När ett blir två…
Föräldraskapet är inte alltid lätt. Det är det största i livet. Självklart vill man inte misslyckas, men tyvärr så måste man nog göra det ibland för att lyckas. Föräldraskapet handlar inte om att vara bäst på något sätt, det är ingen tävling. Man gör förhoppningsvis det bästa för sina barn. Man hittar sina sätt, bygger upp sina värderingar och väljer sina vägar. Ensam är inte alltid stark, men visst vill man klara sig själv. ”Hon har ju åtta barn, hur fan fixar hon allt?” Så brukar jag också tänka om saker som är jobbiga. Jag måste bara klara det för det är ju en miljard andra som klarat det innan. Men vad vet jag om det egentligen? Fast det känns bra att tänka så. När man får sitt första barn så kan man ge det 100% uppmärksamhet. När barn två kommer så kan det röra till vardagen lite. Det är väldigt stor skillnad att gå från ett barn till två. För mig personligen var det den tuffaste tiden i mitt föräldraliv. Jag grät och fattade inte hur jag skulle få ihop allt. Att jag var väldigt ung gjorde kanske inte saken bättre heller. Jag ville bevisa för alla att jag klarade av det. Dessutom fick jag inte amningen att fungera. Kände mig ganska misslyckad som förälder. Nej jag var inte en sämre mamma än någon annan men det tog lite tid för mig att komma in i rutiner. Jag fixade det uppenbart, och det gör man fast det inte känns som det alltid. Vet att det finns många nyblivna tvåbarnsmorsor som kan behöva lite tips och råd från oss andra föräldrar. Så hur får man ihop vardagspysslet när ett barn blir två barn? Hur gick det för er? Dela gärna med er av era historier!
Tack 
Vi tog tillfället i akt att sambon tog ut semster + föräldraledighet när våran två kom. På så sätt kunde vi vara hemma alla fyra under tvåans första 3 månader. Det var guldvärt då min amning krånglade enormt mycket, hade det inte varit för min sambos stöd med barnen hade jag nog gett upp amningen.
Sen har vi haft förmånen att kunna dela på föräldraledigheten. Min sambo har arbetat 75% medans jag pluggat på distans. Så underbart att få njuta av barnens första år tillsammans. Nu ska båda två in på dagis till hösten (yngsta 15 månader, äldsta 2 1/2 år) och det känns jättekonstigt, men jag är övertygad om att dom kommer att få det superbra .)
Det skulle vara kul om du ville berätta om hur det var när du var ensam med dina två äldsta barn. Jag kan tänka mig att det kan vara svårt på många sätt att vara väldigt ung som mamma.
Jepp tycker det kryllar av ensamstående mammor i storstan men man ser nästan aldrig ensamstående pappor?var är alla män s.k pappor till alla dessa barn undrar jag?
Yngsta är nu ett år. Hade skitjobbigt när tvåan kom förra sommaren för man hade konstant dåligt samvete mot ettan. det var det värsta tyckte jag. sedan var tvåan, lillebror så krävande med kolik och annat så han tog mkt tid och ork av oss båda. Två urtröttade föräldrar och en 2,5 åring som fått livet omruskat och full med trots; ska sanningen fram fick hon mt onödig ”skit” från oss pga kort tålamod av naturliga orsaker. Men det blir bättre och idag funkar det jättebra; framförallt så njuter de verkligen av varandra. Än så länge i allafall. Men tiden dit var ”mörk” och inte alls en dans på rosor.
När min tvåa kom till världen var min etta bara 15 månader gammal.
NU är min tvåa 15 månader gammal och jag kan inte för något i världen förstå hur jag orkade!! Skulle aldrig orka ha en liten nyfödd nu när min son fortfarande är en bebis!
Till saken hör att jag hamnade i nån sorts förlossningsdepression. Redan när jag var gravid kände jag att jag inte älskade mitt nya barn lika mycket som mitt första. Jag var mest bara ledsen över att jag inte orkade lika mycket med första barnet. Hade ont och mådde piss av att vara gravid.
Sen när han kom till världen kände jag… ingenting. Tyckte väll om honom..men inte mer. Hade ju förväntat mig att det skulle bli lite fantastiskt som med ettan!! Men tyvärr.. jag hade nu två barn att ta hand om och räckte inte till. Kände mig som en halvkass tvåbarnsmor ist för en jättebra enbarns mamma, som jag kände mig som innan.
Nångång nu under våren så började jag känna att jag älskar honom på riktigt och lika mycket som ettan… När han var nyfödd ville jag knappt ens gå ut med honom för jag tyckte han var gnällig och inte ens söt.
Så för mig har det varit ett helvete! Men nu skulle jag kunna dö och döda för båda mina pojkar!
Däremot känner jag mig jätterädd inför att bli gravid igen… tänk om det blir likadant?? Vad gör jag då???
Jag var nitton när jag födde min äldsta tjeja (är tjugonio nu) och 4½ år senare så föddes min tvåa. Hujamig vad jobbigt allt blev helt plötsligt. Den stora tjejen var fyra år och hade precis upptäckt det här med kompisar och ville ut och leka medan bebisen var otröstlig och svårsövd på dagarna. Till slut så hoppade grannfrugan in och såg till att hennes dotter och min stora kunde leka ihop ute och hon hade koll medan jag kunde ägna mig åt bebisen (bodde ensam men var särbo med pappan och han ställde upp alltid men det räckte ibland inte till) Det hela slutade med att grannfrun och jag blev bästa vänner (är det fortfarande) och pappan och jag flyttade ihop när tvåan var strax innan två år.
Hur har det gått idag? Jag kan inte direkt påstå att jag vill ha en tredje. Never never. Tvåan är SÅ trotsig i sina härliga fyraåriga ålder och har så stark vilja och envishet. Hon får vredesutbrott ofta och skriker och slår igen dörrar. Men självfallet är hon söt och rar under många dagar men så sällan så man nästan hinner glömma hennes gullighet. Men man tröstas med mantrat ”det går över det går över” men det känns så långt bort ibland.
Jag själv tycker att det var enklare med ett barn. Men en tredje är absolut inte på g. Dubbel skydd här hemma kan jag lugnt påstå! Maken och jag är skärrade i all evighet. Haha.
ärligt så var nummer två en walk in the park. Åkte hem 6timmar efter förlossningen, och familjen kändes komplett… Nu när jag väntar nummer 4 med en hyperaktiv 2 1/2 åring så känns det HJÄLP =)
men med tvåan? det var nog det absolut bästa tiden…
Jag skulle behöva lite tips och råd från dig Madeleine.. Vi har en son som nu är 4,5 år.. Vi har länge kännt att vi nog är nöjda med ”bara” ett barn men samtidigt har längtan funnits där.. Vi fick ett pluss i april i år och lyckan visste inga gränser, Elias skall bli storebror! Jag är nu i vecka 19 och var på rutin ultraljud i måndags.. Då fick vi ett mycket glädjande besked, vi väntar tvillingar! Kan inte riktigt förstå det än att vi nu helt plötsligt skall bli en fembarnsfamilj
Vilken gåva! Mycket att tänka på nu med det praktiska men helt fantastiskt skall det bli 
Har du några tips att ge mig, vad skall vi tänka på osv.. Hur var det när era tvillingar kom?
Tack för en fantastisk och inspirerande blogg, du är underbar!
Kram
vi väntar vårt barn nr 2 så jag tar gärna råd o tips om hur ni fick vardagen att gå ihopa . Hur de äldsta barnet inte ska känna sig försummat när barn nr 2 föds.
kram
Jag kände att jag aldrig räckte till när nr. två kom. Storasyster var bara16 månader och testade allt som var nytt tex klättra. Allt var jobbigt, klarade inte av amningen, mannen jobbade mycket. Men idag, tre år senare, är jag nöjd och glad och barnen har stor glädje av varandra. Hade inga problem när nr tre kom, nu är familjen komplett.
Det kommer bli 5 1/2 år mellan mina barn där första barnet har en annan pappa och växelvist boende,någon med liknande erfarenheter som vill dela med sig?
Irene! Varför du sällan ser *ensamstående* pappor beror på att det finns alldeles för egoistiska mammor vid en skilsmässa:)
Alltför ofta beskyller fler *sårade* kvinnor sina ex för bl.a ha tafsat på barnen mm.mm.
Det finns en förening just för pappor som inte har en chans i vårt samhälle när det gäller sina egna barn trots att lagen tvingar dem
betala underhåll to.m 18 år eller tills student tiden är avklarad.
Många barn har ingen kontakt därför tt det varit viktigare för mamman att få sin vilja igenom att straffa pappan.
Anledningarna kan vara många som att pappan träffat en ny kvinna.
Tyvärr hinner inte våra lagar ifatt verkligheten och svårt tro vi i Sverige har *barnlagar* då dom sällan gäller till våra barns fördelar utan mer verkar gälla andra länders barn.
Många fäder får sina liv förstörda vilket dessa mammor inte lägger någon vikt att ta hänsyn över. Dessvärre ej heller hur mycket barnen lider av förlusten.
Därför väljer många män att starta nya liv med ny kvinna och nya barn.
Det finns vuxna barn som hatar sina mammor när sanningen kommer fram.
Då dom inser förlusten beror på deras mammors bitterhet mot pappan.
Nej!!!!!!! Det är inga bra mammor och borde inga barn ha.
Pappor kämpar men ger sen upp.
Kanske på tiden att samhället blir mer lyhört.
Konstigt nog är det många mammor som sen hör av sig till pappan när problemen kommer i tonåren eller annat för då ska pappan ställa upp och behövs?!
Det är uppenbart att tiden går åt till att läsa bloggar istället för nyttig infomation:)
Jag väljer det sistnämnda.
MvH barn behöver både mamma och pappa lika mycket/ kramiz
Alltså jag har aldrig fattat det där med tvåbarnschock. För mig var förstabarnschocken störst. Det är då man går från att bara bry sig om sig själv till att inte ha någon egentid alls. Första månaderna är man ett med bebis och ingenting är sig likt.
När tvåan kom så fanns ju redan rutinerna på plats och livet var redan förändrat. Så det där med tvåbarnschock kan ju också för många bara vara en myt. Det är ju väldigt mycket upp till vilken personlighet man är och hur barnen funkar.
hjälp har precis fått redapå att jag väntar nr 2 o blir ju helt rädd när jag läser era komentarer :S
Jag fick två barn på en gång! Hade länge längtat efter barn och jag visste redan långt innan att jag ville ha barn tidigt!
Jag fick en chock när jag fick reda på att jag väntade tvillingar!! Periodvis har det varit tufft, speciellt när dom var nyfödda. De första månaderna kändes som jag mer eller mindre bodde i soffan. Nu är de 8 månader och jag är så glad att jag fick tvillingar och att dom alltid kommer ha varandra!!!
Jag har 3 barn nu och för MIG (jag fattar att man kan uppleva det totalt olika) så var steget från 1 till 2 barn det allra största, jobbigaste, deppigaste, hemskaste… Jag fick universums tvåbarnschock och mådde INTE bra.
Och ja, det steget var för mig större än från 0 till 1 barn. Faktiskt.
Nu från 2 till 3? Plättlätt. SÅ härligt att få uppleva det då jag hade tvåbarnschocken så pass färskt i minnet