Jag lever det liv jag drömde om för 10 år sedan, då kunde jag aldrig tro att det var så pass nära och jag längtade bort från mitt mörker. Det där jäkla mörkret. Större delen av min tonår har jag mått otroligt dåligt, många sena nätter med mycket tårar. Smärta i hjärtat. Allt var bara svart. Jag ville bort. Inte göra någonting. Inte vara.
Jag var olyckligt kär i kärleken och ville så gärna att någon skulle älska mig. Jag ville hitta mitt livs kärlek.

Efter halva nian hoppade jag av skolan, såg ingen som helst mening med att kliva upp på morgonen. Ingen mening med att utbilda mig. Fanns inte en tanke på att “ta vilket jobb som helst” bara för att få pengar för vad fan var meningen med det?
Jag hade ingen som helst motivation och jag sjönk längre ner. Fast jag sa aldrig något till någon för vem skulle kunna förstå mig? Vem skulle kunna lyssna på mig istället för att vifta bort mina känslor?

Idag mår jag bra, jag är trött på morgonen men kliver upp med ett leende på läpparna eftersom jag får stiga upp med mina barn. Mina älskade barn. Och jag har Daniel. Den kärleken som finns där är precis som jag alltid har föreställt mig hur äkta kärlek är.
Nu vet jag vad jag ska jobba med, det är väldigt många år bort men jag vet. Jag vet! Det finns inget annat alternativ för mig helt enkelt så jag ser fram emot mina plugg-år jag har framför mig eftersom målet är värt det.

När jag tänker tillbaka på när allt började gör det ont inom mig men jag mår bra nu. Jag är lycklig!