Nu kom Håkke hem och vi har fikat, lekt flygplanet ( Pappa planet, Carl piloten, mamma pussar) och legat framför brasan alla tre en stund. Carl luftade sig lite och vi amatörer hade inte lagt nåt under honom så bye, bye, fårskinnspläd. Mitt surmulna mammajag börjar gå över men mitt hjärta värker lite vid tanken på hur snäsigt jag pratade med Charlie då när han kinkade förut. Ibland brister mammatålamodet.

 Det kom hem en kallelse idag till en kurs jag ska gå med jobbet  vid några tillfällen under våren, varav två i februari. Det ska bli så roligt att träffa kollegorna igen och bryta av mammaledigheten lite men åh, så konstigt att ta på jobbkavajen och lämna lilleman till Håkke som tar pappaledigt. Så mysko. 

Mina killar..Älska!

Dagen började med att Håkke var för sjuk för att kunna jobba och ett besök på barnakuten. Jag ringde dit efter en stökig natt och dom bad oss komma in. Carl har gnytt och vridit sig av och an i vaggan hela natten och inte velat äta fulla mål. Jag invände att jag inte ville sitta med min 10 veckors bebis i ett väntrum på akutmottagningen med tanke på infektionsrisken och då lovade de oss att slippa vänta, vi skulle få ett rum direkt. ( hur ofta händer det??)

 De höll vad de lovade och efter en läkarundersökning och ett urinprov som vi otroligt nog lyckades få från Carl så kom man fram till att han var en synneligen välmående bebis, om än lite förkyld. 2ml alvedon x 3  vid behov fick vi med oss hem som ordination.

De vägde Carl och han vägde 4,2 kg!! Han har alltså gått upp 600 gr på två veckor! Åh, så glad jag blir!

Nu ska jag laga lite varm soppa åt min sjuke kille och pyssla om min mindre sjukling. I eftermiddag ska jag lämna dem själva och bubbla lite bubbelpool, bada ångbastu och dricka ett halvt glas vin med J på Atlantis SPA= mammalyx.

Tog en bild på lillemans första ( av många) besök hos doktorn på barnakuten.

Att öka mängden ersättning var helt klart grejen. I natt sov Carl för första gången 5,5 timme i sträck mellan 00-5.30.Åh, tänk om han har varit hungrig hela tiden och jag-bad, bad mom- fattade inte? Med 120 i flaskan lämnar han en liten, liten slatt  trots att jag trugar och trugar vilket får mig att tro att det är precis tillräckligt? Han är ungefär 55 lång nu och väger, gissar jag, 3800 gr vid nio veckors ålder nu. ( utifrån måtten på BVC 11/1)

Vi är fortsatt ubersnuviga och fick ställa in en middag hos svärmor idag. Jag har haft feber och superont i halsen i natt och även om mina killar är bättre är dom inte heller jättekaxiga idag. Kanske en försiktig prommis senare? Det blir hursomhelst en väldigt lugn dag idag. Faktiskt planerar jag att göra ingenting.

Nu har vi ökar mängden ersättning för Carl till 120 ml per mål ( ca 10 mål per dygn)och det  verkar hjälpa mot hans oro. Kanske räckte inte 100-110 ml längre och det är därför han har känts så missnöjd dom senaste dagarna och inte alls handlat om nån förkylning.??  För han slurpar glatt i sig hela flaskan och rapar nöjt och ljudligt efteråt med den mängden.Ikväll har vi lekt, badat och ätit och vår kille sover nu som en slagen hjälte mellan oss i soffan. Man önskar man kunde fråga sin bebis och få ett enkelt svaribland, eller hur?.Nicka en gång för hungrig, två gånger för ont i magen…

Jag hade aldrig tänkt mig nåt annat än att amma mitt barn. Långt innan jag blev gravid hade jag min åsikt färdig i ämnet. Klart man ska amma, liksom.  Fett egon spegon att inte göra det. Hur det skulle gå till ägnade jag inte en tanke mer än att det bara borde vara att lägga dit barnet.. eller?

Så kom Carl, i full dramatik och behövde sondmatas genom en slang i näsan sina första tre veckor. Vi låg kvar på förlossningen när min mjölk rann till på tredje dan och jag grät med sprängfyllda bröst som läckte ner den blå sjukhusskjortan, precis som det “ska” vara. Det var bara det att min son matades via sonden var tredje timme och var aldrig hungrig.

När vi fick komma hem och sonden plockades kom min mjölk aldrig igång. Ett långt tag kämpade vi. Åh, vad jag snyftade, försökte amma, pumpade ur och började om igen. Om det funkade? Inte en enda gång. Så nu får han flaskan, bröstet pyttelite ibland för att det är mysigt för oss båda men han äter som han ska och växer som han ska. Jag tänker inte gråta eller skämmas mer för det här nu. Men det är jobbigt när alla förutsätter att alla barn ammas och man måste förklara. Eller att folk tror att det har med att jag har bröstimplantat att göra. Eller  att jag inte ammar för att det är “bekvämare” att ge ersättning.

Jag ville verkligen, verkligen amma. Men nu funkade det inte. Så är det med det.

På bilden är Carl en vecka gammal och vi ligger fortfarande på neo.

Tvåmånaders- besök för Carl på BVC i dag. Han vägde 3555 gr och var 54 cm lång. För exakt två månader lyftes han ut ur min mage 2005 gr och 45 cm lång. Vilken viktresa, sa läkaren och gav Carl toppbetyg!  Och inte konstigt, senaste dygnen har han ätit 100ml varannan timme..

Carl och jag åt långlunch med S och hennes lilla Kerstin på Bageriet och gick en shoppingrunda på stan och letade klänning till S inför Kerstins dop.

Nu har  Carl ätit ( igen)och ligger och fäktar på sitt fårskinn nöjd och glad  och jag ska slå mig ner brevid honom med en cappuchino och senaste nr av Mama.

Jag: tunika VeroModa,  blanka leggins Bubbleroom, örhängen från en obskyr butik i NewYork;)

..i det (o-)äktenskapliga sovrummet sker så lätt. Jag tar alltid nattmatningarna, alla tre, känns sjysstast eftersom håkke jobbar långa dagar. Nu får Carl bara ersättning ur flaska så i princip skulle vem som helst av oss kunna mata.( Efter tre veckor med sond kom Carl och mina bröst aldrig igång med varandra. Mer om det sen.)

Dealen är att om jag verkligen inte orkar en natt så tar Håkke ett mål. Jag har inte tryckt på den knappen än men det är skönt att veta.Efter 5.30 matningen i morse var jag hur trött som helst och vacklade tillbaka med Carl in i sovrummet och mumlade nåt om att “nu får du ta en matning nån natt, jag måste få sova” till min (trodde jag) sovande kille. Jag har fått en jobbig komplikation av snittet som gör mig rätt trött just nu.

Carl och jag däckar, men en halvtimme senare tar pappa Håkke sin son och matar honom med ett fullt mål igen.Min kille trodde såklart att jag menade nu, som i nu. Hej, kräkfest.Stackars min lille älskling. Han proppade såklart i sig alltihopa som bjöds och fick småkräkas och rapa flera gånger efteråt. Men nu sover han proppmätt och nöjd.

I morse vägde min kille 3,2 vid sju veckors ålder och var 51, 5 cm lång vid mätningen på BVC och fick högsta beröm! Åh, så glad jag är!Flög promenaden runt sjön på lätta, lyckliga mammaben. Han spurtar ikapp nu, sa vår BVC-sköterska. Hon har sagt så innan men det är först nu jag vågar tro henne.

Har tyckt det är så jobbigt med alla: Den där kan inte vara många dagar? och så måste man svara: Eh.. jo, sju veckor, faktiskt. Fick faktiskt den kommentaren i väntrummet efteråt idag igen av en mamma med en två veckor gammal bebis som redan var mycket större och rundare än Carl, men idag kändes det inte så jobbigt.

Carl var liten när han föddes men kommer inte att få några men av det alls, menar läkarna.Tack snälla, snälla farbror Gud eller förlossningsläkaren eller vem jag nu ska tacka. Min fina, fina kille mår precis som han ska. Alert, pigg och vaken, sa BVC idag igen. Precis som sin mamma då;)

Fira måste man göra. Carl fick några efter-julklappar idag med paket som jag visar sen. Japp, mjuka paket, såklart. Är man son till en fashionista så är man;)

Nu: Köttbullar, potatis och gräddsås. Mums efter vår vinterpromenad!