Nu ska jag erkänna en sak, kanske inte kommer som en större chock egentligen men ändå, jag saknar att vara gravid! Åh vad jag vill kissa på en sticka och få se hur den blir positiv och sen kissa på ännu fler stickor och få se det där fantastiska resultatet flera gånger.
Sen börja känna rörelser och lista ut att det där var nog bebisen och inte en fis på tvären. Att få ligga på den där britsen med magen framslängd och fem liter glidmedel på och se med egna ögon på det lilla livet som ligger där inne, hur hen rör på sig och sparkar. Tränar på att andas. Ett hjärta som slår fort.

Jag saknar att ha en stor mage med en bebis inuti, ligga i sängen på kvällarna och känna hur det bökas och stökas där inne. Fundera på hur bebsien kan tänkas se ut, när kommer allt att starta och HUR kommer det starta!?
Gå till barnmorskan och lyssna på hjärtat. Räkna ner. Peta på bebiskläderna och äntligen få tvätta så det är klart.

Jag vill vara på förlossningen med värkar och sen få krysta, känna hur nära det är och sen det absolut bästa av allt. Få se och höra mitt barn för första gången.

Den där absolut första tiden då bebisen är pytteliten och inte gör annat än äter, sover och skiter. Bara få lukta och gosa bebis hela dagen lång. (minus illauktande avslag och ont i brösten men det märks som inte av ändå)

Jag vill definitivt ha ett till barn, ja Danne också såklart, men inte än på några år. Jag hade gärna varit gravid nu men är så verkligen inte redo för barn nummer tre. Hen får komma när jag har pluggat klart och barnen är lite äldre.

Går det att vara bra på att föda barn?
Hur är man dålig på det?

Känslan jag fick efter att ha fött Oliver är svår att beskriva, jag kände mig otroligt stark och helt jävla fantastisk. Tänk att lilla odugliga jag lyckades göra det. Helt otroligt.
Samma känsla fick jag efter att Lova var ute, den var inte lika intensiv men ändå samma känsla.

I efterhand förstår jag att det var riktigt nära ett KS med Oliver, barnmorskan och läkaren mumlade med varandra när de tittade på CTG-kurvan och gick ut från rummet. De stod och småviskade lite sen igen och läkaren fyrade av ett lugnande leende mot mig. Fosterljuden var dåliga och det var bråttom att få ut honom under krystningarna, vi hade inte tid att töja.
Om jag inte hade öppnat mig så snabbt som jag gjorde i slutet så skulle jag nog ha hamnat på operationsbordet istället men jag tror nog att jag hade haft samma fantastiska känsla ändå.

Som födande kvinna så gör man inte så mycket annat än låta kroppen arbeta. Det är helt enkelt bara att följa med och se vad som händer, visar det sig sen att man inte öppnas tillräckligt eller att bäckenet är för trångt går det inte att göra så mycket mer.
Det finns massor av olika saker som kan leda fram till ett KS men inget av de sakerna är för att man är dålig på att föda barn. Punkt.