För att fatta mig kort så har vi varit 3 rundor på sjukhuset sen i fredags.
Killis fick hög feber i onsdags em/kväll. I fredags åkte vi till närakuten för han blev bara sämre och febern gick aldrig ner. Där konstaterade dom dubbelsidig öroninflammation, fick kåvepenin som antibiotika.
Sen i söndags var han fortf inte bättre på nåt sätt så vi åkte in igen till lättakuten. Sen fick vi vara där i stort sett hela dagen… röntgade lungorna för dom misstänkte lunginflammation. SOM TUR VAR så var det ingen lunginflammation. Men dom verkade vara lite osäkra och visste inte riktigt själva var det var? Så vi fick en tid till idag för att kolla lite flera prover plus att vi fick en ny medicin för öroninflammationen eftersom den första inte gav ngt resultat.
Så det var vår helg! Fast själv var jag ju inte hemma i helgen, jag var ju på spa med vänner, åkte ju sen iaf eftersom att vi fick bekräftat att han hade öroninflammation och fick medicin innan jag åkte så då trodde man ju på läkaren som sa att han skulle tillfriskna väldigt snabbt och tydligen skulle han kunna gå på dagis igen redan idag sa han, gud så bra tänkte vi och gick hem och hoppades på att allt skulle lösa sig över helgen men tvärtom blev det…
Men iaf, nu verkar Killian må lite bättre, den nya medicinen funkar för hans feber har iaf försvunnit men sen är det ju fortf smärta så vi ger honom fortf ipren var 6:e timme.
Jag var och tränade ikväll när Johan kom hem från jobbet och gymmet, det kändes såååå skönt för man får verkligen släppa allt vad det gäller sig själv när ens barn är sjuka.
Nu ska jag kolla på ensam mamma söker, sen duscha och sen i säng, Johan sitter uppe på 3:an och jobbar,.. han har en supertuff vecka på jobbet så han får jobba på kvällarna nu också eftersom han fick lägga hela förmiddagen idag på sjukhuset.
Förresten såg jag Efter 10 idag, där dom träffade en mamma som mist sin son 4 år….han fick en tumör. 4 år gammal och dör. Alltså…. snacka om att man ska sluta klaga för alla småsaker som man gör… Jag kan inte förstå hur man kan överleva själv av att vara med om en sån sak. Men som hon sa, man går liksom utanför sig själv lite och stänger av. Vad ska man annars göra? Och sen stackars Gunde som satt och grät över sin och sin familjs sjukdom… varför finns det så mycket jobbiga sjukdomar???? det är inte rättvist!!!!!!

Sliten mamma och sliten son, men nu verkar det vara påväg att vända iaf:)