Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Arkiv för februari, 2010

Och fort gick det…

2010-02-27 @ 14:37

10-02-20 man gick ut med klass 2 varning. Det skulle bli ett riktigt busväder tydligen. Och det blev det minst sagt. Inte på flera år hade man fått så mycket snö. Mamma ringer och är orolig.

”Du har väl inte ont?”

”Neeejdå”

”För det skulle inte förvåna mig om du skulle få värkar i detta oväder”

Men jo jag kände mig lite halvknepig i kroppen. Precis som om något var på gång, men det sa jag inte till lilla mamma. Hon ska inte behöva oroa sig i onödan. Micke fantiserade med tanken om det faktiskt skulle hoppa igång, vad skulle vi då göra? Skulle man våga sätta sig i bilen och åka ända till Linköping, det är ju trots allt några mil. För att lugna tanken så gick han ut för att skotta snö, OM det skulle bli akut så gäller det att man är väl förberedd.

I flera timmar kämpade han med den förgrömmade snön.

Det hade lugnat sig lite i kroppen och vi somnade gott på kvällen. Dagen därpå var det något inom mig som sa att Micke skulle gå ut på parkeringen och kolla över parkeringen där våran bil står. Och mycket väl så var jobbet ogjort. Och tyvärr så hade någon mindre begåvad människa valt att lägga en STOR snöhög med sin traktor precis framför utfarten. Gahhh!!!! Jaja de hade väl bara tänkt att lägga högen där tills de var tillbaka från lunch eller nått? Säkert! Det kom aldrig någon och tog bort högen. Suck! ´Vi började bli lite stressade faktiskt. Micke började skotta och jag fick passa upp med varma drycker mellan varven. Efter ca 3 timmar så kom det ut en granne och började hjälpa till. Han fick ju inte ut sin bil från parkeringen heller. Efter många timmars slit så blev de klara sent på eftermiddagen. Och tur var väl det.

Klockan var 20.15 och kroppen började ge mig aningar om att något var på gång. En liten blödning. Pratade med en väninna i telefon, hon tyckte kanske att jag skulle ringa in till förlossningen och prata med dom. Men nää, jag hade ju inte ont, bara en annorlunda känsla i kroppen. 20.30 ringer jag förlossningen. Förklarar vad jag känner och att jag haft en liten blödning. De tycker ändå att vi ska komma in för en koll. Jaha det är väl lika bäst då, motvilligt.

Men tur var väl det. För när vi packat ihop oss och tagit på barnen så fick jag värkar. Eh, förvärkar tänkte jag. Men när Micke såg på mig att det började göra riktigt ont så förstod han att det var på riktigt. Frågan är om jag fatta det? Micke blev aningen stressad medans jag bara ville ta det lugnt. Vi var framme i Linköping 21.45. Mickes bror och mamma mötte upp oss utanför förlossningingången för överlämnande av barn.

”Har du ont?”

”Ont? Det känns som jag ska skita ut en stol på tvären!!!”

Trevlig personal mötte upp oss på avd. Och jag informerade VÄLDIGT tydligt om att jag INTE tycker om nålstick. Låter kanske fånigt men jag krävde bedövningssalva emla innan de minsann skulle få sätta någon kanyl på mig. Men det ville de inte ge mig. De ville ha en kanyl på plats direkt, men bedövningsspray kunde de erbjuda. Men det var ju synd att den inte funka då. Och nu ska jag bara HA emla!!! Och det fick jag :) När klockan var 23.30 hade de nu lyckats sätta denna kanyl och jag hade hunnit öppna mig 8 cm.

tvillingar 054.JPG

Jag ringer mamma och beklagar mig. Barnmorskan tycker att det börjar bli dags för en ny kurva och för läkaren att komma in och göra ett ultraljud. Men jag vill INTE lägga mig ner. AJ! Har inget val de beordrar mig. Smärtan är enorm och jag ångrar mig, JAG VILL HA ETT SNITT! Försent.

”Prova lustgasen?”

Hm… jag gör väl det då trots att jag inte är så förtjust i det. Och av erfarenhet så yrar jag bara omkring om allt möjligt av gasen. Och det gjorde jag kan man säga :-S

För in kommer förlossningsläkaren, självaste ”Jean-Banan” och piercad i tungan var han med.

”Fyyy Faaaaaaaaaan”

Rummet fylldes av skratt, och Micke höll på att skämmas ihjäl. Som sagt en blandning av oro, smärta och mycket lustgas och det blev riktigt bra. Med fortsatt svammel och minst sagt pinsamma Jean-Banan-kommentarer så föds nu gossebarnet nr 1 23.56 i säte. Och det var inte värre än någon annan förlossning, nästan tvärtom faktiskt. Och jag fortsätter att svammla, men snart så hänger huvudet med igen. Och jösses så liten han var. Så perfekt och så vacker min lilla lilla pojke. Barnläkarna stod beredda och tog nu över för att titta kontrollera att han mådde bra.

Och nu då?

Nu var det bara att vänta. Tvilling nr 2 skulle nu komma. Inga värkar, kände egentligen ingenting. De kopplar på mig lite värkstimulerande dropp nästan omgående. ”Jean-Banan” tittar hela tiden med ultraljud hur den lille där inne mår. Så kommer en hand ut. Sen går det fort.

”Ge henne lustgasen”

Och det som hände efter det har jag bara vaga minnen av.

”Vi kan inte vänta längre nu”

Man gör en extraktion på fot som det då fint heter. Hjärtljuden blev allt svagare och jag hade fortfarande inga värkar. Så ”Jean-Banan” fick kavla upp ärmarna och bokstavligen plocka ut lillprinsen. Sådär som man har sätt att de gör på kossorna, milt förklarat (googla annars). Det var en fruktansvärd smärta, något som inte går att förklara. Som tur var så gick det väldigt snabbt. Men jag var helt omtöcknad och kunde inte få upp ögonen. De sprang ut till barnläkarna, och samtidigt började jag komma tillbaka. Äntligen var det över. Jag hade klarat det. Och jag var otroligt lycklig, tårarna kom. Och jag vet inte hur många gånger jag tackade personalen för allt stöd. Lillprinsen mådde under omständigheterna mycket bra. Och nu kom de in med honom igen. Och denna lilla gosse ännu mindre. Men lika bedårande och vacker som sin bror. Lyckan var total.

tvillingar 062.JPG

Personalen tyckte att det hade varit en jätte bra förlossning och de var mycket roade av att gossarna faktiskt fått varsin födelsedag. 23.56 och 00.04 8 minuter mellan. Vad är oddsen?

Jag hoppade in i duschen. Ringde till alla stolta syskon och bara njöt av att få ligga och titta på de små underverken. Efter ca en timma så kom det personal från neonatal-avd och hämtade oss. Eftersom gossarna var lite små och hade svårt att behålla värmen så fick det nu bli att flytta upp dit. Där kopplade man upp dom på en apparat som hela tiden hade koll på hur de syresatte sig och hur hjärtat slog. Allt var bara bra.

tvillingar 074.JPG

tvillingar 068.JPG

tvillingar 073.JPG

Efter ett påslag av adrenalin så kom också morgonen…

tvillingar 087.JPG

Många nyfikna besökare ville komma och titta. Syskon, mormor, farmor etc. Och under dagen så ramla dom in. Engla-Freja blev överlycklig, hennes efterlängtade bebisar var äntligen här!

forts twins 011.JPG

forts twins 013.JPG

Nu var ju bara frågan när vi skulle få åka hem? Hade det inte varit för grabbarna så skulle jag kunnat tänka mig att åka hem direkt. Jag vantrivs verkligen med att bo på sjukhus. Vi inväntar ronden och läkare som bestämmer. Eftersom de hade lite låg temp och faktiskt är prematur så ville man att vi skulle stanna till ialla fall torsdag eller fredag. Bara att stålsätta sig för sjukhusmiljön alltså. Men jag ska inte klaga, personalen på neo-avd i Linköping har varit underbara. Sen finns det ju alltid folk man inte går ihop med, men så är det ju med allt. Vi trivdes superbra. Vi fick två nätter då nattpersonalen kom in och hämta grabbarna, och herreguud så skönt det var att få sova. Tack så JÄTTE mycket. Jag fick även stöd i ammningen. Jag har ju inga problem med att amma eftersom jag tidigare gjort det utan problem, men när man helt plötsligt ska dubbelamma så är det inte längre så lätt. Och man vill ju hemskt gärna att grabbarna ska vakna samtidigt, för att synka tiderna för matning etc. Så det fick jag hjälp och tips med, tack!

Själv var jag inskriven på special-BB avd 15 som ligger brevid neonatalen. Kändes ärligt talat helt onödigt. Jag kände mig bara i vägen, eller åt andra hållet osynlig. På kvällarna kom det någon från avd som presenterade sig, men annars var det inte mera än så. Ingen kom på morgonen eller på dagen. Och när vi gick bort till avd köket så tittade personalen på mig precis som om de inte visste vem det var som åt upp deras mat. Nja det kunde skötas bättre. Man pratar om att omsorgen efter en förlossning är så viktigt. Men här fanns det ingen omsorg alls kände jag. Tråkigt.

Men vi blev glatt överaskade när ”Jean-Banan”  kom på besök. Tydligen så hade denna förlossning satt spår. Han sa att han ALDRIG skulle glömma det. Så mycket skratt och humor hade han aldrig varit med om. Och det roliga att grabbarna fick varsin födelsedag gjorde det hela ännu mer udda. Och för att inte glömma det faktum att han räddade lillens liv när han ”knölat” in sig i magen. Vilken kille alltså ”fyy faaan” 😉

forts twins 001.JPG

Jag är otroligt glad och lycklig över att allt gått så bra, och denna upplevelse var något över det vanliga. Att vänta barn har både sina ljusa och mörka stunder, och en förlossning kan både vara traumatisk eller helt underbar. Att sedan få sin lilla lilla mini-människa upp på bröstet är bara så härligt. Den kärleken man genast känner är så stark och ärlig. Jag har fått tvillingar och känslan overklig.

forts twins 004.JPG

forts twins 003.JPG

Lite avskalade från omvärlden är nu hela familjen äntligen hemma. Och nu ska vi bara ta hand om varandra och lära känna dessa små underbara underverk…

 

Tackar alla för fina gratulationer!

 

 

 

Enäggstvillingar men födda på olika dagar =)

2010-02-22 @ 04:22

Ett lyckorus som känns genom hela kroppen varje gång jag tittar på mina underbart vackra gossar en alldeles underbar känsla att äntligen få träffa dessa små mini människor.

Nu är de äntligen här!!!

Tvillingarna Ilmrud =) Vi mår bra, men vi ligger på neontalen i LKPG.

Lovar att uppdatera snart!

 

 

Uhhhhh!

2010-02-19 @ 00:25

Har jag någonsin sagt vad jag tycker om sura uppstötningar?

Uhhhh….!!!

Röntga Bäcken!

2010-02-18 @ 18:15

Idag har jag åter varit hos dr Katri som med hjälp av dr Pia tittat till tvårummaren. Och grabbarna ser ut att ha det så gött :) De kunde se på ultraljudet att de fortfarande låg näsa mot näsa och snuttade på varandra, alltså fortfarande i säte men det var inte annat än väntat. Tvilling 1 väger nu 2540g och tvilling 2 väger 2170g stadiga grabbar. Efter den lilla hinnsvepningen i tisdags så tittade man också efter om jag öppnat mig något mera, aningen hade det sjunkit ner lite till. Och jag är helt övertygad om att vore det inte för att de små liven låg åt fel håll så skulle grabbarna redan vara här. Men nu ska det krånglas lite, såklart! Man beslutade också idag att man skulle röntga mitt bäcken, bara för att jag är fast besluten om att föda normalt alltså vaginalt. Och det kan jag säga att det var INGEN TREVLIG upplevelse.

Det var bara att klä av sig kläderna ALLA kläderna. Så ”nude” iförd en blå sjukhusklänning var det bara att traska in på röntgen.

”varsegod och ta plats på britsen”

”eh, ska jag ligga raklång på denna lilla ”planka”?”

”jajemän”

Herregud tänkte jag, men det var väl bara att lägga sig. Det hade givetvis hunnit börja komma värkar igen efter dr Katris undersökning. Och det kan jag berätta att det var inte särskilt kul att behöva ligga naken raklång på rygg i nån minst sagt obekväm grodställning och blotta hela härligheten och samtidigt ha ont, sådär ont som aj-som-fan-nu-skiter-jag-på-mig!

Men bara att gilla läget, vad ska man göra liksom!? Men nu är det gjort. Skönt.

Bara att vänta på att det sätter igång på riktigt nu… Jag LÄNGTAR såå efter mina prinsar :)

Kalla mig uppkäftig, men jag ska ha Peter "foppa" Forsberg!

2010-02-16 @ 23:03

Hormonerna är på topp. Jag är trött, lätt irriterad, småförbannad, ledsen, glad, spänd, nämn något som jag inte är. Gravid tvillingmorsa bör undvikas! Inte nog med graviditeten, det är allt annat som tycks följa detta, men vad kan jag inte klara av, jag är inte unik men jag är fan-ta-mig en jäkligt bra morsa! Kalla mig besserwisser, självgod eller uppkäftig men mammarollen känner jag mig trygg i. Såklart kommer jag stöta på situationer som är nya för mig även i denna roll, men jag känner mig trygg.

Och kanske är det bara just nu som jag är lite, kanske en smula överkänslig men fy fasiken för en del föräldrar. Vad är det för fel på dom?

Min son spelar hockey som kanske är bekant? Hur som helst, dessa grabbar är i de tidiga tonåren. Alltså de är fortfarande barn. De ska tillsammans utöva denna sport på en social nivå. Det ska vara roligt, man ska känna spelglädje och framför allt man ska få känna sig delaktig. Prova på de olika spelpositionerna för att så småningom hitta sin rätta ”plats” i laget. Det finns hur många ”stolpar” som helst att räkna upp, men en normalfuntad människa förstår var jag vill komma!?

Och då blir jag SÅ ARG när man som tränare/ungdomsledare toppar lag som dessa. Står vid sidan av och skriker på barnen att minsann kämpa hårdare, och med hårdare menar jag

”TAAAACKLAAAA”

Och hur du tacklar det skiter jag i, bara du gör det hårt och brutalt! Och förlorar ni en match då jävlar ska ni få höra det i omklädningsrummet. Låter detta överdrivet? Tro mig ingen hade varit mera lättad än jag, för usch vad illa jag tycker detta är!

Och ännu värre kanske det är när det sitter föräldrar på läktaren som även dom uppmanar till detta beteende. Tragiskt!

Nu vill jag bara understryka att jag INTE talar om min pojkes hockeylag utan andra, motståndarlag. I vårat hockeylag MAIF så har både föräldrar och ledare bra engagemang i grabbarnas sport. Vi pratar med varandra och med våra barn. Såklart så vill man vinna och glädjs med barnen när det går bra. Men vi är mycket noga med att hålla det på rätt nivå. Elitserien får vänta ett par år till…

Vad kan man då göra åt detta? Om inte tränare och föräldrar förstår, hur ska man då nå ut till barnen? De är ju trots allt vi vuxna som formar våra barn.

Kanske skulle man ringa Foppa och fråga om han kunde undvara några minuter till våran framtid? För den goda sakens skull… Jag menar då kanske även de vuxna skulle bli intresserade av att lyssna?

Hjääälp, Foppa?

Vinter Vackert

2010-02-11 @ 22:19

forts allt och inget 013.JPG

forts allt och inget 021.JPG

När solen tittar fram och bländar mot den vita snön så är det underbart att vara ute. Och vi passade på idag. Vi besökte mormor och morfar i Vadstena.

Annars har vi idag beställt en barnvagn. Efter ett litet besök hos våran lokala leksaksaffär så var det klart. Och jag måste säga att vi är GRYMT nöjda, tack ska ni ha gänget på Lekia :) En teutonia med två hårdliftar blev det minsann. Ahhh längtar efter att få använda den till mina små prinsar.

Nu väntar en behövlig fotmassage…

Lite av varje…

2010-02-10 @ 16:16

Allt och inget 005.JPG

Allt och inget 056.JPG

Allt och inget 059.JPG

Allt och inget 094.JPG

Allt och inget 122.JPG

Allt och inget 168.JPG

Allt och inget 167.JPG

Allt och inget 155.JPG

Allt och inget 204.JPG

Allt och inget 064.JPG

Ge mig smärta!

2010-02-10 @ 11:12

Onsdag och jag ber om det! Men inget är som väntas tider säger dom som vet. Igår var jag på mödravården för att kontrollera om jag ev har fått en havandeskapsförgiftning. Mina ”klumphänder” är helt bortdomnade, fötterna känns som två cementblock, okej så har jag haft det ett tag men när ”kalle-anka-stjärnorna” kommer och inte vill ge med sig då blir jag skitskraj. Usch så obehagligt!

Man tog ett blodtryck för att se att det inte blivit onormalt för högt, och man tittade i urinen efter äggvita. Blodtrycket var helt normalt, men jag hade aningen äggvita i urinen. Detta är ju ganska svårt att säga men det kan vara en förgiftning på gång. Mina besvär tyder på det. Så idag ska jag upp till mödravården igen för nya kontroller. ”Kalle-anka-stjärnorna” har försvunnit, tack och lov! Mitt blodvärde är lågt så det kan bero på det. Vi hoppas det. För vi vill INTE bli förgiftade mitt upp i allt också. Men det enda jag tänker på nu är…

SMÄRTA! GE MIG SMÄRTA!

Nu vill jag föda barn, fasen jag vet att jag kommer ångra dessa ord när jag väl ligger och skriker där men nu vill jag verkligen återfå min kropp, mitt liv!!!

JAG STÅR INTE UT!

Men vad har jag och säga till om? Nja inget, nu är det upp till grabbarna!

 

Jag kan passa på att berätta att min vän S som jag nämnt tidigare nu fått sin efterlängtade son Love Mirakel. Han föddes 100126 vägde 2060g och var 44cm lång. Allt gick bra. Såklart så är S lite trött efter operationen men de mår trots allt jätte bra och det är det absolut viktigaste. Han är så fin den lilla gossen. All lycka till er!

Nu ska vi sysselsätta oss med att plocka bort ekg-elektroder från Adams bröst. Han har nu haft dom i en vecka och dom ska skickas tillbaka till klinfys på us i Linköping för att läsas av. Han har verkligen varit superduktig våran lilla prins. Sista timmarna har dock varit lite tuffa, precis som om han vet om att det snart är klart. Men jag bävar för hur det ska se ut under alla dessa ”elektrodplattor” då vi igårkväll såg att han fått små sår och blåsor under den ena. Stackarn.

Nu hoppas vi bara på det bästa…

Inom kort…

2010-02-08 @ 03:50

Ska jag uppdatera er med nya bilder.

Jodå…

2010-02-08 @ 03:48

Söndag, snart måndag. Ännu en vecka äldre. Värken i ryggen sitter i tyvärr, vill bara att den ska gå över… Men som sagt tacka vet jag smärtlindring, tur den finns. Klockan är nu 03.24 och jag väntar på att tabletten ska börja verka.

Annars har dagen varit lugn. Som nästan alla andra söndagar så var det hockey på schemat. Denna gång mot LHC. Victor som åkte ambulans förra veckan pga av en ful tackling rakt in i sarjen tog det faktiskt väldigt varsamt. Det var nog ingen höjdare att få hjärnskakning, även om det bara var en lindrig sådan. Han så duktig min lilla pöjk, jag är såååå STOLT över honom. Och han arrangemang i skolan gör mig så otroligt glad. Han visar verkligen sin bästa sida nu och det är så skönt. Och studiemässigt så ligger han långt före de andra, och det bevisar ju hans kapacitet. Sen skulle det vara oerhört skönt om detta jag-orkar-inte syndromet kunde försvinna här hemma. Men det är väl tonårslatmasken?

Blev glatt överaskad ikväll när mobilen ringde. Det var en hockeymamma som ringde. Hon undrade om vi ville ha två bilbarnsstolar? Jodå, absolut! Hon har själv två grabbar, tvillingar som är 18månader nu. Perfekt :)

Om jag skulle försöka att vila min tunga kropp, och förhoppningsvis få lite sömn nu… Klockan är nu 03.37 och larmet börjar tjuta 06.45. Till min fördel så har Micke lovat att vara skridskoskjuts imorgon i skolan så han måste ju gå upp, och det kan betyda att jag får ligga kvar OM inte ryggen krånglar?

Natti natti…