljuden som är påkopplade på en trådlös, vattentät manick, och märker att de går ner. Två gånger får han gå och kontrollera med personal som kommer och flyttar på apparaten som tydligen tappat kontakten i vattnet. Sista gången undersköterskan är inne passar jag på att gå upp, nåt känns konstigt i kroppen, lättare liksom. Vattnet har gått.

Jag kommer upp och säger att det nog inte är så långt kvar. Märker att gensvaret inte är jättestort, ingen trodde väl mig, vi hade inte ens varit inne en timma, så jag kan till viss del förstå det. Jag lägger mig i sängen och tar ett djupt drag på lustgasen och tittar på klockan. Snart tolv. ”Jag tror vi har bebisen här innan två”, säger jag till min man, som förvånat tittar på mig. ”Vi kom ju nyss”, säger han och skrattar.

Jag fortsätter dyka genom värkarna och det går bra, jag har kontroll, men det är uttröttande och lustgasen är fantastisk att ta till som komplement. Det gör så jävla ont, kramper som dundrar in i kroppen och tid och rum försvinner stundtals. Jag frågar om inte någon snart kan komma och kolla hur öppen jag är, men det är kaos och det tar tid. Till slut kommer barnmorskan in och konstaterar att jag är fullt öppen men att bebis har en bit kvar. Undersköterskan får mig att lova att säga till om jag måste trycka på. Barnmorskan säger att hon strax kommer tillbaka, men att hon först måste ut och skriva in oss, det har inte hunnits med.

Precis nu känner jag mitt i värken att jag vill trycka lite. Jag trycker försiktigt och jag känner hur bebisen med min kraft trycks nedåt inuti min kropp. Plötsligt brinner det i muttan och jag säger då till undersköterskan att nu kommer den. Jag måste trycka för nu brinner det och nu kommer den. Undersköterskan reagerar blixtsnabbt och trycker på larmet och barnmorskan, som nyss gick, kommer in igen. Hon hinner inte få på sig handskarna innan jag trycker och halva huvudet kommer ut, och jag hindrar mig själv från att trycka igen. Vill inte gå sönder.

Den kolossala brinnande känslan i muttan är så stark att jag tror jag dör, men någonting får mig att bara vänta. Vänta in nästa värk och när den kommer så trycker jag, och ploff så kommer bebisen ut. Slurp!

Fem minuters krystande, två krystvärkar och 12,25 kom Anna-Karin, världens sötaste lilla minibebis ut. 3076 gram och 47 cm lång och alldeles perfekt!

DSCN2691

Två tråkiga stygn i mynningen blev det, men förutom det så var jag helt i ordning. En sådan häftig upplevelse det var att föda Anna-Karin! Som jag funderat sedan Klaras förlossning, vad som gick fel, vad jag kunde gjort annorlunda, och varför jag fick krysta i över två timmar, och så blev det en riktig drömförlossning! Jag var med, jag hade kontrollen – jag födde fram mitt barn för egen maskin och kände hur kroppen jobbade med mig.

DSCN2706

Kärleken slog till som en käftsmäll och herregud vilken gåva hon är. Hur kan hjärtat rymma alla dessa känslor?

 

Publicerad i Förlossningsberättelse | 3 kommentarer


14
april

Vecka 34, snart 35

Skrivet av den 14/4/14 - 20:15

20140414-200821.jpg
Jag har noll grejer att skriva den här gången. Jag som var en fullfjädrad bloggare förr har numera tappat det helt. Tyvärr.
Jag saknar det lite. Och jag tror jag kommer sakna jättemycket att kunna gå tillbaka och läsa om hur det var. För det gör jag ofta nu, läser om samma vecka när jag väntade Klara, och jämför.

Jag mår både sämre och bättre. Har gått upp hälften så mycket men har bra mycket större mage, putmässigt. SF-måttet är säkert samma, men magen med Klara var lång och hög och rätt smal medan denna putar rakt ut från kroppen. Ser så märkligt ut! Pojke?

Snart är det inte så långt kvar hursomhelst. Denna graviditet som både segat och seglat förbi. Och förlossningen närmar sig… Det som jag längtat så efter att få uppleva igen ter sig nu lite också som en stundtals skrämmande hägring. Jag är inte ett dugg förberedd mentalt den här gången. Måste börja fundera och tänka mer på smärtan och inställningen.

Längtar gör vi som attan! Även om vi ibland, trots jättemagen, då och då glömmer bort det.

Publicerad i Allmänt | Inga kommentarer


19
mars

Kontroll

Skrivet av den 19/3/14 - 10:22

Jahapp. Här sitter jag i en fåtölj i exakt samma undersökningsrum på förlossningen som strax innan Klara kom till världen.
Det har fortsatt komma ut saker och ting och det molvärker lite, vilket kan vara växtvärk, men de tyckte jag skulle komma in på momangen för att kolla allt och att jag inte börjat öppna mig.

Ctg inkopplat och en galet aktiv baby som har puls någonstans mellan 170 och 190 hela tiden.

Publicerad i Allmänt | Inga kommentarer


18
mars

Hejdå slemproppen

Skrivet av den 18/3/14 - 11:57

Va fan? Så äcklig rubrik, men vad ska jag skriva då? Försökte mig på ett rim först men det blev så corny att jag skämdes.

Men det stämmer. I söndags kväll lossnade slemproppen och i morse kom resten ut. Yuuuuh. Vecka 29+5 alltså. Svinbra… I söndags blev jag helt chockad men kände mig inte speciellt orolig och kände inte att jag behövde ringa, men idag när det fortsatte komma ut så ringde jag faktiskt barnmorskan. Hon tyckte jag skulle vara extra observant på om kroppen kändes annorlunda och i så fall ringa förlossningen på en gång. Det är ett tecken på att saker händer, men ett väldigt diffust sådant.

Den lossnade ju tre veckor innan BF när jag väntade Klara så jag antar att min kropp tycker att slemproppar är fåniga och onödiga ting.

När den lossnade då så var jag redo att få bebis och såg gärna ett slut på graviditeten – det blir ju lätt så i vecka 37. Men nu. Inte ens 30 fulla veckor. Inte kul att få ut bebis nu. Så stanna där inne! TACK.

Publicerad i Graviditet 2 | Inga kommentarer
Taggar:


12
mars

Tror det har vänt nu.

Skrivet av den 12/3/14 - 10:08

Jag har varit extremt frånvarande här, och för det kanske jag ska be om ursäkt för, eller inte. Jag vet inte, men det har inte funnits energi över till något annat än strikt överlevnad.

Allt sedan bäckenfogen bak i svanken rasade för fem/sex veckor sedan har det varit ett konstant mörker. Sängliggande med extrema smärtor, successivt lite bättre, ja då får vi hem löss från förskolan. JAG HATAR LÖSS. Sämre i fogen igen och tillbaka på maxdos citodon, då kommer bonusdottern och börjar spy och är magsjuk i flera dagar… Sen blev jag lite bättre, började jobba 50% och fick massor med energi, hann jobba i tre halvdagar och sen var jag liggandes i FYRA dagar i jordens jävla magsjuka med kräk och illamående och nada föda. När jag väl hämtade mig från det kommer det hem nya JÄVLA LÖSS och då bröt vi ihop både jag och pappan.

Detta var i fredags och vi kände att det inte finns nåt mer jävelskap som kan hända. Vi orkade inte. Mentalt slut. Grät, skrek och var bortom allt förnuft båda två halva kvällen.

Och så i lördags vaknade vi och vi båda kände att det hade vänt. Solen sken och ingen hade löss och ingen kräktes och jag kunde gå hjälpligt. Så nu börjar vi leva igen!

FY fan vilken jävla pissvinter-vår.

Publicerad i Graviditet 2,Kroppen | Inga kommentarer


20
februari

Att shoppa till Hen-bebis

Skrivet av den 20/2/14 - 11:06

Vi vet ju inte vad det är i magen och då ser det ut såhär när man kommer hem från första shoppingturen (in och ut på Kappahl och direkt hem och ta smärtstillande – kul shopping).

20140220-100600.jpg
Måste erkänna att jag hellre skulle köpt bodyn i blått eller gammalrosa, så pk är jag…

Publicerad i Allmänt | Inga kommentarer


17
februari

Det här med blöjor

Skrivet av den 17/2/14 - 19:56

Klara blev blöjtorr när hon var 1,5 år, helt fri även nattetid efter ytterligare en månad. Tidigt? Ja tydligen skittidigt om man börjar se sig omkring.

Va fan, 4-åringar som springer omkring med blöjor? Fräscht? Not so.

Att potträna sitt barn är tidskrävande och lite bökigt, javisst, men så värt! En pöl på golvet under tiden får man räkna med och ett gäng nedkissade byxor likaså. Det hör till.

Vi tog av blöjan på sommaren. Sjävklart mycket lättare eftersom man är utomhus större delen av dagarna och det blir mer naturligt, sen att hon bara var 1,5 år, det fungerade. Visst, hon kunde kommunicera och säga o-a när hon behövde gå, och det kan ju underlätta. Vi satte henne även på potta för första gången när hon var strax över fyra månader och lärde sig sitta själv. Det kom kiss och ibland bajs av bara farten när hon satt där och vi fortsatte. En period när hon var runt sju månader vägrade hon bajsa i blöjan och höll sig tills pottan, vilket gjorde allt ganska jobbigt också, som när vi var iväg och borta från hemmet. Men superbra så här i efterhand!

Så vi är bortskämda. Har inte bytt en blöja på hur länge som helst! Det blir typ ett år när bebisen kommer.

Men den här reklamen? Jag blir lite irriterad. Vadå lek? Det är väl ingen lek att kissa och bajsa ner sig? Det ska väl inte uppmuntras?

20140217-185158.jpg

Näpp! Jag tycker inte barn behöver ha blöjor längre än vad som är absolut nödvändigt. Sen om barnet inte är redo, intresserad eller vad man anser… Jag vet inte, vi kanske bara har haft tur – eller varit ovanligt ihärdiga föräldrar som inte vikt oss en tum i frågan.

20140217-185548.jpg

Publicerad i Allmänt | Inga kommentarer


14
februari

Jag kan inte ta hand om mitt barn

Skrivet av den 14/2/14 - 20:43

Det är inte ryggskott. Det är foglossning. En kniv som sitter rakt in över höger skinka och ger mig sådana smärtor att jag är på vippen att svimma.
Idag högg det igen. Det blev alldeles varmt i hela huvudet, jag tappade synen och toksvettades. Det enda jag visste var att jag inte fick svimma. Jag var ensam med Klara och kan inte dimpa i golvet hursomhelst med en bebis i magen.

Sjukgymnasten gjorde hembesök och konstaterade foglossning. Gav mig ett bälte och en tid om en dryg vecka. Till dess hoppas hon att jag är bättre.

Ikväll sitter jag spikrakt på en stol med armarna på kryckorna och kan bara se på när Klara trillar ner från soffan. Tittar på när pappan rusar upp och tröstar och får lyfta upp henne i mitt knä. Lyfta är bara att glömma i mitt fall. Torka på pottan likaså. Hämta mitt i natten efter en mardröm? Forget it.

Nyss bröt hon ihop. Vill att mamma ska natta. Men det är en trappa i vägen som är lång nog om ett par timmar och jag kan ändå inte ligga eller sitta i hennes säng. Hon gallskrek och sträckte sina armar mot mig.
”Jag älskar dig Klara, godnatt”, var det enda jag kunde göra.

En otillräcklig mor.

Publicerad i Allmänt | 1 kommentar


13
februari

Ryggskott, Citodon och vecka 26

Skrivet av den 13/2/14 - 12:31

MISÄR!
Jag har åkt på ett helvetiskt ryggskott och var på snudden att få ta ambulansen till sjukhuset. Vidrigt!

Efter att jag tokvägrat ambulans (fatta hur mycket folk skulle snacka i området, det är inte värt det!) och avvaktat natten med noll sömn och inte blivit bättre så tvingade maken in mig i bilen, vrålandes av smärta.

Diskbråck, foglossning eller ryggskott var den stora frågan… Ryggskott blev svaret – tack och lov! Det betyder att den värsta smärtan går över om ett tag – puh! Maxdos Citodon (8 om dagen – hej junkie) och två veckors sjukskrivning blev resultatet. Kära nån!

Efter två dagar känner jag mig något bättre men långt ifrån bra. Köra bil är bara att glömma och att ta sig i och ur säng/soffa/stol är ett åbäke.

Men men. Vi hoppas på bättring snart! Klara var tvungen att stanna hemma med mig idag då maken var tvungen att åka astidigt och jag inte kan köra henne till förskolan. Tack gode Gud för att vi har en så snäll unge!

20140213-112741.jpg
Magen har landat ordentligt i alla fall!
Går in i vecka 26 idag och jag är svällande… Brösten är enorma och magen är stor och jättefin!
Barnmorskan konstaterade att jag ligger en cm ifrån sf-måttet med Klara, och 10 kg mindre. Så jäkla skönt!
I övrigt var det exakt samma hjärtslag – 138 underbara små galoppsprång.

Åh vad vi längtar!!

20140213-113055.jpg
Min underbara unge! Snart storasyster!

Publicerad i Allmänt | Inga kommentarer


03
februari

Dagens himla modeblogg?

Skrivet av den 03/2/14 - 12:10

Yes! Jag överraskar härmed med en dagens outfit!

20140203-110214.jpg

Om ett par dagar är det vecka 25 och jag mår ganska bra. Foglossningen gör sig smärtsamt nog påmind så snart jag gör nåt ansträngande (typ dammsuga huset…) men annars är det bra!

Jag känner mig fetare och fetare för varje dag och har dessvärre blivit rädd för vågen. Det tyder på att man tror att resultatet är ondsint! Jag äter bra, allsidigt och inte ohälsosamt alls och förtjänar inte en massa extra kilon den här gången, så det är jobbigt att se bildernas bevis på större rumpa och höfter… Självklart reagerar kroppen på den vila jag utsätter den för i och med foglossningen, men där är det inte mycket att välja på…

Bebis är fantastiskt aktiv och det är helt underbart! Hela magen rumlar runt när den bökar omkring.

Det börjar på nåt sätt bli verkligt nu. Man börjar längta ordentligt efter sitt barn, och jag har landat i lugnet och tanken på vår fantastiska bebis.

20140203-110930.jpg
Bästa stället att sova på enligt Klara är fortfarande i min famn – helst på magen. Och hela hennes kropp rycker när lillasyskon bökar under henne. Kärlek. Kärlek kärlek kärlek.

Publicerad i Allmänt | Inga kommentarer