För fyra och ett halvt år sedan träffade jag J. J som efter många om och många men fick mig att släppa in honom i mitt liv, något jag alltid kommer att vara honom evigt tacksam för. Med J kom även hans dotter. Hans då två år gamla dotter som jag var livrädd för. Jag. Jag som någon gång i framtiden ville ha egna barn, men som ville vara så långt bort som möjligt ifrån alla andra ungar. Usch. Barn – äckliga och läskiga. Den kvinnan träffade alltså mannen med en tvååring. Den kvinnan tvingades omförhandla med sig själv och fick växa upp i rollen som bonusmamma.
Det har varit långt ifrån lätt, inte ens lite enkelt alla gånger. Många gånger rymde jag fältet och lovade mig själv att aldrig vända åter. Mitt liv var förstört. Jag som var så förälskad och passionerat upp över öronen kär, fick finna mig själv på andra plats i mannens hjärta. Det var tufft. Supersvårt stundtals.
Men med tidens hjälp och med många konstiga och roliga erfarenheter innanför bältet så har jag funnit mig tillrätta i rollen som bonusmamma, eller låtsasmamma, eller extramamma. Välj själv. Styvmor är ett ord vi inte använder, ty det har både Disney och andra sagoberättare för all framtid förstört.
Vi byggde hus tillsammans och blev en riktig liten familj på varannanveckasbasis. Vi förlovade oss och åkte på familjesemestrar. Någonstans började låtsasmamman längta efter att få bli mamma på riktigt. Efter att få en egen bebis, ett eget barn att få bestämma över, att få rå om och att få se sig själv i.
Längtan föddes och en dag kände vi oss extra busiga och beslöt oss för att sluta med p-piller.
Ett halvår senare kissade jag på en sticka och fick en chock så stor att jag sjönk ihop på toalettgolvet. Jag skulle bli mamma.
Och nu sitter jag här. Med ett alldeles eget litet barn. Ett barn jag ser mig själv i, som liknar mig, som jag har ansvar för, tillsammans med världens bästa pappa förstås.
Det är bättre än på låtsas. Det är på riktigt och det är helt jävla underbart.
