Idag när glassbilen snabbt swischade förbi vårt lilla hus så kände jag hur  ögonen började  tåras.

Likt en utmattad flodhäst försökte jag springa ikapp den krympande bilen medan jag hörde den välkända glassmelodin ljuda svagare för varje duns mina osmäckra ben åstadkom. Min skogshemvists brist på glasskiosker tvingade mig således att hoppa in i bilen och köra ikapp min efterlängtade glass. Nu tror jag att föraren vet ganska väl att han ska stanna utanför den gravida kvinnans hus nästa gång