Sittande natt nr tre men vad gör väl de!!! Mycket i huvudet just nu. Prinsen är fortfarande snorig och ska för allt i världen ha nappen i munnen trots att han inte kan andas genom näsan. Ingen bra kombo! Stackars litet hjärta<3

Jag har ändå svårt att sova med tanke på att en av mina bästa vänner kanske får barn inatt. Jimmys sambo Lisa hade 5 minuter mellan värkarna tidigare ikväll och jag tillsammans med hans mamma har gått på högvarv sen vi fick den informationen. Lisa skrev tidigare att hon ska försöka få ut honom innan mitt tåg går imorgon bitti men det verkar se mörkt ut för min del. Kommer inte hinna se honom som det ser ut nu:( Hon har snart gått en vecka över tiden och jag fick inte tag på några bra biljetter senare än imorgon med tanke på att det är Valborg. Hade av någon konstig anledning varit inställd på att han skulle tittat ut tidigare än det beräknade datumet!!!…

Känns så stort eftersom Jimmy och jag har hållit ihop i 25 år. Och nu får vi barn i princip samma tidpunkt i livet. Hade tjatat länge på att Leon skulle få en kompis, så när beskedet kom blev jag mer än glad. Och kanske om bara några timmar finns han här, känns nästan lite overkligt, jag är sjukt spänd!! Lilla Jimmy, Pimmy, Fimpen, brorsan. Kärt barn har många namn.

Jimmy har alltid kallat mig för mamma nr 2. Haha ja nu är jag mamma, fast inte till honom längre. Och snart är han pappa. Nu är vi inte små längre<3

Nu håller jag alla tummar och allt jag har att hålla och hoppas på att jag vaknar till ett mms som kommer få mig att gråta forsar.

Att lämna mina kära här nere gör lika ont varje gång. Att känna att man skulle vilja bo på två ställen med ca 120 mils avstånd på samma gång är lite knäckande i mellan åt.

Att ha så otroligt fina människor runt sig som man gärna hade haft i samma kvarter för alltid känns som få förunnat. Nu är detta en omöjlighet och man får ta det för vad det är. Men man kommer nog aldrig vänja sig med dessa avsked. Saknar er redan utan att ens ha åkt<3

Men nu får jag komma upp till mitt hem, mina nära och kära uppe i Kalix vilket även det är underbart väl på plats. Och snart är man på banan igen efter dessa känslorubbningar som det faktiskt är att skiljas åt varje gång från människor man gärna alltid vill vara nära.

Natti Natti och hej då Peking för denna gång!