Jag tänker så mycket just nu. Idag går tankarna till min egen pappa och det är inte särskilt glada tankar. Jag förstår mig inte på honom – alls. Det vet jag att jag aldrig kommer att göra men det går liksom inte att undvika att undra ändå. Det är så mycket dubbla budskap. Jag tänker ofta att det skulle vara mycket lättare om jag bara klippte kontakten helt för då skulle jag inte behöva undra och fundera så mycket. Då kan han leva sitt liv och jag mitt. Mycket enklare.

Ibland pratar man om att man ska rensa bland vännerna runt omkring och sluta umgås med dom som man inte mår bra av eller som tar mycket energi. Men man pratar aldrig om den rensningen i sin egna familj. Men jag börjar fundera på om jag kanske borde försöka göra den rensningen ändå. Pappa får mig inte att må bra och de få gånger vi väl ses så ska man låtsas som att man har en bra och normal kontakt. Det blir liksom så mycket spel och fasad. Men frågan är för vems skull?

Jag är, till skillnad från min bror, inte alls rädd för konflikter. Jag har absolut inga problem att diskutera och vara oense om nåt för konflikter kan ju leda till något bra eller bättre. Min bror bara skyddar pappa hela tiden och kör på med skådespeleriet och verkar inte alls tänka som jag gör. Fast han kanske är nöjd med relationen de har, det har jag ju faktiskt ingen aning om. Jag är då INTE nöjd i alla fall.

Min pappa har träffat mig två gånger sedan jag blev gravid och knappt frågat hur jag mått under dessa 8 månader av graviditet. Frågorna kom mest i början när jag var totalt döende men så fort jag började må bättre så försvann allt intresse. Kan det vara så att pappa pratar med folk runt omkring mig, typ brorsan, och får reda på info så att han känner att han inte behöver fråga mig? Men det får ju aldrig jag reda på i så fall och då blir det ju som att han aldrig bryr sig.

Jag har hur som helst bestämt mig för att inte berätta när bebisen kommit. Han bryr sig ju ändå inte. Kanske är löjligt men jag vill inte. Sen kommer ha till BB eller hem och hälsar på en gång för att träffa bebisen och sen är kontakten död igen till nån fyller år eller det blir jul eller liknande och då ska man vara så glad och allt ska vara som vanligt som om man har en normal kontakt. Nä, fy sjutton!

I förrgår var jag hos barnmorskan och kollade att allt var bra. Det var det. Bebisen är fixerad med huvudet nedåt och växer som den ska. Jag märker att huvudet ligger nedåt för när jag får sammandragningar (som jag får en hel del nu) så blir det lite tryck nedåt. Min livmoder verkar gilla att öva sig på sammandragningarna. Den kanske är som resten av mig som vill känna sig stark.

Bebisen växer som sagt precis som den ska och därmed också magen. Jag upplever att magen har en annan form den här gången, den är mycket toppigare och mer utstående på nåt sätt. Ju större magen blir desto mer vill Millie mysa och gosa med den. Hon är så fantastiskt söt! Hon vill gosa/mysa/pussa/prata med/sjunga för sitt syskon (alltså magen) minst en gång per dag. Ofta vill hon göra det fler gånger. Hur sött är inte det!?

Bebisen i magen rör sig på ett helt annat sätt än Millie gjorde. Den rör sig också mer, tror jag iallafall fall. Är ju svårt att minnas sånt där. Men annorlunda är det, det vet jag! Den beter sig liksom annorlunda jämfört med hur millie var i magen. När man buffade på magen när Millie låg där så fick man en spark eller buff tillbaka. Gör man likadant nu så flyttar den här bebisen på sig istället. Millie spjärnade också gärna med benen mot livmoderväggarna så att magen fick konstiga former. Så gör hon fortfarande, fast inte mot någon livmoder utan mot allt annat som råkar nudda hennes fötter. När hon ligger mellan oss i sängen på natten så vill Millie gärna ha fötterna på en av våra ryggar så att det blir ett motstånd. Inte så skönt. Men det jag vill komma till är att Millie är precis likadan fortfarande som hon var redan i magen. Undra hur den här bebisen är egentligen? Om jag ska tyda faktumet att den gärna flyttar på sig när man buffar på magen så skulle jag ju tolka det som att den är mer försynt än Millie. Spännande det ska bli att se vem som kommer ut!

Innan jag blev gravid så visste jag vad jag hade att förvänta när jag tittade mig i spegeln. Ungefär i alla fall. Under en graviditet ändras kroppen i så snabb takt att sinnet inte riktigt hinner med, inte mitt i alla fall. Det gör att jag känner mig på ett sätt i kroppen och förväntar mig att se ut på ett visst sätt i spegeln. När jag helt plötsligt ser en helt annan Hanna än den jag förväntade mig så blir det svårt. Väldigt svårt. Eftersom den bilden kanske inte är lika fin som den i huvudet. Idag har jag en riktig svacka och känner mig allt annat än fin. Gjorde misstaget att gå in i butiker för att hitta nåt sommarfint att ha på mig. Big mistake! Det resulterade bara i att jag hamnade på en toalett gråtandes och sökande efter stöd från mina tjejer. Oj oj, hur ska denna dagen sluta… Jag kan lätt säga att jag kände mig mycket finare förra gången jag var gravid.

När jag väntade Millie fick jag en uppenbarelse om att hon var en flicka veckan innan rutinultraljudet. Den här gången har svängt väldeliga i vad jag trott och tagit mycket längre tid för mig att bestämma mig för vad jag tror. Men så härom dagen, efter gymbesöket, fick jag en känsla – jag bär på ytterligare en tjej. Detta är ju så klart inte alls säkert men mitt huvud har nu slutat svikta så i tankarna och bestämt att jag nog tror att det är en liten tjej där inne. Varför jag tror det är svårt att säga. En känsla bara. Allt är väldigt likt graviditeten med Millie så det är väl mest därför jag tror att det kommer en tjej där i september. Men hur är det egentligen att vara gravid med olika kön, är det någon skillnad? För mig var det ju så klart en stor skillnad i början eftersom jag mådde mycket sämre denna gången fast på ett annat sätt. Svårt egentligen att säga att jag mådde sämre eftersom det just var på olika sätt och fruktansvärt, fruktansvärt dåligt båda gångerna. Men hur som helst! I mitt huvud kommer vi få en till att köpa rosa till i framtiden. Inte för att vi egentligen gillar att köpa rosa till tjejer… Jag föredrar blandning av färger. Men sen styr man ju inte vilka färger på kläderna som man får i present.

Nu måste jag sova för imorgon har jag en tidig och lång dag framför mig. Lämna hemmet redan 6.30 och middag bokad till kl. 20. Då blir det sängen nu, godnatt!

Jag sover så sjukt dåligt nu. Vet inte riktigt vad det beror på om det bara är på grund av graviditeten och att Millie kommer in till oss på nätterna eller om det också beror på att jag känner mig pressad på jobbet. Det enda jag vet är att det är jobbigt och att jag sover lite mer ok ungefär varannan natt. Inatt var en dålig natt. Hoppas på att natten som kommer blir bättre. Jag är så sjukt lättväckt. Efter att Millie kommit in på natten så ligger hon och vrider och vänder på sig en hel del vilket gör att jag först är klubbad men för varje gång hon rör sig så vaknar jag till. Efter ett tag börjar jag ha svårt att somna om. Då brukar också bebisen i magen vakna till och börja röra på sig och jag blir störd både utvändigt och invändigt av barn. Tror också att jag vaknar till varje gång jag själv vänder mig. Kanske inte är konstigt att jag är trött och inte orkar gå upp när klockan ringer (eller när vår mänskliga väckarklocka vaknar och vill ha välling)… Jag får nästan lite panik eftersom det är såhär jag kommer ha det varje natt från och med september. Då ska det matas stup i kvarten. Jag börjar plötsligt minnas sömnbristen och blir lite rädd. Å andra sidan har jag inget annat jobb än att vara mamma då så kommer förhoppningsvis kunna sova lite på dagen (och då i min egna säng och inte i nån bil). Så kanske inte behöver känna nån panik ändå. Vill ju passa på att sova ut som bara den nu fram tills det är dags. Knäppa tankar jag har egentligen. Typ sömnpanik. Aja, det kommer bli bra hur som helst och jag klarar mer än jag tror. Så ett par helt nyfödda tvillingar alldeles nyss som ropade lite efter att bli upplyfta av sina föräldrar och jag dog lite inombords. Tröttheten var som bortblåst och jag längtade plötsligt väldigt mycket efter den lilla i magen. Har förresten börjat tro igen att det är en tjej där inne. Det går juni vågor det där med vad jag tror men just nu vinner tjejtron inom mig. Får se vad jag känner om en vecka igen

Jag har precis vaknat. Är så fantastiskt skönt att kunna sova mitt på dagen när nattens sömn varit lite sisådär. Så just nu gör jag alltså ingenting. Jag bara är sådär skönt nyvaken, känner hur sömnen har fyllt kroppen och ligger kvar i värmen under täcket. Så. Skönt. Lyssnar på regnet som smattrar mot rutan och tittar på mina sovande älsklingar. Sådana här stunder måste man leva i och uppskatta för dom finns inte för alltid.

Kärlek

Jag brukar fortfarande lyssna på podden Pampers barnvagnspromenader trots att jag inte så ofta går på sådana promenader längre. Idag lyssnade jag på det senaste avsnittet (nr. 27) och blev faktiskt väldigt känslomässig av de första sju minuterna. Det var precis som att höra mig berätta om Millie när hon var yngre. Alltså exakt. Började faktiskt nästan gråta av igenkänningsfaktorn.

Jag börjar mer och mer förstå att Millie är en väldigt känslig liten person. Inte bara på grund av detta podavsnitt utan också på grund av informationen som hittas här. Där står det om begreppet Highly Sensitive Person (HSP) eller högkänslig person. Jag är nog själv en högkänslig person och känner igen mig mycket i det som skrivs. Här kommer ett utdrag som beskriver hur högkänslighet kan yttra sig hos barn.

”Högkänsliga barn blir lätt förskräckta och ogillar högljudda platser. De föredrar still­samma lekar, brukar inte uppskatta överraskningar och har svårt att klara stora förändringar. De klättrar inte högt utan att tänka sig för. Kläder som kliar, sömmar i strumpor och etiketter mot huden kan bli en plåga, och hellre rena kläder än blöta eller sandiga. De är perfektionister och gör bäst ifrån sig när ingen är i närheten. De använder svåra ord för sin ålder och ställer många samt djupa frågor, som får vuxna att tänka efter. De har fyndig humor, känner saker på djupet, verkar ha stor intuition och märker när andra inte mår bra. Ibland kan man undra om inte högkänsliga barn läser ens tankar! De noterar detaljer, som att ett föremål har bytt plats eller att någon har ändrat utseende, och lägger genast märke till minsta främmande doft. De är extra känsliga för smärta, och ett mjukt påpekande har större effekt än en skarp tillrättavisning. Efter en spännande dag har de svårt att somna. ”

Igenkänningsfaktorn är åter hög.

Idag har varit en mindre bra dag för mig. Ibland bygger jag upp barriärer i mitt huvud och allt blir bara svårt och omöjligt. Idag var en sån dag. Men nu har jag tömt lite känslor både genom träning och tårar och jag börjar sakteliga att komma tillbaka och få distans till allting. Då känns allt lite lättare igen. Skönt ändå att allt bara är i mitt huvud egentligen.

Det här med att vara hemma med sjukt barn. Det är ju en himla bra grej och vi är lyckligt lottade som till och med får betalt för att vara hemma. Men jag kan bara inte hjälpa att känna mig stressad och pressad över att vara borta från jobbet. Det känns som att jag missar en massa och får konstigt nog en känsla av att jag är dålig. Fast det borde ju egentligen vara tvärtom att jag känner mig bra för att jag kan ta hand om mitt barn. Skumt det där med känslor egentligen. Helt orimliga ibland. Jag lyckades i alla fall att koppla bort de dumma känslorna och sova 40min tillsammans med min lilla sjukling.

Jag är i Köpenhamn med jobbet. Millie är sjuk där hemma och längtar efter mig så hon blir alldeles ledsen. Jag mår så dåligt av att jag gör henne så ledsen. Millie är väldigt mammig just nu och blir ännu mer mammig när hon är sjuk. Så det är riktigt dålig timing att jag är borta just nu. Undrar bara hur jag ska klara mig de här dagarna när mitt hjärta går i tusen delar av att Millie längtar så efter mig. Det dåliga samvetet hade jag ju redan innan jag åkte och det blir inte bättre av det här. Hur gör man egentligen? Om det är någon som har nåt bra att säga eller nåt tips att ge så tar jag tacksamt emot. För hur gör man egentligen när mamma är borta?