Just hemkomna efter eftermiddagspromenad. Så vackert det var. -13, det kallaste hittills i ett litet Knytt-liv.

Innan var vi till Mora och hälsade på gammelmormor & gammelmorfar, och införskaffade ett stycke snorsug och Renässans.

Åh, vad jag kommer sakna det här när jag kommer hem till Linköping! Allt är så vackert…

Oj, vilken lyx. Efter en sömnlös natt (Vincent har blivit rejält förkyld och hostat hela natten) har nu mormor och morfar “lånat” honom så att jag får krypa ned i sängen, dra täcket över skallen och sova lite.
Förmodligen blir det enkelt för dem, vi tog en promenad i kylan för ett tag sedan och nu har han ätit och fått ny blöja. Tror han somnar lika hårt som mig strax! Natti…eller nåt

Visst, nu skulle jag kunna börja bli rabiat a´la Katrin Zytomierska, en av de kanske mest utstickande LCHF-bloggerskorna. Men si, det är inte min stajl det. (Tillägg: än… vi får se. Tappar jag 35 kilo i en nysning kanske jag blir minst lika hysteriskt positiv. Men tills dess är jag så där svenskt lagom som jag brukar… )

Eftersom jag började få totalångest modell riktigt illa bestämde jag mig för att lägga om kosten och börja smyga igång lite LCHF, dvs inte vara någon kolhydratsfanatiker, då jag läst att man måste äta kolisar så länge man ammar, att man inte får rasa i vikt och så vidare. Så, jag har fortsatt att äta lite, men inga mängder. Mitt problem, märkte jag rätt snabbt var – jag åt ju knappt några från början. Så, frukostmackan fick stå kvar. Fast nu har den tydligen försvunnit den med – men nu är jag ju hos mina föräldrar och kan inte begära att de ska göra speciell mat åt mig, så jag äter små mängder kolisar ibland och koncentrerar mig på sallad och protein istället.

Först blev jag såååå trött, men nu… när jag hållit på en månad ungefär – undantag när vi var sjuka. Då åt vi vad som dök upp, för orkade inte leta recept och laga osv. Nu, nu mår jag så himla bra. Har mer kraft och ork. Humöret är inte fullt lika sviktande – även om jag nog bör göra den där sabla sköldkörtelkollen, för jag känner ju att nåt inte stämmer helt.

Vågen har inte bjussat på några jubel direkt. Ett, ett och ett halvt kilo hade jag gått ned innan vi åkte upp hit till Dalarna. Jag kände mest för att skita i det och börja leva på pulver, som jag vet har funkat för mig. Men sen idag tänkte jag testa en sak. Jag gav bort mina H&M-gravidbyxor, såna lite mer finbyxor, eftersom jag inte fick dem mer än till knäna. Och de var ju de som gjorde att jag höll på att knäckas totalt, om ni minns panik-inlägget för nån månad sen.

På dopet fick jag tillbaka dem, eftersom min gravida kompis istället för att svälla som mig, gått ned tio kilo och alltså skulle kunna tälta i de här 42:orna. Och jag vågade testa dem idag. Faktiskt. Förbi knäna utan problem. Över rumpan. Och se på den! Jag fick minsann knäppa in dem flera knapphål i sidorna.

Vet ni hur bra det känns????

Det är skönt att kunna fira ikväll när jag ska fira min väninnas 35-års kalajs med tapas och rosébubbel. (Skulle varit rödvin och ost, enligt LCHF, men hon fyller år så hon fick välja. Har ätit en LCHF-middag med fiskgratäng med blomkålsmos för ett tag sedan, så jag behöver inte smocka i mig. Dessutom är alla tapasen LCHF, får bara dricka desto mindre vin. Lätt – det smakar inte gott sen graviditeten så det blir mer bubblande vatten än vin för mig. Nemas problemas!

Önskar bara jag kunde träna, men nu är det verkligen kört med ryggen. Jag vill sträcka upp mig, men det går inte. Det är liksom stopp bakåt. Känner mig som ringaren i Notre Dame. M Å S T E  kolla den när jag kommer hem. Vill allt vara 170 lång, 165 var jag ju i mellanstadiet för sjutton. Hade inte tänkt börja krympa förrän några år efter pensionen.

Kram alla goa! Och förresten – en varning, för när jag var hemma varnade de för dem och nu är de här: Det rör sig en (?) liga “döva” polacker som  tigger pengar vid dörrarna. De är till att börja med inte döva, då många hört dem tala helt obehindrat sinsemellan, tex här i Mora på ICA Maxi. Känns inte som helt rätt att släppa in dem. I Linköping sa de nåt om att de kommit in senare och plockat med sig saker, då vi smart nog oftast har våra mobiler och plånböcker just i hallen. Så – släpp inte in och håll dörren låst.

Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaam!

Vårt lilla knytt har vuxit… Fick fylla på lite idag. Strumpor á 10:-/paret på DollarStore, overall 299:- Lindex, pyamas 99:- Lindex, 2-pack byxor Ica Maxi 129:- o dreglisar minns jag inte priset på.

Overallen var skitstor, måste tyvärr in o byta den. Måste ha en innan vi reser hem, den vi har nu är för liten.
Tror jag passar på att köpa en till sån här pyamas då, så söt….

Stinky!! Ni vet, han lilla sura i Mumindalen.

Inatt sov han lugnt utan magvändningar. Hoppas han tröttnat på det nu. Inte sovit på riktigt på typ två veckor nu. Hoppas mormor o morfar lånar honom en stund imorrn bitti så jag kan slappna av och sova…. *hoppas*

Min rygg har blivit värre. Träningen består nu i av att förflytta mig någorlunda upprätt och bära Vincent. Bara att byta blöja är en plåga. Får lov att ta mig till en doktor när jag kommer hem. Kan ju finnas ett samband mellan ryggen och diverse annat, tex urinläckage…

Imorrn ska jag ha “pyamasparty” med en kompis som fyller 35 nästa vecka. Rosébubbel och tapas blir det. Kanske nån film och snack halva natten. Blir myspys!

Nu : sova och drömma om min älskling! Eller, bädda ned Vincent i sängen och lägga mig och titta på honom tills det blir ljust.

Kram!

Så här glad var Vincent efter playdate med fina John, 9 månader när han fick glida ned i sparklådan mommo o moffis lånat bara till honom. Oj så spännande det var att kunna ligga och se en massa saker utan att bli kall. Och det var som att flyga fram (utom där vi körde på sand och gruskorn).
Fler såna turer ska det bli!
Men imorrn blir det att skaffa lite större kläder. Overallen är för liten och plötsligt var pyamasarna också det. Hoppla!!!

Så här såg playdaten ut:

Vincent behövde lite vila. John ansåg att man behöver en boll när man vilar… De pratade lite allvar också.

Sen sparkturen på runt 1,5 timme har Vincent varit övertrött. Nu äntligen har han somnat. Så här:

Och så hann han mysa med mommo:

Kramisar!

Nu är det gjort. Vilket underbart dop det blev. Nästan alla kom. Solisten Jennifer spelade och sjöng mitt förstahands önskemål; Att älska dig så otroligt vackert att jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Tack, Vincent. Han släppte sig nämligen och gav mig något annat att tänka på.

Han var så duktig hela tiden; låg i vagnen och sov första delen av gudstjänsten, sedan låg han och busade. När vi gick fram för dopdelen tittade han nyfiket på allt folk… och när det skulle börja kom gråten.. Så, vi har nu lyckats döpa en WubbaNub också. (Har beställt en till den gravida prästen som tackgåva, ett Guds lamm, så klart!)

Han grät däremot inte när vattnet kom… hon tog så lite, inte öste över honom som en del gör.

Resten av gudstjänsten gick bra. Han fick en flaska och smuttade på den.

På fikat efter var han med och ville se allt och alla.
Han fick så fina presenter. Och fina tal. Mest rörande var det från fina farmor, som gav en fin nalle med ett fint guldkors. Minns inte hela, för jag grät för mycket. Men det skulle vara en brygga mellan Vincent och hans riktiga farfar i himlen! Jag kände att nu, nu kommer tårarna. Sen såg jag Artur. Då blev jag Niagara fallen. Min fina svärmor som sa att hon inte kunde hålla tal.

Mer om presenterna kommer senare. Jag ska försöka sova, även om det blir svårt med Artur-älsklingen 40 mil bort. :’-( Inte varit ifrån varandra sen midsommar!!
Och Vincent med sin (o)vana att klättra över till mage i sömnen med näsan ned i madrassen… Imorrn blir det att jaga fram ett andningslarm! Sömnbristen gör sig påmind!

Fotot är förresten lånat från Facebook, taget av Arturs kusin Sofia. (Fatta hur FET jag är. Buuuuhuuuu )

Så här gosigt gott sover vår hittills odöpte son efter sitt första riktiga restaurangbesök och första träffen med hela den svensk/bulgariska familjen.
Vi åt gudomlig trerätters på Bäcka Herrgård. Vi var: Vincent, Artur o jag, mina föräldrar, Arturs mamma med make, Arturs bror med sambo, Arturs moster med pojkvän, Arturs kusin med pojkvän. 13 personer in alles.

Så trevligt att vara där. Lika trevligt att träffa alla samtidigt; mina föräldrar bor ju här och bortsett från Arturs mamma o make bor alla i Stockholm. Första träffen med dem för mina föräldrar dessutom.
Och jag säger bara: Oj, vad jag älskar min nya stora familj!!!

Vilken tur jag har haft som träffat en sån helt perfekt kille, fått universums bästa bebis med honom och sedan dessutom alla dem på köpet!

Och Vincent… vilken duktig kille. Han var glad nästan hela tiden. Åt en flaska, kräktes lite och var ledsen en stund men somnade sedan och sover så här gott nu i coola Takida:bodyn. Imorrn blir det vit dopklänning istället för döskallar!

Kramar från en lycklig tacksam Mi!

Såg den har bilden på Facebook… båda är 51.
Ok, Nigella kanske har satt kniven i annat än bara söndagssteken, men tror inte kirurger och PhotoShop skulle hjälpa Gillian att se lika ärtig ut!

Du, rör vid mitt inre
Du, du fyller mitt sinne
En dröm förvandlas till en verklighet
En värld, som väntar på oss

Att älska dig
Den du är
Du är allt jag nånsin önskat mig
Varje stund, varje ögonblick får liv igen
Det finns inga tvivel kvar
Jag förstod på en gång
När kärleken kom

Jag, kan äntligen andas
Mitt liv, har långsamt förvandlats
En stig, som leder till oändlighet
En värld, som finns här för oss

Att älska dig
Den du är
Du är allt jag nånsin önskat mig
Varje stund, varje ögonblick får liv igen
Det finns inga tvivel kvar
Jag förstod på en gång
När kärleken kom

Jag är redo för under som sker
När ett hjärta får följa sin lag
För du, är allt jag vill ha

Att älska dig
Den du är
Du är allt jag nånsin önskat mig
Varje stund, varje ögonblick får liv igen
Det finns inga tvivel kvar

Att älska dig
Den du är
Du är allt jag nånsin önskat mig
Varje stund, varje ögonblick får liv igen

Nu och för alltid här med dig

Av Shirley Clamp: http://artists.letssingit.com/shirley-clamp-lyrics-att-alska-dig-pm7jklw#ixzz1kUHTTinD
LetsSingIt – Your favorite Music Community

Älskar verkligen den… Mmmmmmmmmm. Vi har suttit och lyssnat på den tillsammans nu och den här blödiga mammans tårar trillirillade över en förvånad, dansande bebis.

Eventuellt får vi den framförd av en solist på dopet. Våga hoppas??

Bild: Flickr

1 av 4 kvinnor drabbas av urinläckage som kan sitta i flera månader efter förlossningen. Det beror på hormonerna, så det enda du som drabbad kan göra är knipa – knipa och knipa… Och söka hjälp om du känner dig osäker. Jag tillhör de här 1 av 4, men har inte tänkt på det förrän nu. Trosskydden har liksom bara blivit en del av vardagen för mig efter förlossningen.

Kniper gör jag – men det är ju så där lagom lätt med min förlorade känsel efter EDA´n (ni som brukar läsa vet att min Eda skadade en eller flera nervändar och därför är jag fortfarande bortdomnad från midjan och ned på sina ställen, både på utsidan och insidan. Det ska gå över, men bara att vänta.)

Eftersom jag har lite svårt att känna att jag kniper rätt gör jag det där det märks – när jag kissar. Har hittat flera olika övningar som jag kör; knipa strålen helt, kissa lååååångsamt bland annat.

Hittade den här intervjun med Hillevi Caris Svensson på Olga Rönnbäcks blogg på mama.se, för er som läcker. En tröst i mörkret – vi är inte ensamma!

Där nämns bland annat Kontinet, en sajt om inkontinens, men Hillevi har även en blogg; Knipbloggen.

För att koppla detta till ämnet; urinläckage leder ofta till depression, för hur najs känner man sig? Sök hjälp om du mår dåligt! Hjälp finns för båda sakerna, och söker du inte hjälp är det svårt att få någon, eller hur?