Hej, jag heter Emelie. Jag har varit en snusare.

Tack vare graviditeten med mitt illamående, kunde jag lätt – l ä t t – bli av med mitt nikotinberoende. Jag hade försökt någon månad tidigare med det klyschiga målet att “börja mitt nya liv”. Jag höll ut i 2 dagar men det slutade med att jag låg på sängen och skrek som en omöjlig tonåring. Typ. Det gick inte då, jag var beroende. Beroende av skit. Jag erkänner: Jag tuggade liksom ibland på snuset i munnen för att luckra upp det.

Men ibland ser jag Andreas ta den där godaste prillan. Jag tänker annars sällan på snus och bryr mig inte att Andreas snusar. Men den man tar till kaffet på morgonen efter frukost. Åh, den var bäst. Den kan jag sakna vissa dagar.

Mamma har dock alltid lärt mig att man ska ta hand om sina tänder och efter några år av snus i munnen såg jag att mitt tandkött på ett ställe var borta. (Man kan jämföra det med dom som borstar för hårt på tandköttet med en hård tandborste – på deras tänder kan man ibland se lite av roten på). Det var då jag började få ångest av mitt beroende.

Så tack vare att jag mådde illa under hela graviditeten blev jag aldrig ens sugen på snus och det gjorde allt så mycket lättare.
Och jag är så glad för det.