Hej mina vänner. Just nu är vi på väg till skolan. Jag skjutsar barnen idag för regnet öser ner och jag tycker lite synd om dom att de skulle behöva bli dyngsura. Larviga jag. Nu ska jag hem och väcka de andra som antagligen fortfarande sover gott brevid pappa

Fick ett mejl från en kvinna som jobbar med programmet Debatt på Sveriges television, svt igår. Ikväll handlar det nämligen om hurvida barn tar skada av att vara på förskola innan 2års ålder.  

Eva Ruzs psykolog anser att man inte bör sätta barn under 2 år på förskola, eftersom det kan skada barnets anknytning. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.

Jag blev uppbjuden att medverka på debatten. Och hade det inte varit för att jag när som helst kan bli mamma igen så hade jag mer än gärna kommit. Men jag delade med mig av mina tankar kring ämnet ändå. Så här såg mitt mejl ut som jag svarade svt med. Vad tycker ni? Läs gärna Eva Ruzs artikel HÄR! 

Hej,

Det låter som sagt som en väldigt intressant debatt. Som jag på många sätt och vis kan känna mig väldigt engagerad i eftersom jag har en stor barnaskara. Har läst artikeln på aftonbladet. Rent spontant så kan jag känna att det faktiskt finns en poäng i det Eva vill få fram samtidigt så speglar dagens samhälle en helt annan verklighet. Självklart vill man som förälder vara hemma med sitt lilla barn det kan nog alla föräldrar enas om. Men att det skulle skada anknytningen mellan barn och förälder om man väljer att sätta sitt barn på dagis innan 2års ålder känns väldigt lustigt. På vilka vetenskapliga grunder kan hon hävda det? Vi föräldrar kan säkert också enas om att vi vill ha mera personal på våra förskolor, ja helst en pedagog på varje barn. Självklart, vi föräldrar vill alltid det bästa för våra barn. Men återigen ser verkligheten annorlunda ut. Av nyfikenhet av vad andra tyckte så frågade jag mina vänner på facebook.

“Eva Ruzs psykolog anser att man inte bör sätta barn under 2 år på förskola, eftersom det kan skada barnets anknytning. Det kan även ge upphov till
dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.
 

Så alla föräldrar är nyfiken på vad ni tycker rent spontant ang detta???”

Kanske lite rätt, men mamma o pappa behöver jobba för att ge sina ungar mat på bordet, kläder.. Täcka deras basala behov… Vilka dumheter om man som förälder kan ge sina barn trygghet ändå…

1år så klart dom ska vara i förskolan!!! Dom har ju tusen gånger roligare där än hemma med en förälder..

Håller inte med alls, mina 3 barn har varit under 2 år allihopa vid inskolningen och det har gått hur bra som helst! Trygga, sociala och helt underbara barn har resultatet blivit

Jag håller helt med,det är väl också olika fr barn till barn. En del av mina barn har haft väldigt svårt vid lämningarna separations ångest. Panik skrik i intervaller som kom lite till å från. Blir bättre då dom bli äldre tack å lov.

Jag tror mycket handlar om att många barn är på förskolan långa dagar och knappt hinner träffa sina föräldrar på dagen. Så många barn skulle må bättre om föräldrarna jobbade mindre. Föräldrarna skulle kunna jobba 75% när barnen är små för att korta ner deras dagar på förskolan.

Det här var bara några av alla kommentarer jag fick. Jag är inte utbildad förskollärare, har inte heller samma pedagogiska utbildning som en lärare eller en psykolog har. Men jag har livserfarenhet. Och som någon kommenterade “vi fick lära oss motsatsen på universitetet” med andra ord hävdar då Eva Ruzs att våra svenska högskolor och universitet “misshandlar” våra barn? Eftersom det kan skada barnet att vara på förskolan om det inte hunnit bli 2år!?

“Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ”Han/hon vill ju så gärna gå på dagis” och “gråten går över” säger vi. Javisst går gråten över.
Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en
inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja på dagis före två års ålder.”

Hur vet Eva Ruzs att barnen inte får närhet på en förskola? Jag vill känna mig trygg med att lämna mina barn på dagis, gör jag inte det av en eller annan anledning så tar jag upp det personalen. Det är en självklarhet hos alla föräldrar. Jag känner mig ärligt talat lite kränkt som förälder när jag läser om Evas “teorier”. Vilka skador får barnen om föräldrar inte skulle arbeta? Och hur skulle föräldrarnas välbefinnande då påverka barnen om man inte skulle kunna försörja sig?

“Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld.”

Hur vet Eva hur ett barn på 1år eller 2år känner sig? Hur kan ett sådant litet barn “sätta på sig” ett fejkat leende? Undrar om hon hört talesättet “barn och fyllon är ärligast”?

Självklart är barnens välbefinnande prio ett men samtidigt är föräldrarnas “självförverkligande” ett sätt att överleva! Den dagen man blir förälder så väljer man att vårda en framtid, det betyder också att man måste arbeta. Det kallas ansvarstagande. Det handlar inte om att man som förälder har en längtan efter jobbet/lugn och ro. Varje barn är en egen individ och alla fungerar olika. Mitt råd är att lyssna på ditt barn. Behoven är olika. Men alla föräldrar ger sina barn närhet!!!! (Såklart undantag finns – tyvärr)

Mina barn har aldrig tagit skada av att börja på förskola vid 1års ålder tvärtom de har fått den bästa pedagogiska stimulans man kan tänka sig!

 Hade gärna varit på plats i Göteborg ikväll och fått lite svar. Ann Söderlund kommer vara med i studion, tråkigt att jag inte kommer få träffa henne för hon är en helfestlig tjej! Men det ska bli intressant att få höra hur hon tänker kring ämnet.

Här är en bild på mig och Ann (till vänster) som är tagen på barnmässan i Karlstad. Heja Ann och missa inte Debatt ikväll på SVT 22.00!

Fortfarande är kulan där, ännu ingen bebis. Jag försöker hålla humöret uppe men just nu vill jag inget annat än att få träffa det lilla miraklet där inne i magen. Tålamod. Det skulle jag behöva mera av idag. Den här morgonen har varit lite galen, den har gått i ett. Skjutsade barn till dagis, lämnade Micke på vägen. Fortsatte till affären för att inhandla lunch, men innan det så hann jag med en telefonintervju på 45 minuter. Hem och börja tvätta och rasta djävulen. Mejla. Laga lunchen. För att sen också hinna med att prata med svt debatt som bjuder in mig till kvällens program. Under tiden jag hade dom i telefonen så tyckte Charlie att Colin skulle bada i toaletten. Behöver jag säga mer?

Tålamod!!!

Nu ska jag stressa vidare – woop

Det sägs att hemmets hjärta är köket, och jag kan bara hålla med. Där lagas all mat med kärlek och omsorg. Ja det låter bra i alla fall. Nej jag är ingen mästerkock men tycker det är kul att laga mat ibland. Oftast så kör man på med dom här vanliga rätterna, köttfärssås, köttbullar och falukorv. Men man tröttnar, så mellan varven så blir det lyxigare. Men så ska man ha tid också, vi trots allt nio personer som ska bli mätta varje dag. Och då blir det ”storkok” varje dag. Enkla smidiga recept är en uppskattade. Hur jag nu kom in på mat, det jag skulle berätta är att jag ska försöka lägga nytt golv i köket. Ska bli skönt att bli av med det där fruktansvärda svart/vita ångestframkallande golvet.  Jag har ju gjort om lite och är inte riktigt färdig ännu. Så blir det en ny kökslampa också.

Nu har vi den här ikea lampan (vad den nu heter?), jag gillar den jätte mycket men tycker inte den passar längre. Så den får flytta in i ett annat rum. Och innan jag glömmer det, ni är så många som har frågat vart tavlan kommer ifrån som jag fick av mina söta granne Karolina.

Den finna att köpa på ÖoB för 99kr

Men satt och surfade på lite på passande lampor igår. Och hittade en så söt ljuskrona i shabby chic stil, så den är nu väg hem till mig. Den kommer bli jätte fin i köket. Vad tycker ni?

HÄR hittar ni ljuskronan

Många undrar också “hur får ni plats runt det lilla bordet i köket?” Och det gör vi ju inte självklart. Men när vi äter middag tillsammans så sitter vi inne i vardagsrummet där vi har vårat stora bord. På vardagarna äter vi inte frukost tillsammans och då funkar det lilla bordet i köket perfekt. Finns det hjärterum finns det stjärterum och lösningar finns det alltid. Så kan man ju också lyfta in extra stolar.

Medans regnet öser ner och barnen leker ska jag passa på att fortsätta leta efter en sommarstuga som vi så gärna skulle vilja hyra. Har fått många fina mejl från människor som tipsar om sina stugor de vill hyra ut. Men ännu har vi inte hittat just den där stugan. Så vet ni någon som vill hyra ut årsvis så får ni gärna tipsa oss…

♥

Och jag vet att jag är det ibland. Men vet ni vad det bästa är? Jo att han älskar mig ändå! Förlåt Victor men jag var tvungen ♥

Och tack alla min läsare som hjälpte Malin att vinna pris för bästa vardagsblogg 2012 på mammablogg galan. Det kändes lite som att jag vann också, och det är ju tack vare er! Jätte kul! Men gladast blev nog “Fnulan”  

Lycklig!

Två snygga morsor Malin “Fnulan” och Hannah Graaf. Visste ni förästen att Hannah väntar barn? Det visste inte jag. Jätte kul, då har vi ännu en mammablogg att besöka

Hur många av er använder facebook? Överhängande många eller hur!? Jag gör det också, inget lustigt med det. Men varför gör man det? Själv tycker jag det är ett fantastiskt sätt att kunna nätverka med sin omgivning. Hitta vänner man inte sett på länge, gamla skolkompisar eller sin faster och bror som man kanske inte bor i samma stad som. Eller varför inte nyfunna vänner. Jag har dessutom en “öppen” facebook för alla mina bloggläsare och andra som sett oss på tv. Där kan alla nå mig. Där har jag också valt att dela mina uppdateringar som jag gör på bloggen, och tipsar även om roliga tävlingar då och då. Ibland delar jag också med mig av vad vi gör eller önskar alla mina vänner en fin helg.

Men hur mycket ska man dela på facebook egentligen? Och varför gör man det? För många har det blivit en livslogg.

“Nu har vi käkat frukost, sen borstade jag tänderna, nu ska vi tvätta, sen kommer mamma, nu har jag pratat i telefonen, måste gå och bajsa” osv… Allt de gör noteras, hela dags schemat är uppdaterat inför alla vänner på facebook.

Visst även jag kan uppdatera med “blä då var det dags att ta tag i tvätthögen igen” eller “Gott ska det bli med middag!” Men aldrig skulle jag redovisa för hela mina dagar. Gaah det stör mig, hur orkar man hela tiden uppdatera sin facebook? Det måste vara så energikrävande liksom.

Så finns det dom här som hela tiden vill väcka uppmärksamhet omkring sig. “Undrar hur det ska gå imorgon?, nu är jag nervös, tänk om hon/han visste” Vadå, känner man ju spontant då? För visst blir man nyfiken!? Varför skriver folk saker på facebook som de inte vill att folk ska undra över? Det känns ganska korkat eller hur? Och så frågar man “vad har hänt” och så får man inget svar. Det är så galet irriterande så jag kräks. Eller om man ser någon annan som undrar och personen ifråga svara “jag smsar dig” Men va? Vill man inte berätta så kan man väl bara strunta i att uppdatera facebook med skiten. Så from nu så bojkottar vi meningslösa statusuppdateringar tycker jag Eller man kanske skulle prova att göra så många meningslösa statusar som möjligt på en dag och se hur många vänner som skulle  plocka bort en? Bara för att ge igen lite…

Så nu har jag stört mig lite för idag också!

Hepp!

Haha passa dig brosan

Inte alls busig ♥

Den här måndagen har varit riktigt seg. Jag har inte gjort något ansträngande mer än att bara vara känns det som. Och varje gång jag tänkt att blogga så har något kommit i vägen. Barnen har också varit ovanligt sega idag, promenaden igår med farmor och farfar tog på krafterna.

Colin undersöker mamma…

Smutsgrisen gör sina finaste grimaser

Charmtroll ♥ Puss

Ännu har det inte heller hänt något mera på bebisfronten. Jag har bf 25:e Maj, men kroppen har ju sagt annat flera gånger nu. Jag har heller aldrig gått hela tiden ut. De övriga har velat komma i vecka 37 och 38 och där är vi ju nu. Hur som helst, det där kan man ju aldrig veta. Och man kan nog inte påverka det så mycket själv heller. Det gör mig inte något att gå hela tiden ut, men just nu känns det jobbigt eftersom jag har värkar från och till. Det tar på krafterna. Jag och barnen passade på att gå längst Göta Kanal nu på eftermiddagen när Wilson hade fotbollsträning. Tror man på att det hjälper att röra på sig så kanske det gör det? Åt dessutom annanas nu ikväll. Haha vem lurar jag egentligen mer än mig själv? Gahhh!!!

Lilla hjärtat kommer när hon vill komma. Men helst igår om jag fick bestämma

Idag har vi tillbringat dagen i Linköping. Vi blev bjudna på middag hemma hos barnens farmor och farfar. Det är vardagslyx för oss. Slippa laga mat är att bli bortskämd. Det blev köttfärslimpa, potatis, kokta morötter och champinjonsås. Sen tog vi en promenad till lekparken, vi var ute och rörde på oss i några timmar. Det kändes i kroppen och i magen. Men nu skulle jag kunna göra allt för att kicka igång den här förlossningen på riktigt Det sägs att annanas kan hjälpa till att få igång det, kanske skulle trycka i mig en burk? Risken är väl att jag istället ligger och svär över halsbränna…