Vi har alltså helt bestämt oss för att skippa kristet dop då det inte betyder allt för mycket för någon av oss. Vi ska istället ha en namngivningscermoni. Jag har letat runt på nätet och enligt vad jag kan se så behöver vi inte ha någon speciell förrättare av en ceremoni men jag blir osäker då jag hör så mycket olika saker. Någon som vet hur detta ligger till??

Har även suttit och grejat lite med brevet till guldföräldrarna eller faddrar som det tydligen ska heta nu för tiden. Är ganska nöjd men jag skulle vara väldigt tacksam om någon ville ge mig lite andra förslag så jag har lite att välja på.

Nu är det åtta veckor kvar tills vår lilla flicka ska komma. Och hur mycket jag än älskar att vara gravid så vill jag helst bara sova dom sista åtta veckorna. Jag har ingenting emot att vara gravid i sig men fy fan för den ständiga oro som vandrar genom kroppen. Av nån anledning så fortsätter tankarna snurra i skallen att jag aldrig skulle ha sån tur så att detta kommer att gå bra för mig. Tanken på att förlora ett till barn har gjort mig galen, jag har helt enkelt blivit knäpp av att oroa mig hela tiden. Jag längtar så mycket tills hon kommer, vill bara att det ska vara klart så hon kommer ut, frisk och kry. Orkar inte med att nåt ska gå åt helvete igen! Jag önskar att jag kunde lägga rädslan bakom mig och bara se fram emot april men det är inte så jävla lätt när man vet att det inte alltid går bra. Det verkar så självklart för alla att det ska gå bra, och det är ju bra att man är positiv men jag VET ju av erfarenhet att det inte alltid går bra.. Undrar just om oron skulle varit lindrigare om det inte gått snett förr.. Vet inte hur jag ska hantera rädslan!

Om ord bara kunde beskriva hur mycket jag hatar denna helg just nu. Svenska rallyt står för dörren.. Inget ont om rally i allmänhet, jag älskar det, men i år kan jag inte vara med.. Än värre är väl att min sambo bestämde sig för att det skulle få bli hans sista “fyllehelg” innan vår lilla bebis kommer.. Jag hör väl till den sortens löjliga brudar som inte riktigt klarar av min sambos dryckesvanor. Jag anser mig ha varit så duktig eftersom att jag fått honom att dra ner på alkoholen(han har haft ganska svåra alkoholproblem). Men han fattar ju inte att hans alkoholvanor är överdrivna. Jag är så klart mest rädd för att något ska hända eftersom att jag inte tycker att alkohol och motorsport passar så bra ihop och jag vet ju att han dricker tills han somnar. Jag kan väl inte heller neka till att jag är livrädd för att han ska träffa någon annan. Han säger att det inte finns någon risk men om livet har lärt mig nånting så är det att allt kan få oväntade vändningar och allt kan hända. Är bara så rädd att förlora honom, mest eftersom att jag vet att vi kan ha det lite svajigt.. Det känns i alla fall bra att jag är i närheten i år och inte 15 mil ifrån som förra året. Nu ska jag ta och krypa ner och hoppas på att få lite sömn, får hålla tummarna för att tiden går fort och att det snart blir söndag

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att det slog mig under natten.. Om 67 dagar är det meningen att vår lilla tjej ska komma till världen och vi blir tre i huset. Bör jag inte kommit på det lite tidigare? Jag menar absolut ingenting negativt men jag blev bara så chockad av mitt uppvaknande. Jag tror att jag hela graviditeten har varit så pass säker på att det ska gå fel för oss igen så jag har nog egentligen inte ens vågat hoppas på att det faktiskt ska gå bra. Det är nog en sån där “det händer inte mig”-upplevelse fast omvänd åt andra hållet, om ni förstår hur jag tänker då. Det ska bli så underbart! Snart så har vi henne här

Dax att komma i ordning lite i huset nu kanske, vi har ju faktiskt ingenting annat som tar upp vår tid längre. Gäller bara att försöka hitta energin till att orka med. Såna här gånger önskar man att man hade lite mindre grejer så det inte var lika mycket att göra. Var till MVC igår och allting såg väldigt bra ut. Lilltjejens hjärtslag låg på ca 155 slag/min och hon verkar växa precis som hon ska. Mitt järnvärde hade förbättrats vilken man måste vara väldigt glad för. Jag har väl haft tur ändå, hade så höga reservvärden så jag har ju inte behövt käka järntabletter i mer än tre veckor och ändå ser det bra ut igen. Nehe, det är väl bara att sätta igång med plocket. Ha en go dag!

Nu känner jag mig lite smått förvirrad här. Vecka 30 är snart förbi och jag får extrema sammandragningar, väldigt ofta. Nån sa att det lika väl kunde vara förvärkar. Var hittar man skillnaden? Jag skulle mer än gärna fråga min BM om detta men det jävliga är att hennes telefontider är tisdag-torsdag 8-9. Vid den tiden på morgonen sover jag som ett spädbarn, mest för att jag precis somnat då efter nattens alla toalettbesök. Det jag tycker är lite konstigt är att dessa sammandragningar bara håller på under nätterna och sen är det helt okej under dagarna. Inga blödningar eller andra konstiga saker har förekommit, det är just bara dessa smärtsamma sammandragningar. Finns det något sätt man kan lindra dom? Nån speciell sitt eller liggställning? Önskar jag visste själv, men ingen har förberett mig på att det kunde bli så redan i vecka 30..

Helt ny dag, en lite bättre dag till och med en vad dom senaste två har varit. Känns som att alla onödiga spänningar är på väg ifrån kroppen. Imorgon får vi lägenheten besiktad och sen kan vi bara ägna oss åt huset och den kommande lilla bebisen. Det är tio veckor kvar till BF. Visst låter det lite? Låter i alla fall mycket mindre än två månader. Jag längtar så jag vet inte var jag ska ta vägen vissa gånger. Dessvärre finns ju oron kvar i bakhuvudet hela tiden, kanske är därför längtan har blivit så intensiv, ju snarare hon kommer desto snabbare kan jag slappna av och känna att jag lyckades med graviditeten. Men det är klart, då kommer ny oro och nya utmaningar att kämpa med. Känns bara som att det är min tur nu, man brukar ju säga tredje gången gillt Nu ska jag försöka få någonting gjort. Önskar alla en bra dag!

Varför ska folk behöva vara och kladda mig på magen och tala om för mig att någonting är fel bara för att jag är så liten? Vad får man ut av att göra någon annan människa så pass jävla orolig och ledsen? Jag måste ju säga att jag tycker att det är helt sjukt att folk ens vågar komma med sina jävla kommentarer. Jag tycker själv att jag är ganska liten för att vara i vecka 30 men min barnmorska däremot säger att jag är helt normal och att allting är jättebra och det är ju trots allt henne jag bör lyssna till. Det är bara det att det gör mig ledsen. Alla vet att det har gått snett för oss förut och hur orolig jag är att det ska gå fel igen men ändå så har dom mage att berätta för mig att nånting måste vara fel. Vad är det som gör folk så jävla grymma egentligen? Mår man bara bra utav att se en person må dåligt eller vad fan är det för fel? Det råkar ju vara jag som bär på barnet, det är jag som känner rörelser och annat. Man blir bara så förbannad! Förresten så tror jag väl inte att jag är så jävla liten som folk påstår..

Detta är en sån där dag då jag känner att jag helst bara skulle vilja lägga mig ner, dra täcket över skallen och bara somna om. Jag känner inte för nånting, humöret är totalt åt helvete och inte mycket känns bra. Jag har varit och sålt av lite guld, en gammal förlovningsring som tillhörde pappas farbror, min gamla förlovningsring och pappas vigselring, det känns lite motigt. Min ring bryr jag mig väl inte mycket om men det hade kanske varit kul att ha kvar dom andra två som ett litet minne men det är väl som pappa sa, det är onödigt att dom bara ligger och samlar damm. Har haft någon knepig smärta i magen i dag, det skulle maler på något sätt, men det är inte som den där mensvärken som brukar kunna komma till och från, vet inte vad det kan vara. Mått illa har jag gjort hela dagen också och halsbrännan håller på att ta död på mig. Men jag hoppas att allt är som det ska, det rör sig till och från i magen i alla fall så det bör väl stå rätt till. Som ni ser, dålig dag, kan inte mycket annat än att bara klaga. Jag hatar såna här dagar! Men jag önskar alla en underbart mysig och trevlig lördagskväll!

Är det för tidigt att börja oroa sig för förlossningen? Personligen tycker jag ju inte det. Är i vecka 28+5 och om man ser det på så sätt så är det ju faktiskt inte så fruktansvärt långt kvar. Hur helst så börjar jag faktiskt känna lite panik inför förlossningen. Jag har läst ett häfte, “att föda med minfullness”. Visst den verkar jättebra, jag är dock inte den person som bara kan stänga ute tankar och känslor och bara stänga in mig själv i min egen kropp. Jag har koncentrationssvårigheter i vanliga fall och bättre lär det ju bli under den smärtsamma upplevelse som förlossningen är. Ibland känner jag att jag kanske inte klarar av det alls, trots att jag vet att på ett eller annat sätt så måste ju bebisen ut när vi väl är där. Jag går liksom vilse i mina egna tankar här!