Då har vi gått in i vecka 26 och jag längtar mer än någonsin. Bebisen sparkar otroligt mycket nu, så det verkligen syns och känns. Mysigt. Illamåendet kommer tillbaka ibland, rätt jobbigt. Har även börjat få väldigt ont i ryggen och höften. Men det är värt allt så länge liten mår bra.

Nu hör verkligen liten allt som händer i min kropp och utanför. Häftigt. Undra hur det känns för bebisen där inne. Tycker det bara att det är skönt och mysigt eller känner den sig instängt och vill ut. H*n är ju trots allt cirka 35 centimeter lång. Jag kan nog inte riktigt förstå hur något så stort kan få plats i min mage, men större ska ju liten bli.

Läste på någon sida att liten nu kan känna av alla min känslor oavsätt om jag är glad, ledsen eller arg så känner h*n av det. Så nu ska jag se till att bara glad, lycklig och positiv varje dag. Jag vill ju trots allt ha ut en glad och frisk liten bebis.

Har insett att jag de senaste veckorna har blivit super stor. Lägger ut lite bilder.

Jag ligger i soffan för att vila min rygg. Hampus klappar min mage och bebisen svarar med några sparkar.
Efter en stund säger han: om vi skulle ta en kniv och skära upp din mage nu så skulle det ligga en bebis där inne.

Det är sjukt svårt att förstå ett det faktiskt ligger en liten individ där inne i magen som växer mer och mer för varje dag som går. Men nu är det inte jättelång tid kvar tills liten ska ut, trots det så känns det som en evighet.