Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Stöd för anhöriga!?

2012-03-31 @ 22:31

Anhörigstöd, hur fungerar sånt egentligen? Någon som har nån erfarenhet?

Ibland känner jag att det skulle vara skönt att ha någon att prata med, någon som förstår hur det är att leva tillsammans med någon som har en funktionsnedsättning.
När Mats har sina värsta perioder, när han har mycket ångest, tvångstankar och andra tankar som jag inte ens vill veta av. Då skulle det vara så skönt att ha någon att ventilera alla känslor med. Det har tagit lång tid för mig att inse att jag faktiskt påverkas av att han mår riktigt dåligt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allting när han mår som sämst. Oftast drar jag mig undan istället för att verkligen finnas där när han behöver det.
Jag vill så gärna kunna säga eller göra något för att allt ska bli bra men det går ju inte!
När han ligger på nätterna och har svårt att andas och vill prata så har jag aldrig något vettigt att säga. Vad vill han höra? Vad ska jag säga? Ska jag säga något alls eller ska jag bara hålla om honom så han känner sig trygg?

Just nu håller han på och trappar ner på en av sina mediciner, de senaste dagarna har inte alls varit roliga. Han har mått jättekonstigt, varit yr, mått illa och så har han kräkts så fort han har ätit någonting.
Idag är nog första dagen som jag har sett ett riktigt leende och han har fått behålla maten.
Hans humör har verkligen varit en berg- och dalbana!
Läkaren varnade för att han kan bli personlighetsförändrad (igen) så vi håller ögonen öppna. Det är något som jag verkligen inte vill!

Sist det hände var när han började med den här medicinen, ingen av oss märkte något förrän det var för sent och vi flyttade isär.

Jag hatar allt som har med ångest och depressioner att göra!
Varför kan han inte få må bra? :(

images2

Det tog många år och många tårar innan Mats verkligen släppte in mig, innan han vågade berätta vad han verkligen kände.
Hur han upplever sin ångest och hur hopplöst allt känns ibland.
Han håller uppe en fasad som nästan ingen ser igenom.
Det är knappt att barnen märker av det för att han kämpar hela dagarna, när dom somnat slappnar han av och då kommer allt.
Jag är glad att han vågar prata med mig nu iallafall och jag finns alltid där.
Önskar bara att det fanns något mer jag kunde göra…




3 kommentarer på inlägget “Stöd för anhöriga!?”

  • marajjaah

    Jag har inte riktigt likadant som du, men principen är ju densamma. Jag har en mamma som är alkoholist och som anhörig blir principen densamma, alltså måendet. Jag har testat att gått olika anhöriggrupper men jag har inte känt att det riktigt gett mig något, men förmodligen är det en slags försvarsmekanismen för att det är så jäkla svårt att komma nära sina känslor som anhörig och man flyr gärna. Men jag känner igen hur du tänker med vad vill han/hon höra? Vad ska man säga egentligen? Men det här med anhöriggrupper är också svårt genom att man ska sitta inför ett antal okända människor och berätta om sina väldigt personliga känslor och genom att prata om känslorna blir det väldigt jobbigt. Men även om vi inte är anhöriga till samma slags ”problem” så får du gärna höra av dig om du vill ventilera.

    2012-04-01 kl 7:52 f m
  • haaannele

    Det räcker bara att du lyssnar, man behöver oftast inte säga något..visa att du finns där och lyssnar så känns det bättre för din sambo.

    Jag lider själv av tvångstankar, deppdagar, ångest osv och jäklar vad min sambo har fått dragit upp mig från skiten många ggr i vårat liv.
    Han vet inte heller vad han ska säga eller göra så att jag mår bättre och då har jag sagt..finns där för mig och lyssna så känns det bättre. Fråga din sambo själv vad han vill att du gör..eller låt det bara var genom att som sagt visa att du finns där och lyssnar.

    Självklart så kan det bli jobbigt för dig också..men du kanske borde tala med en psykolog om detta? om du inte har någon nära som du kan prata ut allt med.
    När ens kärlek mår skit så mår man också skit..

    Om det är något du funderar över eller vill hantera ut så kan du ju faktiskt kontakta mig..min mail finns på min sida..jag kanske kan hjälpa dig fram :)

    Kram på er!

    2012-04-01 kl 12:48 e m
  • Jannice

    Tack för era kommentarer! Det är alltid skönt att få lite feedback och veta att man inte är ensam.
    Det kan vara lite svårt att släppa på alla känslor och öppna sig för någon men det kanske känns lite lättare efteråt! :)
    Om jag ska prata med någon så ska det vara någon som är lite insatt i diagnosen och någon som vet hur det är att leva med någon som har dessa problem.

    Jag brukar fråga vad han vill att jag ska göra och det är väl mest att finnas där och lyssna. Men jag skulle ju vilja ”hjälpa” honom på något sätt.
    Det är så svårt sånt här.. :/

    Tack igen för att ni kommit med bra tips! :D

    2012-04-02 kl 3:17 e m

Kommentera

css.php