Läs gärna del 1, del 2 och del 3 oxå.

Tack och lov så har vi bara 2-3 minuters bilfärd till sjukhuset, för det är inte särskilt bekvämt att åka bil. Jag trodde att den dagen att vi skulle till BB så skulle jag klara av att gå från parkeringen, men ganska snabbt insåg jag att skjuts fram till ytterdörren var oundvikligt. Värkarna känns rejält, dock inte så ont att jag behöver starka droger från gatan. Eric parkerar bilen medan jag lutar mig mot ytterdörren, han får sedan sköta snacket i porttelefonen.

Vi kommer in på förlossningen (ca 01.30) och blir tilldelade sal 4 på en gång (vi spenderade ju en timme i inskrivningsrummet när vi tidigare åkte in för att konstatera vattenavgång). Jag blir kopplad till apparater, står/ligger och tar mig genom värkarna som nu kommer med 3-4 minuters mellanrum. Eric får en sacosäck och lämnar inte min sida, eller rättare sagt jag vill gärna se på honom. Undersökning visar att jag är öppen 4 cm, jag får fortsätta “jobba” lite. Det börjar göra mer ont och jag ber om epidural. Inom kort kommer mannen med drogerna. Första försöket misslyckas, han går för långt in och får därför göra om det igen. Lokalbedövnngen på nytt ställe i ryggen och in med plastslangen. Denna gång går det bättre, även om epiduralen bara hjälpte under en kortare tid. Jag får vila från värkarna en halvtimme ungefär, sen börjar det kännas lika mycket igen. (hur kändes öppningsvärkarna då? Jo, som att man ligger fastbunden i en säng, någon eldar en i ländryggen med OS-facklan och jag kan I N T E springa därifrån). Runt 6-tiden blir det skiftbyte och in kommer den snälla barnmorskan som sedan ska förlösa lilla Axel. Jag blir undersökt, fortfarande 4 cm. Får dropp med nåt som ska hjälpa värkarna. Värkarna hjälps helt klart, betydligt starkare. En timme senare står jag inte ut med smärtan, det är ett enormt tryck nedåt och Eric får påkalla barnmorskan (en äldre kvinna, undersköterska, meddelar att alla tar rapport just nu men att hon kommer så fort hon kan). Rapporttiden slut och BM kommer till oss. Undersökning igen. “Vet du, Christina. Du ska föda nu, du är öppen 10 cm”. 6 cm på en timme, det kändes kan jag lova. Första gången under natten som jag verkligen förstår vd som är på väg att hända.

BM guidar mig, talar om vad som händer och ska hända hela tiden. Vid ett tillfälle frågar hon även Eric om jag alltid är så icke-talför när jag är fokuserad. “Ja” svarar han. Sån är jag som person. Jag får testa lustgasen som efter några gånger i kombination med “sammandragningskurvan” (så jag ser när värkarna är på väg att öka i styrka. En del kanske inte vill se, men för mig var det en fördel. Under öppningsvärkarna hjälpte det även att Eric talade om för mig när det var på väg att lugna ner sig) fungerade bra. Har inte druckit alkohol på över 11 år så det var ju lite spännande… Före förlossningen fick jag tipset om att “krysta som att du sakta, sakta blåser ut ett ljus”. Det fungerar inte kan jag meddela. Krysta som kroppen vill krysta. I det stora hela hjälper det väldigt mycket att bara lyssna på kroppen & att göra som den vill. Krystvärkarna är helt annorlunda än öppningsvärkarna och jag så här i efterhand förstår jag vad folk menar som pratar om “ring of fire”. Runt kvart över 8 börjar jag krysta, lite felaktigt enligt blåsa-ut-ljus-tekniken, och 8.33 är lillkillen ute (när jag väl börjar göra “rätt” går det undan). Efteråt frågar BM om jag har idrottat mycket och det har jag ju. Hon sa att det bl. a syntes på hur jag fokuserade.

Eftersom jag är RH neg tar de prover i navelsträngen (visar sig att han är positiv så senare på dagen får jag ta en spruta i förebyggande syfte). Strax därefter placeras han på mitt bröst. Det tar inte lång tid innan han hittat maten. Mätning, vägning, påklädning av pappa, det berömda fikat (som enligt mig inte var så speciellt, kaffet var dessutom kallt) och familjemys inkl lite fotografering. Vi får dock inte stanna så länge i salen, eftersom det är fler som ska föda, utan blir slussade till vårt rum. Ingen av oss fattar att han äntligen är här. Sedan börjar återhämtningen, vilket jag skriver mer om sen…