Som jag skrev i mitt förra inlägg så funderar jag fortfarande över om det är en liten tjej i magen eller inte.

Har varit på 2 ultraljud och vid första tillfället tyckte barnmorskan att det såg ut som en pojke. Vid andra ultraljudet så tyckte en annan barnmorska att det såg ut som en tjej. Hon lät inte helt säker och hon sa även att vi INTE skulle börja säga lillasyster osv. Det gjorde mig lite besviken och förvirrad. Hade sett framför mig hur det skulle gå till när man fick reda på könet hos barnmorskan, men jag tycker dom ger en ett luddigt svar. Tycker att dom istället ska bara gå igenom bebisen så att allt se bra ut vid RUL.. vilket är det viktigast och sedan erbjuda ett könsultraljud några veckor senare till dom som vill veta könet för nån hundra lapp. Då är det lättare att se könet när bebisen är lite större och då kan dom dessutom fokusera en längre tid på att bara leta efter om det är en pojke eller flicka som ligger i magen.

För jag håller verkligen med om att könet är oviktigt under ett RUL. Det viktigaste är att barnmorskan kan se så att alla organ och kroppsdelar ser bra ut. Men eftersom dom ger en möjlighet att välja på om man vill veta könet vid RUL så tycker jag att dom ska göra det på en positivare sett.
I alla fall på den mottagningen jag var på…

För att kunna släppa det här med könet så ska vi på en könsultraljud i morgon hos en privat gynekolog som är känd för att kunna se rätt kön. Han erbjuder ny tid om han inte är helt säker på vad han ser. Han ska vara super trevlig och är duktig på att göra denna undersökning speciell och spännande Det låter som att det här ultraljudet kommer att bli exakt som jag har tänkt mig när man får reda på könet.

Även fast jag är 98% säker på att det är en tjej så är jag lite nervös. Ska bli så kul.

Om några dagar går jag in i vecka 25. 60% av graviditeten är avklarad och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att 3 ska bli 4. Vi längtar så mycket efter lillasyster och vi är så nyfikna över hur hon kommer att se ut. Kommer hon att vara lik sin storasyster eller kommer hon att se helt annorlunda ut? Oavsett så kommer hon att bli lika älskad som sin storasyster.

Det enda jag är lite nervös över, det är om lillasyster inte är en lillasyster utan en lillebror. Tänk om dom såg fel på ultraljudet. Dom sa nämligen till oss att vi INTE skulle börja säga till Adelie att hon ska få en lillasyster i fall att det inte blev så. När dom sa det till oss blev jag väldigt förvirrad. Jag var ännu mer säker innan ultraljudet på att det var en flicka vi väntade än efter ultraljudet. Vi kollade aldrig könet när vi väntade Adelie så jag trodde nog att det skulle gå till på ett annat sätt när man väljer att ta reda på könet. Trodde nog att man skulle få ett mer konkret svar. Dessutom sa en annan barnmorska vid KUB ultraljudet att det såg ut som en pojke. Tror nog att det är det som spökar i mitt huvud.

Men det är en tjej. Jag känner det. Nu är ju vi inställd på det. Namnet är bestämt. Jag har börjat inreda åt L. Adelie pratar om L hela tiden <3 Men är det en pojke är han lika önskad och kommer att bli lika älskad..... Självklart spelar könet ingen roll. Det viktigaste är att bebisen mår bra och är friskt. Men vi valde att ta reda på könet den här gången så att vi skulle kunna berätta för Adelie att det är en lillasyster eller en lillebror som hon kommer att få. Så när barnmorskan sa att vi skulle avvakta med det blev jag arg. Haha, men efter att ha pratat med min kära mamma om vad barnmorskan sa till oss blev jag mer säker på att det är en flicka vi ska få. Som min kära mamma sa till oss. Hade barnmorskan varit alldeles osäker på könet att hon inte sagt nått. Dom måste väl säga så ifall dom skulle se fel.

Min underbara familj. Är så lyckligt lottad över att jag har er <3 Foto: Tagna av min duktiga bonuspappa Roffe.

I helgen åkte hela familjen till Sundsvall för att fira min Morfar som fyllde 80 år förra veckan. Hela släkten var samlad och det bjöds på god mat, tårta och mousserande. Morfar blev rörd och grinade en skvätt.  Älskade lilla Morfar <3 Det är så mysigt att komma upp dit. Synd att man inte kan stanna längre. En helg går så fort och resan är ganska lång för en tjockis och en 2 åring.

Efter att ha suttit i en bil fram och tillbaka från Sundsvall så har smärtan i höft, rygg och blygdben blivit värre. Det värker konstant och hugger i höften. Sammandragningarna är kraftiga igen och jag känner mig trött och seg. Igår kunde jag knapp röra mig. Jag låg i soffan och sängen hela dagen och var nära till att börja grina. Jag känner en sån frustration över att inte orka göra nått. Jag orkar inte leka med Adelie, jag orkar inte gå nån promenad. Jag orkar knappt att ta en dusch. Men förhoppningsvis vänder det snart och smärtan kanske blir lite bättre.

Min lilla fotomodell <3 Här visar hon upp sina nya kläder som hon har fått av sin mormor.

Igår var jag hos min barnmorska på MVC och efter det var jag hos min sjukgymnast.

På MVC gick det toppen bra! Jag hade bra järnvärde och sockret såg bra ut. Har dessutom bara gått upp 5 kilo sen jag blev gravid Det är jag kanske nöjd med.  Med Adelie gick jag upp nästan 20 kilo under hela graviditeten. Nu har jag inte ens kommit upp i den vikten som jag vägde vid inskrivningen med Adelie. Det är verkligen inte så att jag kämpar med att hålla vikten nere denna gång. Tror bara att jag lever ett annat liv nu. Denna graviditet har man redan en liten buse som man måste hålla reda på. Det blir inte lika mycket mys i soffan med en kopp Te i handen och en bulle i den andra. Tror dessutom att jag äntligen har hittat en normal balans med kosten efter att ha haft problem med maten och vikten sedan några år tillbaka.

Vi lyssnade även på lillans hjärtljud som låg på 140. Blev lite förvånad först. Sägs det inte att pojkar har lågt hjärtslag ? Adelie låg alltid över 150 slag. Tänk om dom såg fel på ultraljudet. Det kanske är en pojke jag väntar. Haha vilken chock man skulle få. Nu är man ju verkligen inställd på att man ska få en till liten tös. Jag vet att man inte kan lita på hjärtslagen, men tänk om…

Efter besöket hos barnmorskan var det dags för att träffa min sjukgymnast. Vi träffas en gång i veckan och denna gång satte vi ett mål på vad jag vill uppnå för resultat. Eftersom jag har så ont kan jag inte träna för mycket. Det är små rörelser som gäller med träningen.  Så det vi bestämde var att jag vill uppnå ett resultat där jag kan kontrollera min smärta. Kanske att jag kan gå lite längre eller att jag klarar av övningarna ännu mer. Just nu försöker jag göra övningarna så mycket det bara går, men dom dagarna där jag har extra ont tar jag det lugnt och vilar istället. Fick även med mig en TENS maskin hem som jag ska använda. Vart lite rädd först för att testa maskinen. Känns otäckt med elektroniska stötar i kroppen. Men när jag väl satte igång med elektronerna så var det faktiskt skönt. Det kanske inte är nått som kommer att göra smärtan bättre när jag stänger av den, men när den är på så tar den över smärtan. Väldigt skönt att känna nått annat än ilningar i höften. Även fast det är elektroniska stötar så väljer jag hellre det än att ha ont.

Hon rekommenderade även att jag ska låna hem kryckor. Går vankande och lite haltande så det kanske är bra att ha nått att stödja sig med så att det inte blir värre. Ska nog be att få ett par nästa gång jag träffar henne.

Är 25 år och känner mig som en tant Men det är tur att man får en sån fin gåva efter allt man går igenom.