Nu säljer jag min älskade spinningcykel som hjälp mig gå ner hela 22kg! Det har varit den perfekta vännen både under graviditeten och när jag var nyförlöst och inte kunde vara så flexibel. Då satt jag och trampade bort kilona mellan blöjbyten och amning och det var skönt att inte behöva lämna hemmet  för att få svettas lite

Nu är jag tillbaka till min ”normal vikt” och behöver ”bygga” mer än att ”bränna” så därför säljer jag min kära vän Repco studio cycle. En professionell cykel som håller att jobba hårt på! Jag vill ha 3000kr men vid snabbt köp kan detta diskuteras

I dag efter gymmet och min ”egenträning” började jag kolla igenom videomaterial jag har sparat från mina två graviditeter. Det var ganska mycket egenträning i materialet där jag tycks glömt bort att jag var gravid… jag kör på för fullt som om det inte låg en stor bebis i magen.

Jag satte ihop ett litet collage av materialet som jag valt att kalla ”Hard Core Preggy Training”, detta för att vissa övningar som jag utför i videoklippet inte rekommenderas till gravida kvinnor. Detta tog ju givetvis en liten stund att klippa ihop och mellan gymmet och ta hand om kidsen så hann jag inte blogga så mycket idag, men här har ni ett ”peppande” videoklipp istället

När jag höll min sista boxklass och var stor som ett hus med Ariel i magen var det en ung kille som kom fram och frågade: När du fött barnet vad händer med magen då? Jag  menar blir det som en ballong som luften gått ur eller? Sedan har jag fått frågor om hur lång tid det tar innan magen är ”platt” igen. Alla är vi olika och går man till exempel bara upp sex kilo är det givetvis enklare att bli ”platt” igen, än det är för dem som går upp 25 kg. Själv gick jag upp 22 kilo.
Jag tror att det finns fler som undrar hur magen ser ut efter en förlossning och jag ska ta er med på en magresa i bilder  från 9:e månaden till nu, 2 månader efter bebis är född.

Jag i vecka 40, 22kilo tyngre. Stenhårt, tungt klot och en spricka ovanför naveln…

115 cm

Nyförlöst! Ca 5 timmar efter bebis är ute. En degigare variant av gravidmagen. Ungefär som att vara i 6:e månaden. Bristningen ovanför naveln är ingen snygg syn.

Ca 1 och en halv vecka efter förlossning. Använde belly bandit och hade börjat träna. Fortfarande över 90cm runt magen.

En månad efter förlossning kunde jag ha på mig byxor med knapp i midjan. Magen är bara mjuk och degig. Man kan enbart stå i byxor med knapp… inte sitta, då väller degen över.

2 månader efter förlossning. Magen ser okej ut när jag står upp och håller in den, men är läskigt degig sittandes. Dryga 4 kilo övervikt.

Efter fyra månader är all vikt borta men coren är fortfarande svag och måste jobbas upp. Varje dag känns dock bättre och bättre.

Och efter…. ja… hm… flera månader kanske jag ändå inte har ett sex pack som kvinnan på bilden…Undrar hur många barn hon har fött?

När jag var gravid var jag med i programmet Förkväll på TV 4 i ett inslag om barnsäkerhet i bilen. Spana in klippet HÄR.

Det var första gången jag hörde talas om ett gravidbälte. Jag började genast använda detta bälte (från BeSafe) då man absolut inte vill riskera att skada sitt ofödda barn! Efter att ha blivit medveten om riskerna med det vanliga bilbältet på gravidmagen skulle jag ALDRIG köra bil utan gravidbältet om jag blev gravid igen. Ett bälte kostar runt 400kr, och är en billig livförsäkring åt ditt ofödda barn tycker jag.

Nu har jag fött mitt älskade barn och om någon vill köpa detta bälte av mig är det bara att höra av sig till bloggen.

Satt igår och kollade igenom förlossningsvideon som min man filmat. Jag blev så besviken när jag insåg att han knappt filmat något alls! Jag trodde han hade fattat att jag ville att han skulle filma så mycket som möjligt men det hade han tydligen missat. Det var max fem minuter skakig, ful, icke vitbalanserad filmning…. och jag som ville göra en fin video åt Ariel… Ja, ja, jag får skylla på hennes klantiga far. Här är den i alla fall… Ariels första minuter i den stora världen…

Väskan var redan packad och klar när de ringde från BB Stockolm och undrade om jag kunde komma dit nu! Jag hade ju gått och väntat på induktion sedan i tisdags så jag var mer än redo denna soliga söndags förmiddag. ”Nu drar vi och föder barn!” Sa jag till min man och ungefär en timme senare var vi på sjukhuset. Vi började med att lyssna på bebisens hjärtljud för att se att den mådde bra och var redo för igångsättning.

Sedan spräckte de fosterhinnan med något som jag tyckte liknade en virknål (fast jag tittade inte så noga) så att mitt vatten gick och från detta skede gick jag sedan runt och väntade på att värkarna skulle komma igång naturligt. På bilden nedan är jag lite frustrerad för givetvis händer ingenting.

Nästa steg var ett dropp som gör så att värkarna sätts igång. De började med en liten dos för att sedan stegvis öka styrkan så att värkarna blir starkare och starkare. Jag gick runt i rummet med mitt dropp och tyckte inte att det hände så mycket. De trappade upp dosen och jag började äntligen känna effekten. I detta skede, när värkarna inte var så aggressiva lärde jag mig använda lustgasen och den var faktiskt inte så dum. Man fick en helt overklig känsla i kroppen när smärtan var i sin pik och när den avtog och man slutade andas i masken var man helt ”normal” igen. Det passade mig bra då jag gillar att ha kontroll. Men efter ytterligare långdragna timmar med denna metod och droppen på en högre dos var värkarna helt vidriga. Jag visste att det skulle göra otroligt ont för det är ju inte första gången jag föder barn, men det var som om min kropp inte var beredd. Detta är också sanningen bakom att göra en induktion, man sätter igång något på konstgjord väg och då kroppen inte naturligt fått bygga upp ”smärttröskeln” blir smärtan mer aggressiv.

Jag lyckades köra lustgas tills jag var helt öppen, alltså 10 cm men när barnmorskan sedan sa; ”Nu är det bara bebis som ska ner och ut” förstod jag att det värsta inte var över. Det var i detta skede jag vrålade efter epiduralen!
Jag har en dålig erfarenhet av epiduralbedövning sedan tidigare men måste faktiskt erkänna att den inte var så dum i alla fall. I min första förlossning avstannade allt när jag tog epiduralen men denna gång fortsatte förloppet fast med mindre smärta kring mage och rygg. Däremot kom det som en chock att ”trycket nedåt” var det samma. Låt mig förklara denna ”trycket nedåt-smärta”… Det känns ungefär som om du skulle ha en hemorrojd stor som en apelsin i rumpan och att du sedan var stenhård i magen och nödig och att någon bad dig att pressa så hårt du kan…

Jag bad dem ta bort denna ”trycket nedåt-smärtan” men den måste man tydligen ha. Så jag pressade tills jag inte stod ut mer och då bestämde jag ihop med min underbara barnmorska Linda att de skulle hjälpa bebis ut i form av sugklocka. Doktorn tillkallades och nu var jag, för att inte överdriva, helt hysterisk! Jag trodde inte det fanns en chans att jag på egen hand skulle kunna fixa ut bebisen. Doktorn var en äldre rutinerad kvinna som såg ut att vara hämtad från någon gammal sjukhusserie på tv. Hon var saklig och bra och sa nog precis det jag behövde höra; ”Antigen så kör vi sugklocka men då måste vi samarbeta och du måste göra precis som jag säger eller så snittar vi!”…… Snacka om att jag blev samarbetsvillig! Var det något jag absolut inte ville så var det att göra kejsarsnitt. Jag pressade så jag blev kräftröd i hela kroppen! Tro nu inte detta förlopp gick snabbt, sådär som man ser i filmer, typ ”press och plopp” så flyger bebis ut…. Nej, jag fick pressa i fyra steg innan hela bebis var helt ute. Alltså först huvudet, sedan vänta på nästa värk sedan axlar och sedan vänta på nästa värk…. Detta var så otroligt smärtsamt! MEN tydligen är detta (såhär i efterhand) mycket bättre än när hela bebis kommer ut på en gång, för huden hinner töjas successivt vilket innebär att man inte spricker. Jag fick sy endast tre stygn, så jag antar att det stämmer.

När bebis väl var ute kunde jag äntligen titta upp och jag såg min söta barnmorska helt rufsig i håret med blod och slem på sina kläder…  Snacka om personlig coachning på elitnivå! Nästan som PT fast ändå inte alls… BB Stockholm på Danderyds sjukhus får helt klart en stor guldstjärna i betyg från mig.
Strax innan midnatt söndagen den 6:e mars föddes vår ”lilla” (4,3kg) prinsessa Ariel Summer. Jag är trött, omtumlad och ganska så säker på att jag inte kommer att göra om detta igen. Fast just nu när jag skriver detta är jag bara lycklig, stolt och tacksam.

I dag skulle de sätta igång mig för förlossning men det blåser motvind just nu. I dag var BB Stockholm fullt… ja, alla bb kliniker i hela Stockholm är fulla. Det verkar som om varenda fertila par i hela Stockholm hade sex under juni månad och ska föda sina barn i Mars. Nu är jag så frustrerad som man kan bli. Jag har inte sovit på hela natten för bebisen är helt hyperaktiv där inne och töjer ut mina organ till höger och vänster. Efter tionde toalettbesöket i natt gav jag upp sömnen och tänkte att det är ju sista natten…. men ack så fel jag hade… bebis verkar inte vilja komma ut trots att jag är klar och har börjat att öppnas…. Tänk om det ändå vore så att man kunde springa igång värkarna, då hade jag lätt sprungit en mil… Jag vill ha barn nu!

Satt i väntrummet på BB Stockholm och kollade facebook i telefonen. Medan alla andra tycks uppdatera sin status med ”älskar- livet-just-nu!” sitter jag själv och väntar på en hinnsvepning. För er som inte vet vad det är kan jag säga att det är ungefär lika ”mysigt” som det låter. Läs mer här. Nåväl, en hinnsvepning är egentligen en baggis mot vad som komma skall. Det kanske finns en plats för mig i morgon och då är det bara att tuta och köra sa doktorn. Enda anledningen till att det inte skulle bli av i morgon är om alla rum är upptagna med akutpatienter.

Jag frågade doktorn om man skulle ta laxermedel eller inte före igångsättningen? Jag tog inte det med mitt första barn men jag har hört att många kvinnor gör det för att inte ”göra på sig” under krystningsfasen. Doktorn svarade då att det var bra för bebisen att få lite avföring på sig och att studier visar att barnets tarmflora samt immunförsvar förbättras om de får lite tarmbakterier från mamman. Man har sett att barn som föds naturligt ofta har det lättare med magen och sjukdomar än de som föds med snitt (då barnet av naturliga skäl inte kommer i kontakt med bajset)
… Ja, hur läskigt det här låter så ÄR det en väldigt naturlig del av livet och när jag tänker på det så har vi nog själva blivit bajsade på som nyfödda också. Doktorn avslutade med att säga: ”Gå nu hem och kolhydratladda!” och är det något jag är bra på så är det just att ladda med kålisar… I love it!

I dag var första dagen på ett tag som jag vaknade på morgonen och mådde förträffligt bra, för solens varma strålar sipprade in genom sovrumsfönstret och min älskade son låg bredvid mig och log. Jag är lyckligt lottad ändå. Världens finaste lilla familj och en efterlängtad tillökning på väg. Jag är frisk och strak och min man är bland de lättaste människor man kan ha att göra med. Varför  har jag då glidigt in och ut ur det där ”baby blues” tillståndet? Jag tror faktiskt att mycket har med vädret att göra. Jag är nämligen en person som påverkas negativt av mörker. Aldrig vaknade jag upp med håglöst sinne i Australien och nu när solen skiner vill jag bara skutta ur sängen och gå på promenad med vovven. Så det var precis vad jag gjorde. Ingen var dock lyckligare än vovve som äntligen fick sig en rejäl långpromenad.

Så nu vill jag uppmana alla er som tänkt att gå till gymmet och promenixa på löpbandet…. Gå ut i stället! Här är fördelarna:

Dagsljus påverkar….

• kroppens egen produktion av vitamin D, som är av en positiv betydelse för hjärt & kärl sjukdomar, infektionsförsvar och mental hälsa.

• produktionen av hormonet serotonin & melatonin som gör oss piggare och gladare och får oss att sova bättre om natten.

• ämnesomsättningen i muskulaturen ökar om man motionerar i dagsljus.

• Har en stresshämmande effekt.

Idag åkte jag till BB Stockholm på Danderyds sjukhus för att göra min undersökning inför igångsättningen i morgon. Föst kollar de barnets hjärtljud i 20 minuter sedan gjorde de en gyn undersökning och kände hur livmodertappen såg ut, alltså om den är mogen eller inte. Jag hade verkligen ställt in mig på att den skulle vara “mogen”, då jag är redo… eller rättare sagt, jag vill ha det här överstökat. Det låter kanske fånigt i andras öron att man inte bara kan vänta men med mina mycket traumatiska erfarenhet av den första förlossningen är jag som jag nämnt tidigare väldigt rädd, nervös, sömnlös och allt det där som kommer av oron över att drabbas av samma sak igen.

Jag har inte kunnat prata om min första förlossning i detalj utan att bryta ihop och ändå var det tre år sedan! Jag utsattes för enorm onödig smärta och barnet för stor stress… Känslosvallar av ängslighet gör att dagar känns som veckor och veckor känns som månader. Dessutom föder jag stora barn (över 4,5kg) vilket innebär att det inte är bra att gå över tiden. Min navel har spruckit och gör ont och bebis är en (minst sagt) livlig liten rackare. Om allt skulle vara redo är det ju bättre att sätta igång det hela tyckte jag i samråd med min barnmorska och läkare…

Givetvis var min livmodertapp inte alls redo trots att jag är över 39 veckor. Jag blev grymt besviken samtidigt som jag naturligtvis inte vill riskera att sättas igång för tidigt. Med slokande huvud masade jag mig ut till bilen igen för att köra hem. Besviken och med en större oro av att nu inte veta. Då ringde läkaren och sa att hon i samråd med barnmorskan hade bokat en tid åt mig nu på fredag. Hon trodde att livemodertappen skulle vara mer mogen och ville inte att jag skulle oroas hela helgen. Jag hoppas så innerligt att min livmoderstapp ska vara klar på fredag…

Här nedan är en kort del av ett videoklipp från min sons födsel 2008 i Australien. Jag känner mig ganska modig som vågar publicerar detta på min blogg för även om det inte är något ”naket” med och hela händelseförloppet redan är över när detta klipp börjar… så är det otroligt känsligt att titta på. Jag har tittat på hela klippet i ett terapeutiskt syfte idag.
Denna förlossning 2008 tog 24 timmar och jag var tvungen att få en epidural- (som jag inte ville ha), sedan blev jag uppklippt för att doktorn med en tång skulle få ut min son den ”naturliga” vägen.

För att vara ärlig är jag LIVRÄDD! MEN då detta var en sådan fruktansvärd förlossning tänkte jag att denna andra förlossning inte kan bli värre i alla fall? De som inte varit med om en förlossning och fortfarande tror att de upplevt det fysiskt hårdaste ultimata träningspasset kommer att få en överraskning när de ska föda barn… för det är verkligen tuffare än man någonsin kan ana. Jag hoppas, hoppas, hoppas allt går bra nästa vecka….

Min doktor och jag diskuterade bästa metoderna för att bebis naturligt ska vilja komma ut. Som alla säkert redan vet är man i vecka 39 otroligt trött på att vara gravid och vill inget hellre än att föda barnet. Han sa att träning inte gör att bebis kommer ut fortare (det visste jag redan) men däremot avkoppling. Många kvinnor får sina värkar på natten och det beror på att man slappnar av när man sover.

Vilken tur att jag hade fått ett presentkort av min kära man till Sturebadet. Denna dag blev fantastiskt avkopplande. Började med en timmes träning i Sturebadets gym. Jag tränade de stora muskelgrupperna på en ganska medioker nivå. Sedan hoppade jag i det tempererade turkiska badet och simmade i 30 minuter till den lugna musiken som spelades i spa-avdelningen. Efter det hade jag 80 härliga minuters ansiktsbehandling som innefattade peeling, spirulinamask, djuprengöring, ögonbrynsfix, ansiktsmassage, fot, hand, nacke och skalpmassage…. Helt underbart!

Efter det tog jag en lång dusch och använde produkterna i det lilla kittet man fick med sig. Sedan satt jag i bastun en stund och bara njöt av min fantastiskt avkopplande dag. Nu får vi se om bebis behagar komma ut snart då? I vilket fall som helst är Sturebadet rätt aktivitet för en gravid kvinna i vecka 39.

Dagen började på ett numera typiskt sätt… Min kropp har skapat en ny rutin som jag tydligen måste finna mig i (så det är ju tur att man slutat jobba). Vaknar numera klockan 04.00 och är så trött att allt jag orkar göra är att ligga i sängen och surfa på nätet från telefonen. Efter en timme (05.00) är jag hungrig och går upp för att äta yoghurt framför tvn. Sedan kollar jag på det tråkigaste programmet jag kan hitta bland mina 20 kanaler och klockan 06.00 är jag redo att gå och lägga mig igen för att sedan vakna klockan 08.00 när River (min son) går upp. Denna rutin har pågått i några veckor nu och jag undrar om det är kroppens sätt att förbereda mig på begränsad sömn inför bebis ankomst? Rena tortyren! Tung, obekväm, otymplig och med navelbråck, då kan man ju tycka att man i alla fall skulle få sova!?

Läste någonstans att det finns kopplingar mellan dålig sömn och hur man hanterar förlossningssmärtan, alltså mindre sömn, sämre smärttålighet. Ja, det säger sig kanske själv. Man är ju känsligare för allt när man inte är utvilad. MEN det är ingen ide att klaga utan bara att gilla läget och köra på…

Resten av min familj (man, son och vovve)…sover alltid gott

Dagens träning:

60 min Shape klass på SATS Odenplan.

Kunde göra nästan alla övningar men fick dock modifiera ett par övningar. Det var skönt att slippa tänka själv på vad man skulle göra utan bara följa med klassens rytm. Det är viktigt att veta själv vilka övningar man får och inte får göra när man går på en klass, så för den ovana gravida kvinnan hade jag inte rekommenderat en sådan gruppklass i slutet av graviditeten.

Efter klassen mötte jag upp min man och käkade en sen lunch på mitt favorit lunchställe; Örtagården på Östermalm. Dom har allt och det är bara att gå runt och se vad man är sugen på. Jag åt bara sushi idag…. fräscht! Jag gillar Örtagården.

Två veckor kvar. Det känns som en hel evighet. Jag kvävs! Min navel har brustit…eller den gör ont och sticker ut och det ser ut som en liten lila bristning på den. Jag får ringa min barnmorska och fråga vad det är?  Jag kan få induktion att sätta igång värkarna från och med den 28 Februari, alltså om åtta dagar och jag överväger skarpt att göra det för nu kliar hela magen och huden stramar och bebis parkar som om hon verkligen vill ut. Och jag är redo! Jag har packat väskan (som man har med sig till sjukhuset), monterat upp nya, fina vaggan, fixat liggdel till mountain buggyn, köpt skötväska och tvättat & vikt min sons gamla babykläder. Jag är redo!

För att få lite avlastning på kroppen gick vi och simmade på Eriksdalsbadet idag. Det är helt underbart att simma när man är så här tung. Varför har jag inte gjort det oftare? Simmade och lekte med min son i en timme och när jag sedan klev upp igen kändes jag om inte ännu tyngre är förut. Lilla bebis du måste ut nu… mamma är trött…

I båda mina graviditeter gick jag upp över 20 kg och när man är så stor som jag är just nu (95kg) måste man tala om för sig själv varje dag att detta är för barnets bästa. För tro mig, ingen kvinna i världen gillar att väga närmare 100kg.

Jag säger alltid till mina gravida kvinnor som vill börja träna, att de ska träna för att underhålla kroppen och må bra. Alltså ska de inte träna för att gå ner i vikt eller för att försöka bygga större muskler. Under graviditeten underhåller man sin kropp så att den inte förfaller och sedan är det ju lättare att komma tillbaka till sitt vanliga jag när bebis väl är född. Men varför går vissa kvinnor upp så mycket i vikt?

När det gäller mig själv vet jag att det inte är dåliga matvanor och stillasittande (som annars kan bidra till överdriven ökning i vikt under graviditeten). Jag vet bara att jag föder stora barn och bär på mycket vatten. Sist var ca 4-5kg ”fett kilos” av mina dryga 20 kg. Detta vet jag på grund av att jag gick ner ca 15 kg bara någon vecka efter min son var född och efter 3 månader var jag i ”normal” form igen.

Ca 3-4 månader efter min son var född var magen platt igen.

Denna gången känner jag på mig att det inte kommer att bli lika lätt. Jag tror jag har lagt på mig lite fler ”fett-kilos”. Men vad är det som väger så mycket då?

• Vid födseln väger barnet cirka 3,6kg. (Medelvikt för fullgångna barn) Mina barn väger dock över 4kg
• Muskellagret i livmodern kraftigt och väger 900 g mer än vanligt.
• Moderkakan, som förser barnet med näring, väger 600 g
• Brösten väger 400 g mer än vanligt.
• Blodvolymen ökar och väger 1,2kg mer än vanligt.
• Du har extra vätska i kroppen och fostervatten runt barnet som tillsammans väger 2,6kg
• Kroppen lite extra fett för att ha en energireserv inför amningen. Det brukar vara ungefär 2,5kg.

Detta blir ca 12-13 kg (som man INTE ska oroa sig för) Men som sagt de resterande 10 kilona då? Enligt en graviditetsberäknare på babycenter skulle jag väga så här mycket:

Denna uträkning diffar på ca 10 kg och därför har jag också fått göra tester för graviditetsdiabetes i båda mina graviditeter (båda mina bebisar har varit ca 12-15% större än medelkurvan). Testerna har visat sig negativa i båda fallen. Jag föder helt enkelt bara stora barn. Min son vägde över 4,5kg när han föddes. Med den här graviditeten lär jag snart märka vad som är ”baby vikt” och vad som är ”fett-kilos”.