Hej på er och välkomna till världens mest oinspirerande och oinspirerade blogg. Vad händer liksom? Jag borde ju ha massor att dela med mig av, massor med utvecklingssprång att lufta, mängder med skrythistorier att bräcka er med och många många fina bilder på min lilla dotter.

Men. Inget händer. Jag hittar inte lusten som fanns där förut. Jag kan inte ens förmå mig att komma på en idé till ett blogginlägg. Kanske skulle berätta om vad Klara gör idag? Kanske skulle knäppa en bild på lunchen och skoja om att hon skiter hela majskorn? Kul va? Va va va? Nä. Inte när inlägget skrevs tre gånger förut, på samma tråkiga sätt och utan humor och utan udd.

Den här bloggen på minbebis är min typ sjätte blogg? De flesta av dem har varit anonyma (vilket den här är halvt om halvt, jag går inte ut med den på facebook eller skyltar med den, jag vill ibland kunna lufta skit om vissa delar av min bonusmammahistoria, vilket jag typ aldrig gör, men möjligheten finns…), men många har varit offentliga och handlat om viktiga delar i mitt liv – just då.

Jag har haft singelblogg, den har handlat om ångest, ligg, kläder, känslor och om hur det var att vara kåt halva tiden och kärlekstörstande den andra halvan – aldrig samtidigt. Den bloggen gjorde jag slut med när jag träffade min loverboy, numera pappa till mitt barn.

Jag har haft en blogg om mig själv, mina analyser av min ångest (hej, jag tänker mycket), jobb, vikthets och liv i stort. Den bloggen urartade sedermera i bloggen om vårt husbygge. Där var det bara hus hus hus hus hus hus och lite mer hus. Och sen så blev vi gravida, och i en husblogg kan man inte skriva om något annat än hus hus hus hus och lite mera hus, så då urartade den i den här gravid- och bebisbloggen. Och erkänn, det var en roligare gravidblogg! Och nu då. En bebisblogg kan ju inte handla om något annat än om graviditet och bebisen. Tycker jag. Så då sitter jag här och vill skriva om känslor, ångest, tankar och om puckade människor men ingenstans att vända mig…

Så jag ska försöka se om jag kan baka ihop alltsammans. Går det? Kan man ta med sig inlägg till ett nytt ställe, från många olika ställen? För liksom. Det är ju mitt liv. Men i projekt. Och väldigt separerade tyvärr.

Tål att tänkas på!

Jisses vad det händer grejer hela tiden. Varken orkar eller hinner eller mäktar med att uppdatera.

Vi har varit hos doktorn med lillan! Fy faaan vad det är hemskt att oroa sig. Att ens röra vid tanken att det skulle vara nåt fel… Ooh. Nu verkade det dock inte vara nåt att oroa sig över, vi ska tillbaka om en månad och hoppas att det blivit bra till dess. Hennes naglar beter sig lite underligt för att göra en lång historia kort.

Idag har jag haft bästa morsorna här! Åtta mammor och lika många barn 4-14 månader gamla. Tror ni det var high life eller? Klara älskade varje sekund! Jag med! Skulle så gärna träffas med er, vars bloggar jag följer och som följer Klaras steg. Hade varit svinkul, synd att det är på andra sidan Sverige ni bor, de flesta av er.

Jag vann en jacka på Tradera precis! Asbra!

Skitbra lekjacka. Slit och släng och vind- och vattentålig.

Hade behövt den nu, eftersom vi på torsdag drar till norraste Nordnorge, närmare bestämt Tromsø, och hälsar på Klaras faster med kusiner och familj. Ska bli jätteroligt att få se Tromsø, förväntar mig storslagen natur och svindyr pizza

Två saker till: Klara sover hela natten numera och jag fick idag kommentaren ”vad tunn du blivit”, vilket är enormt stort för mig! (och om man säger såhär, jag är så långt ifrån tunn man kan komma, men jag känner mig rätt tight stundtals) – Jippie!

Puss på er.

Tror ni jag ångrade att jag skrev inlägget om min tjej som sover hela nätter i morse? När hon hade vaknat kl 4 och hostat och gnällt även om hon fick somna om inne hos oss vid halv sex och jag vaknade med nackspärr när sjuåringen skulle till skolan en stund senare – man jinxar sig så lätt!

Hur eller hur så har hon varit lika trött idag. Vi somnade om bägge två vid nio och sov till lunch, sen sov hon mellan 15 och 16, och sen drog vi till badhuset! Yeehaaa! Babysim-drop in på fredagar utan ledare men bara småbebisar. Mysigt! Varm bassäng gjorde gott för nacken också.

Två timmar på badhuset och sen hämtade vi pizza och när jag la Klara i sängen efter välling ikväll så tittade hon inte ens upp på mig, hon bara la sig platt fall. Trött!

Badhuset var hursomhelst en succé och det gör vi nog fler gånger!

Är det sant? Ska man slungas tillbaka till verkligheten? På riktigt?

Jag ringde min chef idag och berättade att jag kommer tillbaka till jobbet två månader tidigare än beräknat. What?!?

Allt hänger faktiskt på att vi överhuvudtaget ska kunna få en rimlig dagisplats. Det är brist så in i hela jäkla helvetet där vi bor, hej populära babyboomsområde, så det är inte så lätt. Men det kan vara lättare i januari än i mars i alla fall.

Så helt plötsligt så är det fyra månader kvar tills jag börjar jobba igen… Kul? Motiverande? Inte så jätte. Tankar om livet och framtiden har börjat härja. Vad vill man göra resten av livet?

Dagis. Träffa Klara två timmar per dag? Är det det som är meningen med livet?

Två nätter på raken som hon sovit i ett svep. Två dagar som följt som hon sovit som en liten gris under dagarna.

Vaknade i morse kvart över sju – KVART ÖVER SJU – sovmorgon! Somnade i vagnen på väg till öppnis kl nio och sov 45 minuter. Lekte där och sjöng och lunchade, somnade i vagnen på vägen hem, även då ca 45 minuter.

Sen har det kliats i ögonen och gnällts och hållt på, så jag drog med henne till lekplatsen där hon hade jättekul, fastän det gnälldes en del även där…

Kvart i fyra slocknade hon och sov i en och en halv timma.

Och nu kvart i åtta somnade hon utan minsta antydan till protest.

Så trött tjej va!

Vet inte om det är att hon lär sig nya ord och håller på att lära sig gå, som ställer till det. Bi säger hon stup i kvarten och pekar på närmaste iPhone (favoritleksaken). Titta, hej, pappa, mamma och där är orden hittills.
Trött är hon i alla fall.

På fredag fyller hon tio månader, vår lillfia. Så det var inte mer än rätt att vi hade tid idag till läkaren och hennes 10-månaderskontroll.

Titta!!!! Sa hon och pekade på den ålderstigne farbror doktorn. Sen sa hon Heeej till BVC-sköterskan och så var undersökningen igång. Lyssnade på hjärtat, då satt hon i pappans knä och tittade storögt på manicken mot bröstkorgen. Inte ett pip sa hon på hela tiden.

Nu tog det ju inte så värst lång tid alltsammans. 10 minuter inklusive vägning och mätning. Vi hade inga frågor och kände oss denna dagen som ovanligt lyckligt lottade föräldrar (vi hade fått sova hela natten, hey, vem fan har frågor på det?) så det var tack och ajöken.

9550 gram och 74,5 cm lång. Huvudet mätte 44 cm. Hon ligger lite grann över på vikten, en bra bit över på längden men under snittet på huvudomfånget, vilket medverkar till att hon upplevs ganska näpen. Vårt fantastiska barn!

Väl hemma så blev det långsovning för unga fröken innan lunch och efter det så drog jag och lillan och mormor, som är här på besök till leklandet! Såååå kul!

Väl hemma så däckade både jag och lillan i soffan på altanen i eftermiddagssolen. Pappan smög upp och fotade och känslan av värmande sol och sovande bebis kommer finnas kvar länge länge!

Kvällen avrundades med en löptur som var fruktansvärt tråkig från början till slut – tunga ben! Pappan fick hämta mig nere vid rondellen, då har man ca en kilometer uppförsbacke kvar, men det pallade jag inte med. Så i fem minuter var de ensamma, vår tiomånaders och sjuåringen. Vi kom hem till den här synen:

Garvade ihjäl oss!

Bra dag är väl ändå summa summarum. Bra dag och en kontroll rikare.

En vecka kvar tills hon blir tio månader och idag tog hon sina första steg utan stöd. Gullunge!

Mamma och pappa är så stolta så vi spricker!

Och i morse tog hon en bok och satte sig tillrätta, bläddrade och pekade och tjattrade högt.

Hon har blivit så stor min lilla tjej..!

Solen har skinit idag men kylan är här; det blåser kallt och frosten om nätterna är inte långt borta. När lillan ska sova i vagnen har jag bäddat med filtar och tjocktröja, men idag åkte åkpåsen fram efter att jag blivit påmind av Jenny på instagram.

Fasiken. Inte visste jag att man var tvungen att ha en ingenjörsexamen för att montera en åkpåse. My god! Remmar hit och dit och lossa här och släpp där. Samtidigt som lillan skulle ”hjälpa till” överallt förstås. Giv mig styrka…

Det gick dock smärtfritt efter en stund och då måste man provsitta!

Toppen! Och ja, det är jag som klippt av henne håret. Nej, det är ingen liten baltisk pojke, det är min dotter som fått luggen kapad på ett skoningslöst sätt för några veckor sedan. Inte snällt!

Men men. Åkpåsen på plats åtminstone.

Nä, det blev ingen Öppna Förskolan idag, vi tog det här hemma istället – jag och Klara, svägerskan och kusin Fred och min kompis med sin lille Edwin. High life!

Tjöt om bästa ytterkläderna, tänder som kommer och som inte kommer, amning och tusen andra sköna saker som utgör vår mammavardag. Jag brassade lite kycklinggryta och bjöd ungarna på lunch (mammorna fick thé och bulle) och vi hade en jäkligt trevlig förmiddag, och slapp smitta nån med förkylning.

Sen tog vi promenad till affären och så vips var vi ensamma igen, jag och pärlan. Och då är det tråååååkigt. Gnälligt. Trött. Vägrade sova.

Så jag fick till slut komma på någon slags lösning, mina nerver höll på att bli alldeles fnasiga.

Vagnen. Funkar.

Jag är yr av trötthet själv och ska försöka vila kapp lite.

Åh vad det är härligt att vara mammaledig/föräldraledig! Att kunna göra vad man vill varje dag i veckan utan att känna stress eller dåligt samvete om man skiter i det och tar det en annan dag. Underbart!

Även om dagarna ibland är superfrustrerande med en bebis mitt i nej-fasen (allt hon gör följs av rungande och skarpa neeeej från mig och pappan) så är jag så glad att jag ska vara hemma ända tills våren kommer. Visst att jag kanske går in och jobbar lite då och då några dagar här och var tills dess, men det är ändå så lite så det räknas inte, förutom i plånboken.

Måste slå undan jobbångesten bara! Jag vill inte vara hemma sista halvåret med en klump i halsen av att börja arbeta och träffa mitt barn på tok för lite… Den ångesten får jag deala med sen! Hu! Men helt ärligt så känns det lite jobbigt och en aning tungt. Och overkligt. Man lever mitt i det här så kallade verkliga hemmalivet och carpe diem varenda dag, och sen ska man ut i 8-17-verkligheten…

Bara till att njuta så länge det varar! I morgon utmanar vi snorbusarna och drar till Öppna Förskolan. Hon är ju inte sjuk längre, ingen feber, bara lite snorig. Måste ju hitta på nåt! Får väl passa henne lite extra så hon inte stövlar fram och hånglar upp nån infektionskänslig liten parvel.

I morgon blir det sångstund istället för Peter Jidhe