Över en vecka nu med nätter av hosta. Vissa nätter överjävliga, vissa nätter lite ”normalt” hostjobbiga. Den sista var av sorten överjävlig och jag sitter med ögon i kors och med mörk och sömndrucken stämma.

Hon hostar hostar hostar och gråter både av utmattning och, förmodar jag, ont i halsen av allt hostande. Till slut somnar hon, men vaknar strax av nya hostningar. Det hela förvärras förstås när hon käkar. Det vet vi ju själva hur slemmigt det blir i halsen när vi dricker mjölk – slutsatsen att dricka ljummen bröstmjölk nätterna igenom är ju att det är rätt korkat. Men bröstet är det enda som lugnar henne när hon har panik och vips är den onda cirkeln sluten.

Snuttan.

Om dagarna är hon tack och lov sitt vanliga charmerande jag och hon har ingen feber.

Trött är bara förnamnet…