Förlossningen

Add Comment Register

Min bristning och plåster på såren

Idag ringde jag till Folksam där jag hade min gravidförsäkring. Jag tecknade en sån försäkring med utökat skydd som kostar 1050 kr.

Jag gjorde det främst för Lucas skull, men också för att det är så lätt att nånting uppkommer som den täcker. Till exempel så får man igen sina pengar (ersättningen är 1000 kr) om man får havandeskapsförgiftning, foglossning, svår bristning, akut kejsarsnitt eller svår blodförlust. När det gäller barnet får man också ersättning om barnet föds med gulsot och måste stanna kvar lite längre på sjukhuset. Alltså den täcker många mindre allvarliga sjukdomar också, fast det är ju såklart dom allvarligaste sjukdomarna som man vill ha täckning för… fast tyvärr finns det ingen som täcker sjukdomar som Downs syndrom, medfött hjärtfel etc. När jag var gravid jämförde jag alla gravidförsäkringar som fanns. Folksams var den som täckte mest och som hade störst utbetalningsbelopp så därför valde jag den.

Jag är glad nu att jag tog en utökad försäkring. Jag har nämligen fått 1000 kr som plåster på såren. Alltså, i princip, pengarna tillbaka. 1000 kr är verkligen inte mycket för det jag har gått igenom. I försäkringsbrevet står det att ersättningen är 1000 kr för svåra bristningar av grad 3 eller 4. Alltså skulle jag inte fått mer även om jag hade spruckit från Ystad till Haparanda. Inte ens om min ringmuskel hade blivit påverkad som dom först trodde på förlossningen. Då hade 1000 kr varit som a slap in the face! Undra om dom kvinnorna som råkar ut för det får ersättning nånannanstans ifrån?

Det står ingenstans i min journal att jag har fått en grad 3 eller 4, men det står på ett ställe att det är grad 2. Men jag uppfattar det som att jag har fått 3 eller 4 bristningar när jag läser journalen och det är bara 1 som det står grad på. Så här står det:

”Det har uppstått en djup vaginalruptur kl: 3 och en djup vaginalruptur kl: 5, kl 7. samt en perinealruptur grad II.”

När jag läste upp detta för Folksam så svarade dom att det lät allvarligt så jag får 1000 kr i ersättning.

När jag läser vidare i min journal om bristningen så får jag rysningar, tänk vilken tur jag hade med ringmuskeln:

”Sfinkter blottat men hel.”

Sfinkter är ringmuskeln. Jäklar vad nära det vara. Jag hade tur!

Det står ingenstans hur många stygn jag fick men det står:

”Informerar patienten om att det behövdes ovanligt många suturer i vagina som kan vara till bekymmer när läkningen börjar och att hon kan söka för att få det klippt bort om de suturerna ställer till bekymmer när läkningen har börjat.”

Inte konstigt att jag hade ont när läkningen hade börjat!

Jag vill inte skrämma någon med jag skriver, så än en gång så vill jag säga att jag är väldigt nöjd med min förlossning. Visst önskar jag bort bristningen, men jag är inte avskräckt för att föda vaginalt. Det kommer jag göra nästa gång också, om jag själv får bestämma!

Kommer få operation!

Gynekologbesöket gick kanonbra! Vilken kanonbra läkare! Jag hade honom två gånger under graviditeten och han var lika bra då, men jag visste inte att han var SÅ HÄR BRA! Jag kan VERKLIGEN rekommendera honom. Han är på Brämaregårdens MVC, tror dom bara har en läkare, men om det är nån som vill ha hans namn så ska jag kolla vad han hette.

Hur som helst, när jag kom dit så skojade han lite med mig och frågade om jag var nöjd med Lucas för reklammationstiden har gått ut :-) jo det är jag svarade jag. Då sa han att han hade förstått att jag inte var så nöjd med hur jag blev men att mig kan dom reklamera, det är bara att skicka tillbaka mig till sjukhuset! 😛

Redan där började det bra tyckte jag. Jag kunde slappna och behövde inte överdriva eller stå på mig för att få hjälp!

Sen berättade han att han hade läst vad barnmorskan skrev igår när jag ringde och berättade problemet. Att han då hade gått tillbaka och läst i min förlossningsjournal. Och utifrån detta tror han att det som har hänt är att stygnen som är tagna drar i vävnaden som har gjort att det blev stramt och det är därför jag upplever en stram ring (dom har alltså inte sytt en ring, det är vävnaden som stramar). Det har därför blivit för tajt. Alltså inte alls konstigt att det inte går att ha sex!

Sen förklarade han att han skulle undersöka mig och om det var detta som var problemet så skulle han skriva en remiss så att dom gör ett litet klipp för att lätta upp och sedan syr igen såret på andra hållet istället så att det inte blir tajt igen. Allt kommer göras under lokalbedövning eller lättare narkos och det är inget konstigt ingrepp alls!

Herregud vad lättad jag blev! Jag behövde ju knappt säga nånting alls, inte stå på mig eller ens berätta om problemet. Han visste redan vad som behövdes! Jag var livrädd för att han skulle skicka hem mig och säga att jag skulle använda mer glidmedel, massera, använda bedövningssalva eller försöka töja! Isf skulle det nog sluta med att jag inte ville ha sex alls….

Under undersökningen så sa han att mina slemhinnor var jättefina så det beror inte på dom. Och sen började han trycka och känna på ärret på olika sätt. Han hittade punkter där det gjorde ont och förklarade att min kille nog ”fastnar” på ett ställe där och att det är därför det gör ont. Sen skrev han remiss och förklarade att jag kommer få operationen inom 3 månader. Men inte innan jul. När jag berättade om Brasilien så sa han att jag kan lika gärna göra operation där. Dom har jättefin vård och kirurgi där. Så beroende på vad det kostar där så kanske jag gör det där eller så kommer jag hem eller så väntar vi till vi kommer tillbaka i Sverige igen och så får vi hitta andra sätt att mysa på så länge. Vi har inte bestämt oss än. Just den här frågan är vi ju ändå två om tycker jag. Operationen kommer jag få, frågan är bara när.

Han sa också att jag har väntat väldigt länge med att söka vård. Dom första sex månaderna gör dom inget helst, men efter det kan man söka. Om jag hade sökt efter 6 månader så hade detta varit fixat innan resan. Detta hade jag ingen aning om! Det här undrar jag verkligen varför sjukvården inte informerar om? Här har jag lidit i det tysta i 9 månader och faktiskt inte berättat för någon om mitt problem. Jag har googlat som bara den men hamnar bara i massa forum med skräckexempel. Då känns det ju som att jag inte har så mycket problem längre om man jämför med dom! Jag önskar att jag hade fått med mig information, gärna i pappersform både på BB och efterkontrollen. Information som talar om när man ska söka om man fortfarande har problem vid samlag efter 6 månader. Tänk så många som jag som faktiskt lider år ut och år in med liknande problem!

Jag är otroligt tacksam för mitt bemötande hos läkaren idag och jag är väldigt glad och tacksam för alla era stärkande kommentarer! TACK!!!

20131210-191056.jpg

Finns det insemination för sex-rädda?

Tack alla som har kommenterat hittills och jag har även fått mail med tips om hjälp! STORT TACK!

Jag blev även ”glad” för er som kommenterar och skriver att ni inte har upplevt samma. Trodde inte jag skulle bli det, men nu känner jag att dt jag upplever faktiskt inte är normalt. Jag känner mer och mer att jag blir starkare och kan stå på mig mer imorgon. Jag känner att jag inte ska behöva ”offra” mig för att det där ärret ska spricka/töja sig. För det känns så i mitt huvud. Som att ärret har lagt sig som en ring eller nåt som måste spräckas för att det ska bli lite mer plats. Och jag inbillar mig att det bara kommer göra helt sjukt jävla ont en gång och sen blir allt bra. Men jag vill inte att det ska göra helt jävla sjukt ont en gång. Då låter jag hellre bli. Finns det insemination för sex-rädda när dom vill bli gravida?

Skämt å sido, så klart måste detta lösas på nåt annat sätt. Jag tror inte det blir bra för mig och min sambos relation annars. Visst kan man vara intim på andra sätt, men vi vill ju såklart kunna skaffa barn igen på det vanliga sättet….

Sex efter förlossning

Jag behöver lite stöd i en ny fråga. Jag har inte delat detta med er tidigare, för det har känts som att jag har dragit en gräns där för vad jag vill vara privat med. Men nu känner jag att jag behöver få veta om det finns andra som har/haft det som jag. Jag har ju skrivit innan att jag har fått en djup inre bristning (2:a graden) och att jag fick ovanligt många stygn för att det inte ville sluta blöda. Och nu, 9 månader senare, så går det fortfarande inte att ha vuxenmys fullt ut. Det är liksom tvärtstopp en bit in och gör sjukt ont! Det känns ungefär som att jag har fått tillbaka mödomshinnans kant, fast mycket tjockare! Jag har känt efter och jag är rätt säker på att det är ärret som tar stopp. När jag känner efter så är det stramt där ärret är. Känns ungefär som dom sydde ihop mig för tajt och att ”tunneln” inte är tillräckligt stor… :-( När jag har googlat på detta har jag hamnat i massa forum och där har jag läst att ärrvävnaden kan ha svårt att töja sig och att det kan ta 1 år innan den gör det.

Det är hemskt. Varje gång vi försöker så tänker jag att skita samma vi kör på, då kanske skiten spricker så det läcker ihop rätt. Men sen gör det så ont att jag inte pallar mer och fegar ut.

Ringde precis till MVC och grät när jag skulle berätta. Det är jobbigare än vad man tror sånt här. Hur som helst fick jag en tid hos gyn imon. Hoppas dom kam hjälpa mig!

Snälla, snälla! Om ni har upplevt något liknande. Dela det med mig då! Det är otroligt jobbigt att gå runt med detta själv. Framförallt, hur löste det sig för er?

Jag känner mig orolig för att detta aldrig ska bli riktigt bra igen och även om vi inte ska ha nästa barn än. Nästa barnaverksta går väl igång om cirka 1 år som tidigast. Så känns det som hur ska det gå till om vi inte kan ha ordentligt sex?

Egentligen känner jag mig fortfarande osäker på om jag vill publicera det här inlägget eller inte. Men jag skriver det för att jag hoppas på ert stöd och så tänker jag att andra kvinnor kanske kan finna stöd i mitt blogginlägg. Och kanske kan det bli lite mindre tabu-belagt att prata om förlossningsskador. Jag tycker inte att man ska gå runt och skrämma upp gravida men eftersom jag inte har hört nån som har liknande problem som jag (bara skräckexempel) så känner jag mig väldigt ensam. Jag vet inte riktigt vad som är normalt eller vad jag ska göra för att hjälpa mig själv.

Min förlossningsberättelse del 2

Här kommer äntligen del 2 av min förlossningsberättelse! Glöm nu inte bort att jag upplevde hela min förlossning som väldigt positiv och att jag även i den värsta stunden faktiskt tyckte att helvetespromenaden i latensfasen var den värsta under hela förlossningen!!!

Nu var iaf latensfasen över och som jag har fattat det så är det nu sjukvården räknar det som att förlossningen har startat… om någon av er vet så får ni gärna bekräfta att det är så.

Jag har inte fått min journal ännu så från och med nu har jag bara uppskattat tiderna.

16.00

BM föreslog att jag skulle bada en stund. Jag hade hela tiden varit positiv till det, fram tills värkarna började göra sådär ont… Så nu var jag inte alls taggad överhuvudtaget. När värkarna kom ville jag ju typ bara sparka med benen och sånt, jag hade svårt att ligga stilla. Det kändes som att jag skulle få panik om jag la mig i ett badkar och inte bara kunde gå upp ur badkaret när jag ville, typ mitt under en värk… Men BM övertygade mig om att jag nog skulle tycka att det var skönt. Så jag sa att jag skulle prova. Åhhh va skönt det var! Jag ångrar inte en sekund att jag la mig i det där badet. Jag var jätteglad att BM övertygade mig :) Lustgasen fick också följa med till badet så jag låg där med min tonårsfylla samtidigt som Jair satt och spelade på sin telefon i en fåtölj precis jämte mig. Jag skällde lite på honom för att han satt och spelade för jag ville ju prata 😉

16.15

Under en av värkarna känner jag att något typ sprutar ut. Jag vet inte om jag har råkat kissa lite i badet eller om det var vattnet som gick, men jag trodde själv att det var vattnet så jag ställde mig upp för att se om det kom mer för det kändes inte som det kom så himla mycket. Det kom inget mer så jag ville gå upp och kissa för jag kände mig plötsligt väldigt kissenödig. Efter att jag hade kissat och skulle lägga mig i badet igen så såg jag att det flöt runt två slemmiga proppar, gissar att det var slemproppen :) så vattnet och proppen hade nog gått :)

16.40

Nu hade jag badat färdigt och la mig på sängen igen. BM undersökte mig igen och sa att jag var öppen 6 cm nu. Jag sa att jag ville ha epidural. Jag var inte säker på att jag ville ha epidural egentligen, men jag var orolig att jag skulle få mer ont och inte orka. Vid varje värk tänkte jag ”JAG SKA HA EPIDURAL!” När värken var över så tänkte jag ”Ska jag verkligen ta epidural?” Jag bestämde mig för att det var nog bäst att ta den eftersom det gjorde riktigt ont nu och jag hade ju ingen aning om hur länge det här skulle pågå!

17.10

Jäklar vad det börjar trycka på neråt nu och mot fel hål! Jag hade läst att det känns som man ska bajsa ut bebisen när det börjar bli dags så jag var inte förvånad. Men jag var förvånad att det började kännas så redan nu! Narkosläkaren kom och la epiduralen och jag fick en liten knapp att trycka på om jag behövde extra smärtlindring. Knappen hängde dom jättelångt ifrån mig…

17.25

BM undersöker mig igen eftersom jag undrar hur mycket det är kvar. Hon säger förvånat: ”Det är helt öppet… ja, du är helt öppen… eller nej vänta… det är en liten kant kvar… 9 cm öppen är du…”

17.40

Nu hade jag öppnat mig den sista centimetern och var allstå öppen 10 cm. Det tog alltså en timme från 6 – 10 cm!

Nu är klockslag och i vilken ordning saker och ting hände väldigt väldigt luddigt. Jag kanske får uppdatera min förlossningsberättelse sen. Men det var iaf så här jag kommer ihåg resten.

17.50 och framåt

Nu skrek jag. Jag var en riktig skrikare 😉 Stackars mamman i grannrummet, hon måste ju ha hört mig! Epiduralen funkade verkligen inte! Jag kände inte någon skillnad alls! Men just då fattade jag väl inte det… Jag kommer ihåg att jag tänkte att epidural var överskattat att den inte är bättre än typ Emla-salva (som enligt mig inte funkar alls) men samtidigt så tänkte jag att om det gör så här ont med epidural hur ont gör det inte då utan? Men nu var det så tätt mellan värkarna att jag ibland knappt hann säga något och ännu mindre fundera på att klaga på epiduralen eller be om den där knappen som hängde utom räckhåll från mig.

Jag vet inte riktigt varför jag skrek så mycket under förlossningen… Det kändes gött att skrika tyckte jag. Det var typ mitt sätt att hantera det på. Förmodligen ett skitdåligt sätt om förlossningen hade pågått längre. Dom hade jättesvårt att få mig att andas i lustgas-masken för jag tog så korta andetag genom näsan och sen skrek jag ut genom munnen i lustgas-masken. BM sa gång på gång att jag inte får i mig nån lustgas när jag andas så och Jair försökte visa mig hur jag skulle andas, men jag låtsades att jag inte hörde 😉 Jag slet i Jairs tröja och hand ganska mycket också. Men sen mellan värkarna så återhämtade jag mig helt och om jag fick tid så började jag prata om olika saker. Dagen efter FL när BM kom till BB sa hon att jag hade varit helt grym och att jag mellan värkarna hade pratat om att de värsta under hela förlossningen var den där helvetespromenaden under latensfasen och att jag var så lycklig när jag fick veta att jag var öppen 4 cm.

Någon gång nu eller lite senare så började bebis hjärtljud strula igen. BM sa att när förlossningen går så här fort så är det påfrestande för bebisen och då kan hjärtljuden gå ner. Jag försökte kolla på den där monitorn med hjärtljuden som jag varit så intresserad av innan, men nu kunde jag verkligen inte fokusera på den. Jag kunde knappt se kurvorna! En läkare kom in, men hon tyckte inte att vi skulle oroa oss just nu för hjärtslagen av nån anledning. Jag tror det var för att hjärtljuden gick upp igen mellan värkarna. Jag hörde BM säga flera gånger att förlossningen har gått så snabbt. Hon sa det till läkaren och någon annan BM eller sköterska också. Hon lät lika förvånad varje gång.

Jag hade legat på vänster sida med ett ben i ett sånt där gynställ, men pga det med hjärtljuden undrade BM om jag kunde ligga på rygg men det ville jag inte. Så jag fick ligga på höger sida istället och då blev det bättre.

Krystandet

Nu hade jag krystvärkar. BM sa då att jag skulle låta kroppen krysta själv för bebisens huvud var fortfarande så långt upp att jag skulle trötta ut mig om jag började krysta. Hon sa att jag skulle följa med kroppen så om kroppen ville krysta så skulle jag låta den göra det, men inte aktivt trycka på.

Jag kände själv att jag ville att BM skulle trycka emot underlivet. Jag tyckte det kändes som om kroppen skulle vränga sig eller nåt, att insidan skulle kom ut så då kändes det som att om BM tryckte mot underlivet så skulle det kännas bättre. Insidan skulle liksom stanna på insidan. Jag vet att det låter lite läskigt, men det var det inte. Jag tyckte att det lindrade jättebra när BM tryckte varma handdukar mot underlivet. Smärtan för mig satt i nedre delen av magen och i svanken. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade ont i underlivet under krystvärkarna förutom en liten utvändig bristning jag fick nära klitoris som sved sjukt mycket. BM tryckte en varm handduk där också och då kändes det bättre.

Just krystandet tyckte jag var skönt. Det kändes liksom bra att trycka på och jag blev jättepeppad när min kille sa ”Lite till” hela tiden. Jag minns att han sa det vid varje värk och när värken nästan var slut så tryckte jag lite till bara för att han sa det. Och när han sa det igen när jag trodde att jag var nästan slut så tryckte jag ändå lite till, men när bebisens huvud ändå inte kom ut så kände jag mig lite lurad! 😛

Någon gång nu eller lite tidigare så kände jag det där ”Ring of fire” när vävnaden tänjs för att man inte ska brista och då sa BM att jag inte skulle krysta. Det var skitjobbigt! Det enda jag ville vara att krysta. Jag flämtandades som en idiot, kunde knappt flämtandas! det blev andningar blandat med munpruttar och annat konstigt men jag lugnade mig när jag fick syn på klockan på väggen bakom mig. Jag fokuserade på sekundvisaren och gav mig själv målet att klara 30 sekunder. Om 30 sekunder inte skulle räcka så skulle jag ökat på lite till och lite till… men jag hade redan stått ut en stund när jag fick syn på klockan så det blev inte mer än 25 sek. Allt som allt tror jag inte att detta varade längre än 1 minut.

När halva bebis huvud var ute så kom värkarna så tätt att det kändes som jag inte kunde andas och det skrek jag: ”Jag vill ha paus! Jag vill ha paus!” Just då trodde jag på allvar att BM kanske kunde pausa eller göra så att jag slapp en värk och kunde andas lite men det gick inte. 😛

Lucas kom med sitt ansikte åt fel håll. Det brukar tydligen ta lite längre tid när huvudet kommer åt det hållet, men det gjorde det inte. Men det var iaf därför som plutten var så blå-grå när han kom ut och fick ett sånt toppigt huvud :)

19.24

Nu var lille Lucas född! Hela han var äntligen ute! Jair grät och pussade mig och jag började också gråta. Jag minns att jag lät jätteroligt när jag grät. Jag liksom huttrade i min gråt… det lät skoj helt enkelt 😀 Åhh vad lyckliga vi var! Inget kunde förstöra känslan som var då! Den var helt otrolig! Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här var det häftigaste jag någonsin varit med om!

Ni som läser detta och ännu inte fått era små. Bli inte nervösa över något i den här förlossningsberättelsen! Jag tycker att min förlossning var helt fantastisk och jag skulle inte göra något annorlunda jag kunde göra om alltihopa.

Och det där med förlossningsställningar som jag ägnade så mycket tid att fundera på blev ju aldrig aktuellt 😉 Haha!! Jag hade liksom inte tid mellan värkarna att flytta på mig. Dessutom kändes det som jag inte riktigt kunde röra mig fritt så jag vet inte om jag hade kunnat flytta på mig själv även om värkarna inte kommit så tätt. För mig blev det liggandes på sidan under hela förlossningen förutom när jag låg i badet då… :)

Jag kommer skriva en till del i den här förlossningsberättelsen om vad som hände efter att Lucas hade kommit ut, men nu orkar jag inte skriva mera! 😀 Haha!

Min förlossningsberättelse del 1

Hej allihopa!

Nu kommer min förlossningsberättelse som ni har väntat på :) Iaf del 1 :)

Jag vill börja med att säga att jag upplevde min förlossning som väldigt fin och inte ett dugg traumatisk, hemsk eller läskig. Jag kommer inte censurera något i den här berättelsen och därför vill jag att ni ska veta att det var en väldigt fin förlossning och jag upplevde inte mer smärta än vad jag kunde hantera. Jag kände aldrig att jag ville ge upp och jag kände mig inte utmattad eller något sånt. Om något i den här berättelsen låter läskigt så vill jag att ni ska komma ihåg att jag inte upplevde det så :)

BF+1, 15:e mars
08.24

Det hela började egentligen på BF+1, det vill säga 15:e mars. När jag vaknade på morgonen så kände jag att jag hade börjat få mensvärk. Mensvärken satt bak i svanken och det kändes hela tiden… Det var alltså inte några riktiga värkar eftersom det inte kom och gick, men jag kände att nåt var på G.

14.30

Nu var jag helt säker på att nåt var på G. Nu var mensvärken mycket kraftigare och det kändes som jag skulle få mens precis när som helst!!! Det var fortfarande inte smärtsamt, men det här var nåt nytt iaf som jag inte känt under hela graviditeten. Jag kunde känna mensvärken både i svanken och mellan benen.

22.04

Fortfarande känns det som att jag har mensvärk som gör ont mest hela tiden, men ibland gör det lite ondare. Känns som det liksom kommer små toppar ibland. Jag börjar tycka att det gör rejält ont ibland.

22.30

Jag är så exalterad att jag knappt kan sitta still! Jag är nämligen precis läst på 1177 att förlossningsvärkar börjar i svanken/nedre ryggen och går sedan mot magen och strålar ibland mot låren. Min mensvärk-känsla sitter typ konstant i svanken och ibland så gör det lite ondare och då känns det även i nedre delen av magen! Wow! Nu måste det ju vara på G!

BF+2, 16:e mars
02.13

Nu fattar jag att det verkligen är riktiga värkar jag känner. Det känns hela tiden i svanken, men i nedre magen kommer och går smärtan. Det känns som mensvärk först och sen blir den mer och mer intensiv. Nu gör värkarna rätt så ont och kommer med jämna mellanrum så jag börjar klocka dom och dom kommer med cirka 10 minuters mellanrum. Jag tar två alvedon och vämer min vetekudde och sen gör jag ett sista försök att försöka sova.

04.22

Det gick inte att sova. Värkarna kommer nu med 7 minuters mellanrum istället. Jag har satt på mig TENS-maskinen och den lindrar jättebra i svanken men mycket av mina värkar sitter i magen och just där kan jag inte sätta TENS-maskinen. Jag bestämmer mig för att gå in i duschen. Efter att ha duschat försöker jag sova lite på soffan igen.

06.30

Nu ger jag upp sovandet. Värkarna kommer nu var 7:e eller 10:e minut och om jag har lyckats slumra mellan värkarna så vaknar jag med panik för att jag liksom inte är beredd och i sömnen fattar jag väl inte vad som händer när jag plötsligt får ont.

07.30

Värkarna kommer tättare nu. Nu har jag 3 på 10 minuter men dom är inte så smärtsamma. Jag skulle kunna stanna hemma längre för det är inte så jobbigt än, men jag bestämmer mig ändå för att packa det sista i BB-väskan. Jair har vaknat och håller också på att förbereda sig för at åka in.

09.48

Nu sitter vi i taxin på väg in till förlossningen. Nu har jag 3-4 värkar på 10 minuter. Fortfarande inte så smärtsamma och nu varar värkarna bara i 30-40 sekunder så jag känner mig ganska säker på att vi kommer bli hemskickade och det vill jag verkligen INTE!

10.06

På förlossningen får jag en jättegullig barnmorska som kopplar upp migg på CTG-maskinen så att hon kan se mina värkar och bebisens hjärtljud. Jag har fortfarande cirka 3 värkar på 10 minuter, men dom ser väldigt pluttiga ut på den där skalan. Ingen av dom är överstiger 50%.

 10.30

Nu börjar klockslagen bli lite osäkra här i min berättelse, men någonstans runt 10.30 så får jag en kraftig värk där bebis hjärtljud går ner mycket och ganska länge så BM vill övervaka mig ganska länge med den där CTG-maskinen. Jag tycker det är superjobbigt att ligga så, men jag får snällt ligga kvar för skruttens säkerhet. Bebis hjärtljud går ner nästan vid varje värk som gör lite ondare, men BM säger att det inte är nån fara så länge inte det är under en lång tid.

11.21

BM och läkaren bedömmer bebis hjärtljud ok trots den där dippen som bebis fick vid den kraftiga värken. Det blev inga mer sådana dippar. BM undersöker mig och säger att jag är öppen 2 cm. Hon föreslår att jag tar en dusch för att lindra värken lite och sen när hon är tillbaka från sin lunch tar vi en ny CTG-kurva och om värkarna inte är tätare får jag gå på en timmes promenad och kanske äta nåt och se om det sätter fart på värkarna så att jag slipper åka hem. Jag tycker det låter som en bra idé… eller jaaa.. allt utom att åka hem.

Värkarna blir hemska efter BMs undersökning. Tydligen kan det sätta fart på en del när man gör den där undersökningen. Shit vad ont värkarna gör! Jag får panik vid varje värk för jag vet inte hur jag ska hantera dom. Jag och Jair provar febrilt alla olika smärtlindringsmetoder som vi fick lära oss under profylaxen. Vi har med oss pappret med dom olika metoderna som vi fick på profylaxkursen. Inget funkar, inte ens att andas. Det är helt enkelt att bara genomlida!

14.00

Värkarna gör verkligen sjukt ont, men dom kommer fortfarande inte tättare än 3 på 10 minuter. Ibland blir det bara 2 på 10 minuter. BM föreslår den där promenaden. Jag nickar med en klump i halsen och gör mitt bästa för att se glad ut. Vi behåller vårt rum under promenaden.

14.30

FY FAAAAAN! Vilken HELVETESPROMENAD! Jag vill så gärna att värkarna ska komma igång så vi slipper att åka hem så mellan värkarna går jag så fort det bara går och när jag får en värk så håller Jair mig medan jag kör ner huvudet i hans jacka och gråter samtidigt som jag drar och sliter i tyget i jackan med händerna. Fy fan! Vi går till en restaurang. Jair äter en kebabtallrik och jag äter en glass medan jag ringer till mamma och gråter. Mamma säger att om vi blir hemskickade så kommer hon och hämtar oss så att vi slipper oåka taxi fram och tillbaka (hon bor i en annan stad). Människorna som var där på restaurangen måste undrat varför en födande kvinna sitter och tittar på sin kille när han äter kebabtallrik, typ som om Jair hade tvingat iväg mig för att han ville äta först eller nåt sånt… 😛

15.31

Nu är vi tillbaka på FL och nu efteråt kan jag säga att den där promenaden var den värsta på hela förlossningen. Jag hade sjukt ont och det kändes som en smärta utan slut. Hur länge skulle jag ha det så här? Skulle jag behöva ha så här ont hemma utan hjälp? På FL har det varit skiftbyte så jag har fått en ny BM. Hon är också jättegullig :) Hon undersöker mig och säger att jag är öppen 4 cm och att jag intte får åka hem 😉 Jag blir så lycklig att jag gråter!! Fram tills nu har min enda smärtlindring varit TENS-maskinen och utan den har jag ingen aning vad jag skulle gjort. Även om den inte hjälpte mig mot värkarna i magen så tog den iaf bort värkarna i svanken. Nu fick jag lustgas och det var ljuvligt! Kändes som värsta tonårsfyllan :) Den tog inte bort smärtan, men det blev något för mig att fokusera på och ett medel att hantera smärtan med.

 En otroligt lättad och lycklig Emma med glädjetårar och lustgas! :)

Det här var min latensfas och den upplevde jag jobbigare än själva förlossningen. Förlossningen gör jag gärna om, men jag skippar helst latensfasen nästa gång :) Eller iaf den delen av öppningsskedet som var mellan 2 – 4 cm. :)

Fortsättning följer… kanske kommer resten lite senare idag. Det beror på hur länge Lucas låter mig sitta vid datorn :)

När kan man gå igen?

När kan man gå igen? Det gör ju såklart ont att föda barn, men det har jag nästan glömt. Nu tänker jag att det var väl inte så farligt trots att jag minns att jag skrek typ ”AAAAAAAJJJJJ” i lustgas-masken och typ ”det gör jätteont” till BM och min sambo under förlossningen. För mig är det som alla säger. Det där med att det gör ont är bortglömt när man ser sin älskling för första gången.

Men….. Tiden efter ”aaaj!” Shit vad ont det gör att gå på toa! För mig går det ganska bra att kissa för jag fick ingen yttre bristning, men jag har nog fått nåt ytligt sår för det brände till dom första gångerna jag kissade.. Men att gå tycker jag är otroligt jobbigt!

Så till min fråga: Hur lång tid tar det innan man kan gå igen? När kan man ta lite större steg och gå i ganska normal takt? Jag känner mig otroligt handikappad när jag försöker gå och det tar lång tid att ta sig från sängen till toan som är på rummet!

Min förlossning

Jag kommer skriva en förlossningsberättelse sen när jag har kommit hem! Jag har så mkt att berätta om det känns det som, men det är så mkt lättare att skriva på datorn :)

Under förlossningen fick ni en sista uppdatering från mig när jag var öppen 4 cm vid en undersökning som gjordes 15.30.19.24 var vårt underverk fött, så då förstår ni kanske varför jag inte hann uppdatera mera haha!!! 😉

Jag är väldigt, nöjd och glad över att min förlossning gick som den gick. Och av alla faser tyckte jag faktiskt att latensfasen, alltså tills dess att jag var öppen 4 cm var allra jobbigast!

Här har ni en bild på mig och lille Lucas precis när han var helt nyfödd och lades på mitt bröst!

20130317-222514.jpg

När han föddes hade han ansiktet åt fel håll, därför är huvudet lite toppigt och han ser lite blågrå ut. Men det gick över nästan på en gång så nu har han fin färg och lagom runt huvud :-)

Nu är vi på FL!

Jag har haft massa värkar, 4 st på 10 minuter men korta så vi får se om jag har hunnit öppna mig nåt… Vill verkligen inte bli hemskickad!!!

Det har börjat göra mer och mer ont nu det sista skulle kännas så surt att få åka hem!

Nu är jag uppkopplad till en CTG-maskin så att BM kan ser bebisens hjärtljud och mina värkar. Dom har iaf inte avtagit. Jag har nu 3 värkar på 10 min. Vissa av dom ser verkligen pluttiga ut på skalan och ingen har överstigit 50% men det känns bra att vara här iaf.

20130316-105106.jpg

20130316-105127.jpg

Latensfasen

Nu ger jag upp det där med att försöka sova mellan värkarna.. Dom kommer hyfsat regelbundet men det skiftar, ibland går det en period som dom kommer med 10 minuters mellanrum och ibland 7 minuter. Varje gång jag har slumrat mellan värkarna har jag vaknat i panik när det har börjat göra ont.. Jag är riktigt trött nu men hur ska jag kunna sova? Antingen får det lugna sig några timmar nu eller så går jag o ut och promenerar i hopp om att få mer värkar!

Hur lång är den där latensfasen egentligen? Kan sambon gå o jobba idag eller borde han stanna hemma? Hur snabbt kan det växla från 7 minuter mellan värkarna till 3 minuter?

20130316-063659.jpg

Trött och lycklig

Bebis är på G nu!

Nej, det gick inte att sova… Värkarna börjar bli alltmer smärtsamma och istället för 10 minuter mellan varje värk så kommer dom med sju minuters mellanrum nu…

Jag har satt på TENS-apparaten och den känns och lindrar jättebra i ryggen, men mycket av mina värkar sitter i magen. Jag har provat att sätta två av elektroderna i ljumskarna men där känns dom inte så mycket tycker jag och där har jag inte så ont heller… Jag ska ta en dusch nu och sen ska jag nog väcka Jair och be honom sätta två elektroder lite högre upp på ryggen istället.

Riktiga värkar

Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro innan, men nu tror jag faktiskt att jag har riktiga värkar! Nu börjar dom dessutom göra ont och det känns jättetydligt när dom kommer och går.

Jag har ont i svanken hela tiden typ som mensvärk, men i nedre magen kommer och går smärtan. Känns som mensvärk först o sen blir den mer och mer intensiv.

Nu har jag precis tagit två Alvedon och värmt upp min vetekudde igen. Ska göra ett sista försök att sova en stund.. Annars blir nog TENS-maskinen nästa…

Skillnaden mellan förvärkar och förlossningsvärkar

Läste precis på 1177 att det är inte alla kvinnor som känner av latensfasen sådär jättemycket och att vissa kommer in till förlossningen helt öppna pga det! Ok.. tänker jag då… Hur sjutton ska man veta när det gäller då?

Så då kändes det bra att ta reda på vad skillnaden är mellan förvärkar och förlossningsvärkar.. Jag har ju inte haft några förvärkar så det här är det första jag känner så det känns ju som det i sig måste betyda nåt.

Jag lyckades iaf luska ut att förvärkar börjar ofta på toppen av magen och gör hela magen hård och kan göra ont. Men att förlossningsvärkar startar i svanken/nedre ryggen och går sedan mot magen och strålar ibland mot låren. Min mensvärk-känsla sitter typ konstant i svanken och ibland så gör det lite ondare och då känns det även i nedre delen av magen…

Shit!! Betyder detta att nåt är på G? Jag är så exalterad att jag knappt kan sitta stilla!!! Men det känns jätteläskigt på samma gång! Jag kanske är i början av latensfasen åhh vad häftigt!!!!

Inte långt kvar..

Nu kan det inte var lång tid kvar alltså! Jag har verkligen mycket mensvärk känningar och dom blir mer mer och mer intensiva.. Men det är inte smärtsamt än. Men det gör ganska mycket ont i svanken och mellan benen. Känns precis som jag ska få mens när som helst! Det måste väl ändå vara ett tecken på att det börjar dra ihop sig? Eller? Innan onsdagen hade jag inte känt nånting och nu känns det mer och mer intensivt..