Nu ska jag berätta för er. Stod och diskade nyss (Hannes ligger och sover riktigt djupt i vaggan) och jag gick in i nån jäkla tRaNs. Skithärligt, disken diskades av sig själv och stod bara och tänkte. Och tänkte..
Det har gått alldeles för många fredagar då jag plus min lilla familj ligger och slöar i soffan framför Idol, som man egentligen inte tycker om. Jag bryr mig inte vem som vinner. Så är det bara.
Bara för att jag har blivit mamma; har jag nu satt på mig nån jäkla fotboja på mig själv? Att jag endast ska vistas inom Sörmlands län. Yeah..? Varför måste jag tillbringa varenda jäkla helg med älskade Andreas, han som jag ändå tänkte gifta mig med en dag. (Det är nu man ska gångra hur många helger man har under sin livslängd och sen skriva att “vi har ju liksom X antal helger på oss att göra det och det”.)
Jag fortsatte att fundera:
Fan, att inte Vera hade någon Halloween-fest i helgen, typ som den vi hade 2008 fast lite mer på ett moget plan. Fast, vadåra?
Kommer ihåg en CD jag brände till den festen, med massa party-låtar på. Det var på den festen min tumnagel lostnade under en brottningsmatch med värdinnan.
Varför tar ingen med mig ut på äventyr? Bara mig. Låter kanske självisk, men det är inte meningen.
Nummer 8 på CD:n Halloween 2008:

Mama, going wild! Varför inte liksom?
Ja, snart ska jag börja med maten. Det blir lax så Andreas ville ha efterrätt eftersom lax inte är gott (enligt han). Vet ni vad jag köpte? Pulver-chokladpudding.
Sen blir det väl Idol.
Sen saknar jag Nicole. Och Sandra.