Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:
  • Lördag
  • Men Nike Blazer Low Shoes In Grey Leopard Fast shipping Sale
  • 200 dagar kvar och hungern tar över
  • Skynda att fynda!
  • Glad Påsk
  • Plusset – Tankar och Känslor

    Första inlägget och allt, vilken känsla. Jag skapade denna bloggen mest för att kunna kolla tillbaka på min graviditet, läsa hur jag känt och tänkt under tiden, och skriva av mig när jag behöver det.

    Igår var det ”the” day. Martin hade varit snäll och köpt ett test åt mig redan innan, för jag visste att min mens var försenad. Jag bestämde mig igår för att ta testet, även om det var med blandade känslor jag tog fram stickan. Direkt när testet var färdigt kollade jag först och främst att testet hade funkat, jag använde Clearblue som det finns en kontrollruta på, och sen resultatet.. ett väldigt tydligt plus!

    Jag blev chockad, började skaka och skratta, jag var glad. Martin var inte hemma vid den tidpunkten så jag ringde hans mobil och sa ”Martin, Du ska bli pappa!”, efter en stunds tystnad i luren fick han fram ett ”öööh, förlåt jag är lite chockad”. Han kom hem, vi kramade om varandra och satt ned och pratade om hur vi skulle göra, vad han ville och vad jag ville, hur vi båda kände. Vi hade pratat om detta i cirka en vecka eftersom min mens var försenad och jag faktiskt kunde vara gravid, men nu är det så, nu är det på riktigt!

    Jag tror att jag har frågat Martin minst hundra gånger om han verkligen vill detta, och förstår vad det innebär. Jag tror att jag har kollat på testet minst hundra gånger också, ”Martin ÄR det verkligen ett plus??” , ”ÄR jag VERKLIGEN gravid?”, samtidigt som jag jämfört med bruksanvisningen och Martin har nog snart tröttnat på att säga ”JA FRIDA, DU ÄR GRAVID!!!” , ”DET ÄR ETT PLUS, HJÄRTAT”.

    Jag är så satans lycklig, det kan verka konstigt – Jag är 18år, så ung och nu gravid. Men jag klarar detta, vi klarar detta, Martin och jag tillsammans. Jag är så nervös, men ändå så glad att jag får vara med om detta, ett mirakel. Man ska inte ta för givet att man kan få barn, så har jag alltid tänkt, och många gånger har jag också funderat på om jag är en av dom, en av dom som har svårt att få barn, svårt att bli gravid. Eller att min partner har det. Jag är lyckligt lottad, Jag trivs så bra med min pojkvän, vi trivs så bra med varandra och vi ska tillsammans få uppleva det största miraklet i vårt liv, ett barn. Många kanske tror att jag inte involverar min pojkvän, eller har gjort, i beslutet om att behålla barnet eller inte – men det har jag, verkligen. I mina ögon, i min situation, är vi två om detta. Det handlar om Martin och mig och vårt framtida barn, ingen annan. Och jag vill att han ska vilja, att han ska vilja ha barn med mig och vara engagerad. ”Martin, vill du verkligen bli pappa?” , ”Ja Frida, du behöver inte fråga mer – Jag VILL!”.
    Det är vårt beslut, vårt gemensamma beslut och vi har bestämt oss, vi behåller det.

    Den stora frågan var ju, ska vi berätta? Ska vi berätta för någon om detta så tidigt?
    Det är en stor fråga och det krävdes att jag verkligen tänkte på vad jag ville, ville jag vänta eller ville jag berätta direkt? Jag vet ju inte än om mitt barn är friskt, jag har inte skrivit in mig ännu, jag är högst i vecka 6 och vem vet om jag får missfall?
    Jag valde ändå att berätta för min bror först, min äldsta storebror. Han tog det hela väldigt lugnt, han ville att jag skulle gå till ungdomsmottagningen och göra ett till test, och prata med dom om jag har frågor osv. Han sa även att han stöttade mig vad jag än väljer att göra, och det kändes så skönt, att veta att man har någon i sin familj vid sin sida.

    Efter lite mer fundering bestämde jag också att berätta för min mamma, som jag kommit mycket närmre de senaste åren. Jag kände att jag kunde prata med henne, och jag ville att hon skulle veta, även om något händer. Det var ett väldigt bra beslut att berätta för henne, hon stöttade mig, jag ställde mycket frågor till henne och hon svarade, jag frågade om hon var arg eller besviken, det var hon inte. Det var som att en klump försvann i hjärtat, lättnaden var enorm. Även hon sa att hon stöttar mig vad jag än väljer att göra, och jag är så glad över det.

    På måndag ska jag ringa till ungdomsmottagningen och göra ett till test, även om det testet jag gjorde var väldigt tydligt och 99% säkert, så känns det bäst om jag gör ett till. Då kan jag också, förhoppningsvis, få svar på lite frågor jag har. Jag ska också ta kontakt med mödravården, har inte bestämt mig vilken jag vill gå till men jag tror det blir Linköping.

    Oj vilket långt inlägg det blev, haha. Det är skönt att skriva av sig, just nu längtar jag till måndag så jag får svar på frågor och kan vara säker. Jag tar en bit i taget, eller försöker iallafall.

    DSCF6259Positivt test, Positiv Frida.



    Kommentera

    *