Idag ringde jag till Folksam där jag hade min gravidförsäkring. Jag tecknade en sån försäkring med utökat skydd som kostar 1050 kr.

Jag gjorde det främst för Lucas skull, men också för att det är så lätt att nånting uppkommer som den täcker. Till exempel så får man igen sina pengar (ersättningen är 1000 kr) om man får havandeskapsförgiftning, foglossning, svår bristning, akut kejsarsnitt eller svår blodförlust. När det gäller barnet får man också ersättning om barnet föds med gulsot och måste stanna kvar lite längre på sjukhuset. Alltså den täcker många mindre allvarliga sjukdomar också, fast det är ju såklart dom allvarligaste sjukdomarna som man vill ha täckning för… fast tyvärr finns det ingen som täcker sjukdomar som Downs syndrom, medfött hjärtfel etc. När jag var gravid jämförde jag alla gravidförsäkringar som fanns. Folksams var den som täckte mest och som hade störst utbetalningsbelopp så därför valde jag den.

Jag är glad nu att jag tog en utökad försäkring. Jag har nämligen fått 1000 kr som plåster på såren. Alltså, i princip, pengarna tillbaka. 1000 kr är verkligen inte mycket för det jag har gått igenom. I försäkringsbrevet står det att ersättningen är 1000 kr för svåra bristningar av grad 3 eller 4. Alltså skulle jag inte fått mer även om jag hade spruckit från Ystad till Haparanda. Inte ens om min ringmuskel hade blivit påverkad som dom först trodde på förlossningen. Då hade 1000 kr varit som a slap in the face! Undra om dom kvinnorna som råkar ut för det får ersättning nånannanstans ifrån?

Det står ingenstans i min journal att jag har fått en grad 3 eller 4, men det står på ett ställe att det är grad 2. Men jag uppfattar det som att jag har fått 3 eller 4 bristningar när jag läser journalen och det är bara 1 som det står grad på. Så här står det:

”Det har uppstått en djup vaginalruptur kl: 3 och en djup vaginalruptur kl: 5, kl 7. samt en perinealruptur grad II.”

När jag läste upp detta för Folksam så svarade dom att det lät allvarligt så jag får 1000 kr i ersättning.

När jag läser vidare i min journal om bristningen så får jag rysningar, tänk vilken tur jag hade med ringmuskeln:

”Sfinkter blottat men hel.”

Sfinkter är ringmuskeln. Jäklar vad nära det vara. Jag hade tur!

Det står ingenstans hur många stygn jag fick men det står:

”Informerar patienten om att det behövdes ovanligt många suturer i vagina som kan vara till bekymmer när läkningen börjar och att hon kan söka för att få det klippt bort om de suturerna ställer till bekymmer när läkningen har börjat.”

Inte konstigt att jag hade ont när läkningen hade börjat!

Jag vill inte skrämma någon med jag skriver, så än en gång så vill jag säga att jag är väldigt nöjd med min förlossning. Visst önskar jag bort bristningen, men jag är inte avskräckt för att föda vaginalt. Det kommer jag göra nästa gång också, om jag själv får bestämma!

Gynekologbesöket gick kanonbra! Vilken kanonbra läkare! Jag hade honom två gånger under graviditeten och han var lika bra då, men jag visste inte att han var SÅ HÄR BRA! Jag kan VERKLIGEN rekommendera honom. Han är på Brämaregårdens MVC, tror dom bara har en läkare, men om det är nån som vill ha hans namn så ska jag kolla vad han hette.

Hur som helst, när jag kom dit så skojade han lite med mig och frågade om jag var nöjd med Lucas för reklammationstiden har gått ut jo det är jag svarade jag. Då sa han att han hade förstått att jag inte var så nöjd med hur jag blev men att mig kan dom reklamera, det är bara att skicka tillbaka mig till sjukhuset! 😛

Redan där började det bra tyckte jag. Jag kunde slappna och behövde inte överdriva eller stå på mig för att få hjälp!

Sen berättade han att han hade läst vad barnmorskan skrev igår när jag ringde och berättade problemet. Att han då hade gått tillbaka och läst i min förlossningsjournal. Och utifrån detta tror han att det som har hänt är att stygnen som är tagna drar i vävnaden som har gjort att det blev stramt och det är därför jag upplever en stram ring (dom har alltså inte sytt en ring, det är vävnaden som stramar). Det har därför blivit för tajt. Alltså inte alls konstigt att det inte går att ha sex!

Sen förklarade han att han skulle undersöka mig och om det var detta som var problemet så skulle han skriva en remiss så att dom gör ett litet klipp för att lätta upp och sedan syr igen såret på andra hållet istället så att det inte blir tajt igen. Allt kommer göras under lokalbedövning eller lättare narkos och det är inget konstigt ingrepp alls!

Herregud vad lättad jag blev! Jag behövde ju knappt säga nånting alls, inte stå på mig eller ens berätta om problemet. Han visste redan vad som behövdes! Jag var livrädd för att han skulle skicka hem mig och säga att jag skulle använda mer glidmedel, massera, använda bedövningssalva eller försöka töja! Isf skulle det nog sluta med att jag inte ville ha sex alls….

Under undersökningen så sa han att mina slemhinnor var jättefina så det beror inte på dom. Och sen började han trycka och känna på ärret på olika sätt. Han hittade punkter där det gjorde ont och förklarade att min kille nog ”fastnar” på ett ställe där och att det är därför det gör ont. Sen skrev han remiss och förklarade att jag kommer få operationen inom 3 månader. Men inte innan jul. När jag berättade om Brasilien så sa han att jag kan lika gärna göra operation där. Dom har jättefin vård och kirurgi där. Så beroende på vad det kostar där så kanske jag gör det där eller så kommer jag hem eller så väntar vi till vi kommer tillbaka i Sverige igen och så får vi hitta andra sätt att mysa på så länge. Vi har inte bestämt oss än. Just den här frågan är vi ju ändå två om tycker jag. Operationen kommer jag få, frågan är bara när.

Han sa också att jag har väntat väldigt länge med att söka vård. Dom första sex månaderna gör dom inget helst, men efter det kan man söka. Om jag hade sökt efter 6 månader så hade detta varit fixat innan resan. Detta hade jag ingen aning om! Det här undrar jag verkligen varför sjukvården inte informerar om? Här har jag lidit i det tysta i 9 månader och faktiskt inte berättat för någon om mitt problem. Jag har googlat som bara den men hamnar bara i massa forum med skräckexempel. Då känns det ju som att jag inte har så mycket problem längre om man jämför med dom! Jag önskar att jag hade fått med mig information, gärna i pappersform både på BB och efterkontrollen. Information som talar om när man ska söka om man fortfarande har problem vid samlag efter 6 månader. Tänk så många som jag som faktiskt lider år ut och år in med liknande problem!

Jag är otroligt tacksam för mitt bemötande hos läkaren idag och jag är väldigt glad och tacksam för alla era stärkande kommentarer! TACK!!!

Tack alla som har kommenterat hittills och jag har även fått mail med tips om hjälp! STORT TACK!

Jag blev även ”glad” för er som kommenterar och skriver att ni inte har upplevt samma. Trodde inte jag skulle bli det, men nu känner jag att dt jag upplever faktiskt inte är normalt. Jag känner mer och mer att jag blir starkare och kan stå på mig mer imorgon. Jag känner att jag inte ska behöva ”offra” mig för att det där ärret ska spricka/töja sig. För det känns så i mitt huvud. Som att ärret har lagt sig som en ring eller nåt som måste spräckas för att det ska bli lite mer plats. Och jag inbillar mig att det bara kommer göra helt sjukt jävla ont en gång och sen blir allt bra. Men jag vill inte att det ska göra helt jävla sjukt ont en gång. Då låter jag hellre bli. Finns det insemination för sex-rädda när dom vill bli gravida?

Skämt å sido, så klart måste detta lösas på nåt annat sätt. Jag tror inte det blir bra för mig och min sambos relation annars. Visst kan man vara intim på andra sätt, men vi vill ju såklart kunna skaffa barn igen på det vanliga sättet….

Jag behöver lite stöd i en ny fråga. Jag har inte delat detta med er tidigare, för det har känts som att jag har dragit en gräns där för vad jag vill vara privat med. Men nu känner jag att jag behöver få veta om det finns andra som har/haft det som jag. Jag har ju skrivit innan att jag har fått en djup inre bristning (2:a graden) och att jag fick ovanligt många stygn för att det inte ville sluta blöda. Och nu, 9 månader senare, så går det fortfarande inte att ha vuxenmys fullt ut. Det är liksom tvärtstopp en bit in och gör sjukt ont! Det känns ungefär som att jag har fått tillbaka mödomshinnans kant, fast mycket tjockare! Jag har känt efter och jag är rätt säker på att det är ärret som tar stopp. När jag känner efter så är det stramt där ärret är. Känns ungefär som dom sydde ihop mig för tajt och att ”tunneln” inte är tillräckligt stor… När jag har googlat på detta har jag hamnat i massa forum och där har jag läst att ärrvävnaden kan ha svårt att töja sig och att det kan ta 1 år innan den gör det.

Det är hemskt. Varje gång vi försöker så tänker jag att skita samma vi kör på, då kanske skiten spricker så det läcker ihop rätt. Men sen gör det så ont att jag inte pallar mer och fegar ut.

Ringde precis till MVC och grät när jag skulle berätta. Det är jobbigare än vad man tror sånt här. Hur som helst fick jag en tid hos gyn imon. Hoppas dom kam hjälpa mig!

Snälla, snälla! Om ni har upplevt något liknande. Dela det med mig då! Det är otroligt jobbigt att gå runt med detta själv. Framförallt, hur löste det sig för er?

Jag känner mig orolig för att detta aldrig ska bli riktigt bra igen och även om vi inte ska ha nästa barn än. Nästa barnaverksta går väl igång om cirka 1 år som tidigast. Så känns det som hur ska det gå till om vi inte kan ha ordentligt sex?

Egentligen känner jag mig fortfarande osäker på om jag vill publicera det här inlägget eller inte. Men jag skriver det för att jag hoppas på ert stöd och så tänker jag att andra kvinnor kanske kan finna stöd i mitt blogginlägg. Och kanske kan det bli lite mindre tabu-belagt att prata om förlossningsskador. Jag tycker inte att man ska gå runt och skrämma upp gravida men eftersom jag inte har hört nån som har liknande problem som jag (bara skräckexempel) så känner jag mig väldigt ensam. Jag vet inte riktigt vad som är normalt eller vad jag ska göra för att hjälpa mig själv.