I dag körde jag ett ”gravid-program” med en av mina pt-kollegor som väntar barn. Hon är en vältränad person som normalt kör hårt när hon tränar. Jag ansåg att hon behöver alternativa övningar som hon kan jobba med nu eller längre in i graviditeten. Vi gjorde övningar i TRXen och med pilatesbollen med fokus på bäckenbotten, alltså övningar hon normalt inte skulle köra själv. Det hon redan kör behöver hon ju inte mig till.
Vi började diskutera hur hårt man kan träna eller om man ”måste” anpassa träningen och jag tycker absolut att man ska det men man MÅSTE ju ingenting. Jag hör talas om kvinnor som tävlar i triathlon i 6:e månaden och elitidrottare som i princip bara kör på som vanligt. Okej eller inte? Det avgör du själv . Jag antar att jag med åren blivit mer ödmjuk inför vad som händer/kan hända med kroppen under graviditeten.
Med River (min första graviditet) körde jag på till 110% och brydde mig inte alls om någon ”gravidträning”. Jag gick en tuff kickboxnings utbildning i 1:a trimestern och även fast jag var ute och spydde på toaletten mellan övningarna körde jag på. Jag sprang intervaller och trappor till 5-6:e månaden och höll klasser till dagen innan förlossning. Fem dagar efter en tuff 24 timmars förlossning (uppklippt och igensydd där nere) var jag tillbaka i gymmet. Jag tränade för att återfå styrkan i coren och började boxas igen. Vipps, handledskada! Relaxinet fanns kvar i kroppen och jag var inte redo än. Det tog nästan 1 år att bli helt bra i handleden. Jag lärde mig en läxa. Var det värt det? Hade jag bara väntat lite tills kroppen hunnit återställa sig hade jag sluppit skadan.
Med Ariel i magen var jag nervös hela första trimestern och verkligen arbetade mentalt på att inte tro att hon skulle dö så fort jag gjorde något utöver det ”normala” (gäller inte bara träningen utan allt). Med ett tidigt missfall i bagaget ett halvår tidigare var jag ytterst ödmjuk till det faktum att inte ta något för givet.
I andra trimestern hade jag fått se henne och hennes lilla hjärta pickade på precis som det skulle och då började jag träna ”som vanligt” igen med en viss modifiering. Jag sänkte vikterna och tränade ”lagom” för mig. I andras ögon var det kanske extremt då jag fortfarande lyfte tyngre än vissa icke-gravida samt tränade ofta och höll klasser osv. men för mig var det lagom. Alltså, lagom är relativt! Och visst blev det lite utfall ibland och tyngre benpress men inte varje pass och inte så det blev obehagligt heller.
Mitt mål var att behålla en viss styrka och även hålla vikten under kontroll, må bra och förbereda mig på att få en bebis. Samtidigt som jag var frustrerad över att inte kunna köra hårt var jag samtidigt klok nog att lyssna på kroppen och tillåta mig själv att få vara gravid. Visst satt det en mini-Danijela på axeln och skrek PRESTERA MERA!!! Och där stod jag på scenen inför en full Piloxing-klass med en 115 cm mage och hela 95 kg och tänkte; Jag pallar inte mer nu, men skam den som ger sig! I åttonde månaden slutade jag hålla klasser och gick in i fasen ”för-fetgravid-för-att-andas”.
Ja, jag körde ganska hårt under graviditeten, MEN ganska hårt för mig är mitt ”lagom”. Skulle jag uppmana en tränad gravid kund att bara köra på, svar; nej, för det kan hon redan precis som min kollega. Hon behöver mig till annat, till den där alternativa träningen som inte heller är så dum.
Tankar från mig under 1:a graviditeten 2007
Marklyft med stor stock
River är bra på att ta kort när mamma tränar 
Jämfotahopp på bänk
frivändning och press
kipping chins
River 4 år gör marklyft…
Det var fullt med crossfit människor vid gymmet idag. Det gav extra energi. Det var mina före detta kollegor som nu driver Fit4life som körde utomhus WOD med sina deltagare i dag.
Jag och ariel övar på att gå men hon vill bara krypa
Ariel och Ian gillar mat! GOD MAT, ALL MAT!
River var inte på topp… lilla stackarn ville bara vila
Jag föder vackra barn…. 
Jag och Ariel – Split beach 2011
Helt färdig efter Cindy