Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Inlägg under 'Missfall'

Add Comment Register

Året som gått

2013-12-31 @ 14:31

Ja, 2013 började inte alls bra. Pappa hade precis gått bort och sorgen var som tyngst. Jag mådde även dåligt pga överstimuleringen även om den höll på att bli bättre. Den enda glädjen var att vi äntligen var gravida. Men säg den glädje som varar. Redan i februari gick det i stöpet. En liten blödning visade sig vara något mer. Vår efterlängtade bebis fanns inte mer och hade faktiskt varit borta i flera veckor. Sorg på sorg. Det är ganska otroligt hur mycket man klarar av egentligen. Jag hade aldrig trott att jag var så stark som jag är, att jag skulle klara av så mycket på en och samma gång.

Men våren kom och med den även hoppet. Nya försök påbörjades men fick avbrytas men i mitten av maj fick vi äntligen tillbaka vårt sista ägg. 31 maj fick vi vårt plus igen. Glädje och oro i en salig röra. Men veckorna gick och vi fick se vår bebis flera gånger, fick bevis på att han (som det visades vara) fortfarande fanns där.

Både sommaren och hösten försvann som i en dimma. Vi åkte till Grekland men jag minns det knappt. Allt liksom överskuggas av graviditeten.

Och nu är vi här mitt i den bistra (eller kanske inte så bistra) vintern och snart är det dags! Nu är det bara lite mer än en månad kvar!

Sorg och glädje. Jag hoppas att 2014 bjuder på endast glädje. Och kanske lite sömnlösa nätter, ömma bröstvårtor och himlastormande kärlek :)

Välkommen 2014!

Vecka 30+4 – Ett år

2013-12-01 @ 21:24

Idag är det ett år sedan vi fick tillbaka vårt första ägg. Lilla Äggis. Det var så mycket snö att jag var orolig att vi inte skulle komma iväg. Inte ens en mil hade vi kommit när min syster ringde och berättade att vår pappa gått bort. Jag grät hela vägen till Falun. Det var väntat men sorgen blir inte mindre för det. Vi kom fram till Falun och fick tillbaka vår Äggis som skulle bli vår första graviditet. Ett liv blev till och ett gick bort. Tyvärr fick Äggis inte leva så länge heller. MA konstaterades i v 14 och då hade hen varit död så länge att inget fanns kvar. Jag hoppas att pappa och Äggis håller varandra sällskap var de nu befinner sig. Hade inte Äggis dött hade vi suttit här med en liten bebis på ca 3 mån nu. Det är svårt att tänka sig. Istället har vi Lillkillen som sparkar i magen och som är hos oss om ett par månader. Att något skulle gå fel nu försöker jag att inte tänka på. Det får inte gå fel nu helt enkelt.

Sedan var det ju mer som hände. Överstimulering, sjukhusvistelse, lungdränage, begravning. Och det vara bara under december.

Men ett år har gått och mitt perspektiv har skiftat. Jag kan tänka tillbaka med iaf en viss distans. Just då var det så mycket att det var överväldigande. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på att pappa inte är här längre men jag kan tänka tillbaka på honom och saker vi gjort med glädje. Jag har accepterat att det inte blev en bebis då. Något stod inte rätt till och det var det ”bästa” som kunde hända i just den situationen. Det hade varit mycket värre att inse att något var fel senare och kanske bli tvungen att ta beslutet själv att inte fortsätta graviditeten eller att det föddes ett barn som inte hade fått leva så länge. Självklart hade jag velat att inget gick fel till att börja med men det är sånt vi inte styr över.

Vad jag försöker säga är att jag överlevt. Jag är till och med lycklig. Det var något jag inte ens kunde föreställa mig för ett år sedan.

Samtal med Falun

2013-11-05 @ 13:08

Jag har länge och gått och tänk på att ringa Falun för att fråga om våra ägg. De använde ju både vanlig IVF och ICSI på våra ägg men jag har alltid glömt att fråga vilka som överlevde och användes när. Idag kom jag äntligen ihåg det och hade tid så jag ringde och fick prata med en jättesnäll sköterska. Vid vår första återföring användes ett ägg befruktat via ICSI. Den återföringen slutade ju tyvärr i ett MA i v 13. Vid den andra och senaste återföringen användes ett ägg som var befruktat via vanlig IVF, alltså ägg och spermier i en skål och sedan får de sköta sig själv. Jag vet inte riktigt vad jag känner om tänker om det. Om jag känner och tänker något om det. Jag får nog suga på den karamellen ett tag till.

Jag frågade även om bild på ägget/embryot som användes sist men tyvärr var det något de börjat med efter vi var där. Tråkigt, det hade varit kul att ha en bild på vår bebis innan han blev en bebis.

Vecka 20+5 – Orättvisor

2013-09-23 @ 16:41

Det är så mycket tråkigt som händer i bloggvärlden just nu. Först var det Bebiskarusellen, sedan Loba och nu senast Votivifilii. Vad är det som händer? Varför händer det så mycket tråkigt?

Det händer inte så mycket här inne just nu. Men det händer inte så mycket just nu. Egentligen händer det jättemycket men eftersom bloggen är anonym och ska handla om vår barnlöshet så är det inget jag vill ta upp.

Magen växer, halsbrännan blir bara värre, fogarna går lite upp och ner och lillkillen har börjat hoppa på min urinblåsa. Väldigt mysigt men också kissnödigt =D

Vecka 11+5 och besök på gyn

2013-07-22 @ 07:41

Den där blödningen som var så fjuttig har bara vuxit och vuxit i mitt huvud. Jag har gått från att vara säker på att allt är bra till väldigt osäker så idag ställde jag klockan och ringde KK när telefontiden öppnade och fick en tid kl 10.00. Vad gör jag om bebisen inte lever?? Fram tills nu har jag varit så säker på att jag skulle klara gå igenom det igen men nu när oron river så vet jag inte. Det som händer, händer och det finns absolut inget jag kan göra åt saken men det förändrar ju inte att jag vill kunna göra något. Och innan kl 10.00 vet vi inte hur det ser ut. Det känns som att ha Schrödingers bebis i magen. Fram till kl 10.00 är den både död och levande.

Jag vill så gärna att det ska gå bra den här gången!

Vecka 10+2

2013-07-12 @ 09:04

Denna oro! Ibland undrar jag hur en graviditet egentligen kan gå rätt? Man följer alla regler, äter inte sådant man inte får äta och tar det så lugnt som man bara kan och ändå går det inte som man vill =( Vi har fått se vår lill* skrutt en gång och allt såg bra ut och ett par dagar kändes det bra men sedan kommer oron tillbaka och det känns precis som innan.

För vi har ju redan varit där en gång. Allt såg bra ut och ändå fanns där inget kvar nästa gång vi kollade. Och jag slet i mitt minne för att komma på om eller vad jag gjort fel. Jag stod ju bredvid någon som rökte den gången, kan det ha varit det? Eller det där varma badet? Ansträngde jag mig för hårt? Åt jag för mycket lakrits? För lite grönsaker?

Nu har det gått nästan 5 månader sedan missfallet och jag har faktiskt insett att det inte var mitt fel. Att det tyvärr händer ganska ofta trots att man är så försiktig. Det var helt enkelt inte meningen just då. Men visst svider det fortfarande. Jag borde vara i v 35 just nu. Jag borde vara stor och klumpig, få svullna fötter och klaga på värmen. Vårt TV-rum borde vara ett barnrum, det borde stå en kombi och inte en sedan på uppfarten och vi borde ha börjat planera förlossningen och oroa oss inför den. Det finns många borden.

Istället är vi här igen. Vecka 10+2. Sist jag var här hade alla symtom försvunnit. Nu mår jag väl lite sådär, inte dåligt men nästan. Och det känns positivt men oron sliter ändå i min kropp. Ska det gå vägen denna gången? Är det meningen denna gången?

Pratade med KK igår och fick en tid för ultraljud den 15 augusti. Kommer vara i v 15+1 då. Förhoppningsvis. Egentligen hade jag velat ha en tidigare tid men jag tar det jag får och är glad att de tar min oro på allvar. Har funderat på att boka in ett privat ultraljud redan nästa vecka när vi kommer vara i Skåne men det kanske är lite överdrivet? Det kostar ju ändå 1000kr och vi har en tid 15 augusti. Men det är lång tid till den 15 augusti.

Är det slut nu?

2013-06-30 @ 09:04

Då var den här igen, diarrén. Precis som förra gången men nu en vecka tidigare. Sitter här och vet inte vad jag ska göra. Sist kom det i vecka 10 och det var även då symtomen började försvinna. Hugern var inte lika övermäktig och fogarna blev bättre. Jag har inte samma symtom denna gången men det jag reagerar över denna morgon är att klockan snart är 10, jag har ännu inte ätit och jag mår bra. Annars brukar jag bli så illamående när jag inte ätit. Bör jag vara orolig? Jag är orolig iaf. Vi åker ju även till Grekland på onsdag. Om nu något är fel, tänk om det sätter igång där.

Jag har tid hos MVC imorgon men det finns ju inte så mycket de kan göra. Funderar på om man borde åka till akuten? Och vad skulle de säga? Jag tror min bebis är död eftersom jag har diarré låter väl inte direkt trovärdigt. Funderade en stund på en doppler men det är alldeles för tidigt för att höra något med en sådan.

Vad ska jag göra?

Mardröm

2013-06-08 @ 18:37

Vaknade inatt alldeles svettig och vettskrämd. I drömmen forsade det ut klarrött blod och jag försökte förgäves stoppa det med mina händer. Jag tog upp ena handen och i den låg det ett litet men perfekt foster, kanske 2 cm långt. Jag kunde höra mitt galopperande hjärta i huvudet när jag vaknade och det tog en stund att inse att det inte var på riktigt.
Jag låg där mitt i natten med händerna på magen och tänkte, snälla låt det gå hela vägen den här gången!

Kroppen idag

2013-03-12 @ 15:21

Det märks att kroppen nu skakat av sig graviditeten och missfallet. Jag är piggare, svanken har slutat göra ont och faktiskt även gladare. Eller kanske inte gladare men mindre skör. Jag gråter inte lika lätt längre och jag känner mig tuffare och starkare liksom.

På torsdag är det dags för graviditetstest. Det känns konstigt att hoppas på ett negativt resultat. Är det negativt så är det dags att börja med Provera och vi är ett steg närmre nästa försök. Jag vill vara igång igen och jag vill att det ska gå hela vägen denna gången!

Nu är även semestern inbokad i juli. Denna gången blev det Rhodos. Vi har bokat ett jättefint hotell (det förtjänar vi) och jag ser fram emot en vecka med sol och värme. Går allt som vi vill kommer det även vara en liten påväg då. Hoppas hoppas hoppas!

Gymmet

2013-03-09 @ 14:22

Kom precis hem från gymmet. Första gången jag varit där sedan vi inledde vårt IVF försök. Slutade gå när jag började med alla hormoner, kroppen var i olag och i slutet så ”skaver” ju äggstockarna så det blev inget. Sedan blev jag sjuk och efter det vågade jag inte pga graviditeten. Nu gick ju det åt skogen ändå. Nästa gång vet jag inte hur jag ska göra. Mindre hormoner betyder ju också mindre besvär (förhoppningsvis). Vi får väl se hur det utvecklar sig helt enkelt.

Kroppen har inte hämtat sig helt än. Kunde inte ta i idag för då hugger det till lite i magen så jag tog det lugnt. Men det har ju faktiskt inte gått så lång tid sedan missfallet så det är väl förståeligt. Det var skönt att gymma lite iaf. Det var det jag ville komma till =)