Felicia Cardell, 25 år gammal. Mamma till världens sötaste Adelie som föddes 14/4-13. Gravid med en liten lillasyster i magen som är beräknad att komma 16/1-16. En liten "pergotime" bebis som vi har väntat på länge. Bor i Stockholm och är förlovad med Kristoffer <3 Följ gärna med oss i vår vardag. Här skriver jag om det mesta. Allt ifrån graviditetstankar, PCOS, Missfall, En busig 2-åring, Matlagning, Inredning och mycket, mycket mer. Välkommen!

Add Comment Register

ONT.

God morgon!

Har tagit mig upp ur sängen och ligger nu i soffan med 10 kuddar omkring mig. Har ont idag. Sovit dåligt och smärtan i höfterna blir bara värre.

Kristoffer har precis åkt och lämnat Adelie så idag har jag möjlighet att vila upp mig. Är så tacksam över att Adelie får vara hos min mamma om dagarna även fast jag är hemma.  Det gör stor skillnad när jag har så ont att behöva slippa röra mig en hel dag.

Graviditeten med Adelie var i stort sätt smärtfri. Jag jobbar som Frisör och kunde jobba fram till vecka. 35, 36 med henne i magen. Blev sjukskriven 50 % i slutet, men valde att gå på mammaledighet tillslut för att min kropp sa emot när det bara var 1 månad kvar. Trodde att denna graviditet skulle bete sig likadant, men där trodde jag fel.

Det började med att jag fick tidiga sammandragningar och molvärk i magen i v.8. Tänkte inte så mycket på det. Ingenting som gjorde ont, men försökte ändå att träna upp bäckenet i förebyggande syfte. I v. 14 började jag känna ilningar i högre höft och ben. Även smärta mellan benen. Trodde det skulle gå över med lite mer träning, men smärtan blev bara värre så tillslut brast det och jag kunde inte komma upp ur sängen en morgon. Jag skrek av smärta och grinade över att det gjorde så ont när jag försökte röra mig. Det kändes som att benen skulle gå isär och ilningarna i höften var som knivar. Sammandragningarna gjorde ont och kändes som en konstant sendrag. Jag blev tvungen att stanna hemma från jobbet den dagen och kände bara ångest. Varför skulle det bli såhär denna gång!? Ringde till MVC och dom rekommenderade mig att sjukskriva mig själv en vecka. Träffa sjukgymnast och boka en tid till läkare. Så jag gjorde det. Kände jobbigt först att intala sig själv att det inte går och att jag behöver hjälp. Är en sån person som inte gillar att klaga. Jag har hög smärttröskel och kör bara på, men känner nu att det är viktigt att lyssna på kroppen så att man inte får komplikationer efteråt. Träffade en super trevlig sjukgymnast som verkligen förstod hur jag kände. Hon kunde knappt röra på mig utan att det gjorde ont och jag brast ut i tårar. Hon konstaterade att jag har fått en ordentlig foglossning och fick tips på små övningar att göra hemma för att försöka minska på smärtan. Har gjort övningarna nu i en vecka, men hittills har det inte blivit bättre.

I måndags träffade jag en läkare på MVC. Hon frågade hur jag mådde och då kunde jag inte hålla tårarna inne. Jag skäms över att behöva klaga. Vi har nämligen haft det svårt att skaffa ett syskon till Adelie. Vi har försökt i över 1 år utan resultat. Fick reda på att jag har PCOS och från den dagen har vi kämpat med hormonbehandlingar som har slutat i missfall och krossade drömmar. Tillslut blev jag gravid och sitter här nu i v.21 med en frisk liten tjej i magen. Så det känns så hemskt att klaga på smärtan när man har fått en sån fin gåva. Min läkare så åt mig att sluta tänka så. Har man ont så måste man få hjälp. Hon sjukskrev mig 100% i 4 veckor till en början. Träffar sjukgymnasten regelbundet och ska se om smärtan blir mindre under 4 veckor. Om det inte blir bättre blir det förmodligen sjukskrivning fram till förlossning. Känns som en evighet!

Idag ska jag träffa sjukgymnasten och min barnmorska. Ska bli härligt att få lyssna på lillans hjärta. Det gör mig alltid glad och lycklig.

Vi hörs senare så ska jag berätta hur det har gått.

 

IMG_20150902_1

Magen i vecka 20 <3




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


× sju = 35