Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

FÖRLÅT!

2012-01-11 @ 18:19

Jaaa jag vet att jag är hemskt besvärlig och jag lovar att inte göra om det!
Det är nämligen så att jag flyttar vidare.. Men inte så långt.

NU FINNS JAG HÄR ISTÄLLET!

förlåt.. puss och kram..

Ehm, jo.

2012-01-10 @ 13:54

Zårri, blev aldrig någon förlossningsberättelse igår. Jag fick någon knäpp och städade en massa istället men idag däremot!
Jag ska bara lyssna klart på fantastiska Cissi Wallin och Hanna Fridén på Radio1. Handlar om stalking, väldigt intressant. Måste lägga upp länken till programmet sen när det finns tillgängligt!

Lösenordsskyddad: Hejsan hoppsan!

2012-01-08 @ 18:20

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Nu är det dags

2012-01-08 @ 18:01

Det kommer ett låst inlägg så maila till danem[a]hotmail.se för lösenord.

12 månader, 2 veckor och 2 dagar

2012-01-07 @ 10:34

Idag sprack Lovas allra första tand fram!

20120107-103208.jpg

Dagen då allt ändrades

2012-01-06 @ 18:13

Måndag den 20 april 2009, jag och Daniel åker de 12 milen till Gällivare för att träffa en läkare och bedöma om en igångsättning. Jag hade gått upp 32 kilo under min graviditet och hade extremt mycket vätska i kroppen så varje steg jag tog gjorde ont, det var 7 dagar efter beräknat datum och vi hade inga större förhoppningar om att vi skulle lämna sjukhuset med bebisen på rätt sida om magen.
Det var en väldigt trevlig barnmorska som mötte oss vid dörren och visade oss in till undersökningsrummet där jag fick göra en CTG-kurva och vänta på läkaren, läkaren var väldigt glad och tyckte att det var dags. Jag skulle bli igångsatt morgonen efteråt.

Barnmorskan frågade om vi ville åka hem eller bli inskrivna på BB redan nu, det fanns många rum lediga så vi slapp patienthotellet om vi ville stanna och vi tyckte att det var lika bra att stanna för då skulle vi få slippa stiga upp jättetidigt igen så vi gick in på rummet för att lämna våra saker och båda bubblade av lycka och kramades. Snart skulle vi vara föräldrar!

Tisdag 21 april 2009, jag hade inte skrapat ihop många timmars sömn under natten utan låg med en jäkla massa tankar i skallen. Luddiga tankar och jag somnade från och till men tittade ofta på klockan och den gick så sakta, jag ville bara att läkarronden skulle börja!
När det äntligen var morgon och CTG-kurvan var klar berättade barnmorskan som jobbade att det inte var säkert att jag skulle få bli igångsatt ändå då det var andra som också var inne för bedömning om igångsättning den dagen, jag blev jätteledsen men tänkte att det inte fanns så mycket att göra åt det.
När det var dags för läkarrond så fick jag visa upp mina fötter och fick veta att jag skulle bli igångsatt med prostaglandingel när ronden var klar!

Klockan nio på morgonen var det dags, en hinnsvepning och sen gel på det. Blev rullad till rummet igen och skulle få ligga ner i två timmar för att det inte skulle rinna ur.
Lika bra att försöka sova tänkte jag men det tog runt 45 minuter så började jag känna mig lite lätt skitnödig, det kom som i pulserande vågor och jag kunde inte riktigt ligga stilla. När det äntligen hade gått två timmar så gick jag upp för att gå på toa men inte ens en ynka fis kunde jag släppa ut.
Det kändes som mensvärk, fast lite starkare, och jag visste som inte vad jag skulle göra så då började jag bli rädd eftersom jag antog att det bara skulle börja göra ondare sen. Jag plingade efter en Alvedon kvart över ett och en bm kom då in för att undersöka mig, inget hade hänt men jag fick gå över till förlossningen och lägga mig i badet!

När klockan var två låg jag och svettades i badet och hade börjat komma in i andningen vid varje värk, det gjorde inte ondare utan kändes som intensiv mensvärk. (min mensvärk sitter i ryggen och stör)
Då kom nästa skift in och presenterade sig och från halv tre till halv fyra togs det ytterligare en kurva, jag kunde inte ligga ner utan fick stå upp under tiden så jag kunde röra på mig. Tio i fyra hämtar bm oss och vi får gå till undersökningsrummet (jag fick absolut INTE lägga mig i sängen i förlossningsrummet) och när vi är där inne känner jag att det börjar rinna något. När jag böjer mig fram för att dra ner trosorna så kommer det mer och det visar sig vara fostervatten, tappen var utplånad och jag var öppen nästan 3 cm då.

Jag mådde illa vid varje värk som kom så jag vågade inte testa lustgasen, det enda som funkade var att stå vid gåbordet och gunga med höfterna och andas under värkarna. En infart sattes på handen efter att jag frågat om epidural, klockan var fem när jag fick gå och kissa och bm ringde efter narkosläkaren. Nästa undersökning var jag öppen nästan 4 cm och allt gick i snigelfart enligt mig.
Jag fick lägga mig i sängen för att vänta på narkosläkaren, varför vet jag inte men den bm som jobbade verkade väldigt stressad och virrig, så där låg jag runt 45 minuter innan han äntligen kom in på rummet!

Efter att första bedövningen lades så blev det tydligen bråttom att få mig på rygg då fosterljuden registrerades dåligt, bm tog hinnan och satte fast en skalpelektrod och mitt i allt tittar jag bort mot Daniel som sitter i fåtöljen i hörnet. Kritvit i ansiktet. I efterhand berättade han att han var livrädd just då och trodde att bebisen skulle dö.
När det var klart fick jag böka mig bakåt igen för att få dit epiduralen och jag kan inte beskriva hur fantastiskt det kändes att bara ha ett tryck neråt vid varje värk. Jag kunde prata igen och få i mig lite saft och Dextrosol, illamåendet var helt borta. Klockan var då kvart i sju.

När klockan var halv tio tog de tempen på mig, jag hade fått feber och fick Alvedon mot det. Snart skiftbyte igen så när klockan var kvart i tio undersöktes jag när nya personalen var i rummet. 5 cm. Vad faaan!?
Epiduralen hade börjat släppa så jag hade ont vid varje värk igen, det var en ny smärta som verkligen tog luften ur mig och jag kände att jag fan inte skulle palla med det här. Klockan tio blev jag undersökt på nytt och då var jag öppen 8 cm, inte konstigt att jag hade så ont. Jag kämpade med att andas igenom varje värk och bara slappna av i kroppen men det var svårt, kändes som att jag spydde fast baklänges.
Personalen hade lämnat rummet så vi var ensamma en kvart ungefär, på den tiden så hann jag bajsa i sängen vid en värk eftersom jag inte hade lyckats slappna av utan lät kroppen trycka. Det jag låg på byttes ut (har ingen som helst aning om vad det heter, kiss-blod-gegg-skyddet iaf) och jag blev tappad på urin.

Halv elva undersöktes jag igen och jag var då fullt öppen, huvudet var fortfarande en bit upp men bm kände att det gled ner fint för varje värk som kom så snart skulle jag få börja krysta. Hon berättade hur jag skulle göra om jag ville hjälpa kroppen och jag bara skrek i huvudet, jag blev så rädd och allt blev overkligt. Skulle jag föda barn? Pressa ut en bebis? Jag? Nu?
Det var ju så långt bort alldeles nyss och nu fullt öppen, jag är inte redo GE MIG KEJSARSNITT!! skrek jag. Fast inte högt utan bara i mitt huvud. I verkligheten nickade jag och tittade på när de förberedde för utdrivningen..

Kvart i elva fick jag börja krysta, mellan värkarna fick jag andas lustgas som var inställd på det lägsta för att ge bebisen mycket syre. Det sved utav helvete och nu kändes det som en evighet mellan värkarna och jag trodde ingenting hände för varje gång jag pressade. ”DEN SITTER FAST!” skrek jag lite småarg men bm sa lugnt och stilla att det gjorde den inte och att jag fick sluta skrika och vända kraften inåt och trycka på istället.
Så jag krystade och det brände, fick en varm handduk mot underlivet innan det var dags att krysta igen och då hände det. Då verkade det som att huvudet hade kommit ut och när jag öppnar ögonen och tittar ser jag en kropp komma ut, frågar Daniel om den är ute och ser hur min mage som skvalpar ihop och skrattar till åt det.

Daniel tittar på mig och frågar om han ska berätta vad det är för kön, jag svarar ja såklart och han viftar till med fingret. ”Det är en pojke!” säger jag och precis då lyfter barnmorskan upp honom och jag får se det vackraste jag någonsin har sett!
Efter att navelsträngen hade pulserat klart fick jag upp honom på magen, Danne klippte navelsträngen och jag var så lycklig. Kunde inte sluta titta på honom.
”Men.. Det här är ju ingen Jonathan. Vad ska han heta? Åh herregud mitt stackars barn har inget namn!” var det första jag sa. (10 timmar senare kom namnet)

Den 21 april 2009, klockan 23.05 föddes Oliver. 3515 g och 48 cm.

monf

Ehee..

2012-01-06 @ 09:17

Okej, jag tänkte skriva mina förlossningsberättelser och publicera här och märker redan i starten på första att det här kommer bli aslångt!
Jag älskar ju sånt så mig gör det inget men tänkte bara vara vänlig och förbereda, det är ju inget måste för nån att läsa såklart men det kan ju vara bra att ställa upp en liten picknick eller kanske passa på att läsa när det är dags att bajsa.

Så under dagen dyker första upp och sen kommer andra antingen ikväll eller imorgon!

Jag har tittat på webbisar..

2012-01-05 @ 19:42

Nu ska jag erkänna en sak, kanske inte kommer som en större chock egentligen men ändå, jag saknar att vara gravid! Åh vad jag vill kissa på en sticka och få se hur den blir positiv och sen kissa på ännu fler stickor och få se det där fantastiska resultatet flera gånger.
Sen börja känna rörelser och lista ut att det där var nog bebisen och inte en fis på tvären. Att få ligga på den där britsen med magen framslängd och fem liter glidmedel på och se med egna ögon på det lilla livet som ligger där inne, hur hen rör på sig och sparkar. Tränar på att andas. Ett hjärta som slår fort.

Jag saknar att ha en stor mage med en bebis inuti, ligga i sängen på kvällarna och känna hur det bökas och stökas där inne. Fundera på hur bebsien kan tänkas se ut, när kommer allt att starta och HUR kommer det starta!?
Gå till barnmorskan och lyssna på hjärtat. Räkna ner. Peta på bebiskläderna och äntligen få tvätta så det är klart.

Jag vill vara på förlossningen med värkar och sen få krysta, känna hur nära det är och sen det absolut bästa av allt. Få se och höra mitt barn för första gången.

Den där absolut första tiden då bebisen är pytteliten och inte gör annat än äter, sover och skiter. Bara få lukta och gosa bebis hela dagen lång. (minus illauktande avslag och ont i brösten men det märks som inte av ändå)

mlm

Jag vill definitivt ha ett till barn, ja Danne också såklart, men inte än på några år. Jag hade gärna varit gravid nu men är så verkligen inte redo för barn nummer tre. Hen får komma när jag har pluggat klart och barnen är lite äldre.

Julklapp

2012-01-03 @ 23:40

Det här var en av favoriterna som Oliver fick i julklapp, igår fick han äntligen använda den på riktigt. Oj så nöjd han var då!

20120103-233818.jpg

Det svarta hålet inom mig

2012-01-02 @ 23:19

Jag lever det liv jag drömde om för 10 år sedan, då kunde jag aldrig tro att det var så pass nära och jag längtade bort från mitt mörker. Det där jäkla mörkret. Större delen av min tonår har jag mått otroligt dåligt, många sena nätter med mycket tårar. Smärta i hjärtat. Allt var bara svart. Jag ville bort. Inte göra någonting. Inte vara.
Jag var olyckligt kär i kärleken och ville så gärna att någon skulle älska mig. Jag ville hitta mitt livs kärlek.

Efter halva nian hoppade jag av skolan, såg ingen som helst mening med att kliva upp på morgonen. Ingen mening med att utbilda mig. Fanns inte en tanke på att ”ta vilket jobb som helst” bara för att få pengar för vad fan var meningen med det?
Jag hade ingen som helst motivation och jag sjönk längre ner. Fast jag sa aldrig något till någon för vem skulle kunna förstå mig? Vem skulle kunna lyssna på mig istället för att vifta bort mina känslor?

Idag mår jag bra, jag är trött på morgonen men kliver upp med ett leende på läpparna eftersom jag får stiga upp med mina barn. Mina älskade barn. Och jag har Daniel. Den kärleken som finns där är precis som jag alltid har föreställt mig hur äkta kärlek är.
Nu vet jag vad jag ska jobba med, det är väldigt många år bort men jag vet. Jag vet! Det finns inget annat alternativ för mig helt enkelt så jag ser fram emot mina plugg-år jag har framför mig eftersom målet är värt det.

När jag tänker tillbaka på när allt började gör det ont inom mig men jag mår bra nu. Jag är lycklig!