…Vid 17-tiden dyker min kille upp igen med packad väska och vit som ett lakan.

Bm och förlossningsläkaren kommer in och pratar med oss om att Carls vikt är låg, uppskattningsvis bara runt 2000 gr trots att jag är fullgången. Det beror på tillväxthämning som orsakat  mitt  höga blodtryck. Tillväxthämningen isig beror på olyckliga omständigheter och det händer ibland, förklarar de. Nu börjar vi bli riktigt rädda och ställer massa frågor om hur det kan påverka barnet och de gör sitt bästa för att försäkra oss om att den lille mår bra men behöver komma ut nu. Jag undrar också hur de kunde ha missat detta- de sa till oss i v 33 att Carl vägde kring 2,3 kg och skulle ha en sannolik födelsevikt på ca 3000gr. De säger att de har missuppskattat den, att de har blivit fel.

Blivit fel?? Som om de hade glömt be oss fylla i ett formulär eller råkat behålla en patientbricka.( vilket också händer men det är småsaker, det här är vår son, min graviditet.)

Vid 20-tiden sätts förlossningen igång med hjälp av vattenfylld kateter. Då har jag duschat men inte ätit sen frukost.  ( De vill inte att jag ska äta. Jag fattar inte varför-då)

Vi har bytt läkare igen ( skiftbyte) och får nu träffa den doktorn som kommer att vara med oss under hela den här långa natten när vår son till slut skulle födas. Mina tårar rinner hela tiden, av rädsla, trötthet, överrumpling. Värkarna börjar direkt när katetern sätts men gör inte jätteont.

Vid 23 får jag en sömntablett och somnar till slut. Min kille sover i förlossningssängen brevid som de berättasr att jag ska flytta över till nästa morgon, när det börjar närma sig. Vi pratar lite, om att nu kommer vår bebis, och på vilket magiskt datum och allt är väldigt, väldigt overkligt. Vi måste ha somnat för nästa sak jag minns är att det plötsligt står grönklädda männidkor i rummet och en av dom är förlossningsläkaren Daniel som säger en enda  mening: -–Vakna. Ditt barn måste förlösas nu.

Sekunden efter  ser jag genom den halvöppna dörren hur en hel bataljon av grönklädslar formationsspringer  med militärisk precision  förbi hans ryggtavla, nån svänger in och rullar iväg min säng, ögonblicket efter rabblar jag mitt personnummer, min röst är panikslagen och nån trycker en mask över  mitt ansikte. Mörker.

 Ridån nere. Det här var min förlossning. Jag minns ingenting mer eftråt och den erfarne läkaren vet det så han fotar före och efter snittet med min killes mobilkamera. Senare tittar vi på bilderna och rekonstruerar förloppet, gång på gång, vi ältar det fram och tillbaka för jag har ett desperat behov av att få reda på varje detalj, varje sekund av de första timmarna av min sons liv som jag själv inte var med på. 

 Kl 04.18 lyfts min son ut ur min mage, 2005 gr och 45 cm lång. Det finaste, finaste, vi nånsin har sett.Carlmannen. Vår lilla busbebis. Lilleman. Världens bästaste Carle.

Sen följde tio dagar på förlossningen och Neo med massa blandade känslor av oro, glädje och sen lättnad för Carl visade sig må mycket bättre än vad man först befarat. Nu är han betraktad som helt frisk och mår bara bra. Han är en hungrig, kaxig liten kille och hade en tuff viktresa att göra men väger nu, sex veckor gammal nästan 3000 gr och är 50 cm lång. Han har inte tagit nån som helst skada av sin tillväxthämning, tack och lov.

 Tiden efter ett urakut snitt kan vara jobbig, men för min del så mådde jag förvånansvärt bra. Det gjorde oooont i snittet i början men jag stog upp och gick bara nåt dygn efteråt. Efter två veckor hade jag inte ont alls längre och nu mår jag precis som vanligt.

Ja, det var ett tag sen.Sist jag uppdaterade någorlunda flitigt låg Carl fortfarande i magen  nu är han här, vår lille kille. Livet är uppoch ner, rätt så kaotiskt och rätt så fantastiskt och väldigt, väldigt nytt, alltsammans. Its Carl- rytmn nu.

Jag var trött, ledsen och tung i slutet av graviditeten.Dessutom hade jag en vag men otäck känsla av att något inte stod rätt till, som att vittra en annalkande katastrof, eller en förnimmelse om nånting hemskt. Jag kunde inte förmå mig att blogga. Faktum är att jag knappt orkade nånting alls förutom att ta mig till och från jobbet.

Så den 9 nov ringde min barnmorska A. Då hade jag träffat henne 2-3 dagar i veckan sedan gravvecka 28-29 för kontroller av blodtryck och hjärtljud pga misstänkt havandeskapsförgiftning.

-Sara, det här känns inte riktigt bra, sa A. Jag har bokat en tid åt dig i morgon på spec.mvc.

Jag suckade tror jag. Vi hade sett Carl på så många suddiga ultraljudsbilder, hört hans hjärtslag så många gånger, väntat så många timmar på läkare och barnmorskor som allesammans försäkrade oss om att allt stod rätt till med barnet därinne och att det växte som det skulle så jag var nästan trött på det vid det laget. Veckan innan hade jag legat en natt på BB för extrakontroller och nu ville jag ta det sista jobbmötet, käka tårta med kollegorna och gå hem till min packade väska och invänta de första värkarna.  På torsdagen v 37+6 klev jag in med en pärm under armen i jobbblus ( som knappt dolde min mage) och satte mig prydligt i väntrummet på förlossningen. Ett CTG then off we go, älskling, sa jag till min kille.

Det här var jag post-Carl. BC- Before Carl. ( Fanns jag då? Vem var jag då? Vad tänkte jag på? Är jag sjukt klychig nu??)

Nej, vi åkte inte till jobbet efter det CTG:et. De konstaterade  snart att vår bebis inte mådde bra alls i magen och måste komma ut nu.  Nu. Som i Nu.Typ omedelbart. Det skulle bli en vaginal förlossning som skulle sättas igång  direkt. Jag drog ett djupt andetag och stirrade på lampan i taket under några minuter, ensam i förlossningssalen.( Min stackars bleknosade kille stack hem för att hämta lite saker. Choklad, sa jag, och energidryck. Vilka blåbär vi är, alltså.) .

Jag fick byta om till stylish blå skjortan och jättetrosorna medan jag grät bort morgonens mascara och ställde förvirrade frågor. ( väldigt relevanta, som ” är det vanligt att man bajsar på sig?hur lång tid tror ni det här tar?” Jag hörde själv att jag lät som en femåring. Det är sant- jag är bara öppenjärtlig)Jag vet inte vad jag tänkte, minns bara lampan i taket och den blå skjortan. Jag skickade förvirrade sms från min medsmugglade i-phone till folk om den förestående händelsen ( typ vem som helst i kontaktlistan. Trevligt att veta för min löneförrättare eller personalstrategen på förra jobbet eller min gamla kursare som jag inte pratat med på tre år. Eh..?)

Forts. följer: Carlmannen är vaken.