Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Arkiv för 11 juli 2011

Add Comment Register

38 dagar…

2011-07-11 @ 16:18

shit! Det är verkligen bara 38 dagar kvar till BF. Helt otroligt vad fort det går. Känns konstigt att snart kommer det inte att leva om i magen längre men däremot kommer det att bo en tredje liten person här med oss, en person som kommer att finnas med oss resten av våra liv. Stort! Inte för att det är någon nyhet, men insikten kommer ju ibland och blir lite extra stark.

Har läst att många känner sorg över att förlora magen. Inte jag! Längtar efter att kunna vända mig i sängen utan att den är i vägen, att höfterna gör så ont att jag stönar. Att nå till golvet… Att kunna röra mig obehindrat. Att kunna dra med den lilla plutten ut i barnvagnen och bara gå – gå – gå, timme ut och timme in. Förmodligen kommer jag ha en upprispad näsa, för jag kommer bara titta på det där lilla underverket i vagnen – inte ett skvatt på vägen framför mig. 😛

Såg foton på mig igår när vi var på middag hos svärmor. Var inte långt ifrån att jag bröt ut i ohejdad gråt. MIN KROPP! Min stackars kropp, vad har hänt med dig? Ett foto från vårt lilla försommar dopp i Norrköping visade lår med hängiga fettpåsar på och fler celluliter än det borde finnas plats för. STORA, mina lår ser ju ut som äggkartonger! :-O Överarmarna har samma mått som mina lår hade för ett år sen… och ungefär samma andel gropar som låren. Min hals – den är stulen! Istället hänger den ena dubbelhakan ovanpå den andra. Jag har ju för satan celluliter i dubbelhakorna. Undra på att huliganungarna som tänkte länsa grannarnas brevlådor och uteplatser tidigare idag kallade mig TANTEN när de såg mig. Jag ser ut som en tant. En amerikansk soffpotatis-tant som lever på hemkörda pizzor, donuts och har en potta intill soffan för att slippa röra sig. :-/

Tittar på sommarkläderna jag köpte förra sommaren, typ den här veckan, när jag just flyttat ned hit. Minishortsen från Gina Tricot – tror inte jag skulle få dem över knäna om jag så smorde mig med vaselin. Gulliga topparna och blusarna från Nygårds-Anna… stickade Nygårds-Anna klänningen som är så jäkla snygg. Förhoppningarna att någonsin komma ned i de kläderna igen känns faktiskt ungefär lika stora som att hitta en Triss-lott med vinst på gatan. :-(

Här bakom mig står min älskade Crosstrainer och viskar ”Vi fixar det, matte. En timme om dagen så är du snart i form igen!” Jo, kanske det. Hoppet kommer aldrig att lämna mig iallafall! Och hösten är den bästa tiden för mig att komma i form, för jag älskar att vara ute då. Älskar vädrets makter, de hårda vindarna, regnen och naturens skiftningar. Den höga luften. Visst finns det hopp – och när det regnar för mycket för vagnspromenader så står Crosstrainern här som min älskade bundsförvant, ständigt redo att reta mig till hårdare, längre pass än jag tänkt från början. För jag kan ju inte sluta om jag gjort en mil på en viss tid ena dagen och det inte är jämna siffror, tex; en mil på 30 minuter, då skulle jag kunna sluta, om det inte vore att det var ojämnt på kaloriförbränningen… då måste jag bara få det till ett jämna hundratal också. Och när jag uppnått det kanske det bara är några kilometer kvar till två mil… Och så håller jag på tills jag inte orkar bry mig längre utan trillar av. Då brukar jag ligga halvdöd på golvet – vilket är en utmärkt position för situps, men de får väl kanske vänta lite extra i höst. Så, alltså… får jag kasta in ett par kilometer extra innan jag trillar ihop på golvet. Där hantlarna ligger redo inom räckhåll.

De dagarna som är kvar innan Knyttet kommer ska jag försöka smälta bort äggkartongslåren i solen – värme smälter ju fett… så tids nog borde det ju funka. 😉 Om inte annat är det väldigt mycket trevligare med BRUNA äggkartonger är vita. Sedan får jag väl köpa hängslen till mammabyxorna i höst, för jag tänker inte köpa en helt ny garderob igen då. (Kanske nåt litet då… om det är snyggt nog..) 😉

Nu har solen kikat fram igen och jag kan inte sitta här inne längre – man vet aldrig när solen försvinner för sista gången en svensk sommar! Dessvärre har bärfisar invaderat min blomlåda så … låt mig säga att jag det luktar inte kalas där ute. Men – man får offra sig ibland.