Visst, nu skulle jag kunna börja bli rabiat a´la Katrin Zytomierska, en av de kanske mest utstickande LCHF-bloggerskorna. Men si, det är inte min stajl det. (Tillägg: än… vi får se. Tappar jag 35 kilo i en nysning kanske jag blir minst lika hysteriskt positiv. Men tills dess är jag så där svenskt lagom som jag brukar… )
Eftersom jag började få totalångest modell riktigt illa bestämde jag mig för att lägga om kosten och börja smyga igång lite LCHF, dvs inte vara någon kolhydratsfanatiker, då jag läst att man måste äta kolisar så länge man ammar, att man inte får rasa i vikt och så vidare. Så, jag har fortsatt att äta lite, men inga mängder. Mitt problem, märkte jag rätt snabbt var – jag åt ju knappt några från början. Så, frukostmackan fick stå kvar. Fast nu har den tydligen försvunnit den med – men nu är jag ju hos mina föräldrar och kan inte begära att de ska göra speciell mat åt mig, så jag äter små mängder kolisar ibland och koncentrerar mig på sallad och protein istället.
Först blev jag såååå trött, men nu… när jag hållit på en månad ungefär – undantag när vi var sjuka. Då åt vi vad som dök upp, för orkade inte leta recept och laga osv. Nu, nu mår jag så himla bra. Har mer kraft och ork. Humöret är inte fullt lika sviktande – även om jag nog bör göra den där sabla sköldkörtelkollen, för jag känner ju att nåt inte stämmer helt.
Vågen har inte bjussat på några jubel direkt. Ett, ett och ett halvt kilo hade jag gått ned innan vi åkte upp hit till Dalarna. Jag kände mest för att skita i det och börja leva på pulver, som jag vet har funkat för mig. Men sen idag tänkte jag testa en sak. Jag gav bort mina H&M-gravidbyxor, såna lite mer finbyxor, eftersom jag inte fick dem mer än till knäna. Och de var ju de som gjorde att jag höll på att knäckas totalt, om ni minns panik-inlägget för nån månad sen.
På dopet fick jag tillbaka dem, eftersom min gravida kompis istället för att svälla som mig, gått ned tio kilo och alltså skulle kunna tälta i de här 42:orna. Och jag vågade testa dem idag. Faktiskt. Förbi knäna utan problem. Över rumpan. Och se på den! Jag fick minsann knäppa in dem flera knapphål i sidorna.
Vet ni hur bra det känns????
Det är skönt att kunna fira ikväll när jag ska fira min väninnas 35-års kalajs med tapas och rosébubbel. (Skulle varit rödvin och ost, enligt LCHF, men hon fyller år så hon fick välja. Har ätit en LCHF-middag med fiskgratäng med blomkålsmos för ett tag sedan, så jag behöver inte smocka i mig. Dessutom är alla tapasen LCHF, får bara dricka desto mindre vin. Lätt – det smakar inte gott sen graviditeten så det blir mer bubblande vatten än vin för mig. Nemas problemas!
Önskar bara jag kunde träna, men nu är det verkligen kört med ryggen.
Jag vill sträcka upp mig, men det går inte. Det är liksom stopp bakåt. Känner mig som ringaren i Notre Dame. M Å S T E kolla den när jag kommer hem. Vill allt vara 170 lång, 165 var jag ju i mellanstadiet för sjutton. Hade inte tänkt börja krympa förrän några år efter pensionen.
Kram alla goa! Och förresten – en varning, för när jag var hemma varnade de för dem och nu är de här: Det rör sig en (?) liga “döva” polacker som tigger pengar vid dörrarna. De är till att börja med inte döva, då många hört dem tala helt obehindrat sinsemellan, tex här i Mora på ICA Maxi. Känns inte som helt rätt att släppa in dem. I Linköping sa de nåt om att de kommit in senare och plockat med sig saker, då vi smart nog oftast har våra mobiler och plånböcker just i hallen. Så – släpp inte in och håll dörren låst.
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaam!