Jag gjorde som Jenny ”Deer” sa; gick och la mig igen. Och jösses vad jag sov tungt när jag väl lyckades somna. Tror att huset och hela Linköping med det hade kunnat utplånas utan att jag ens viftat på ett ögonlock. Bloggade ju först, sen gav jag mig in på en ny Evanovich-bok och läste till tiotiden. Då tänkte jag nästan gå upp men bestämde mig för att neeej, nu ska jag jäklar försöka sova. Vad spelar de för roll att klockan är tio? Inga planer för dagen och jag behöver vilan. Så…. med regnet smattrande mot rutan lade jag mig på sidan och blundade och tänkte ”jaja.. det låter ju mysigt iallafall” och efter ett tag kände jag att jag faktiskt skulle kunna sova.

Väcktes strax innan tolv av att det stod UNDERBAR älskling bredvid sängen och frågade om jag ville äta lunch med honom. Och det var ingen dröm! Min fina älskling hade köpt med sig sallad hem och det vara bara att sätta sig vid bordet och äta. Vilken lyx! Så otroligt sött!

Vågade inte lägga mig igen efter maten, även om jag nog kunnat sova mer, men istället myste jag till det i soffan med täcke och kudde och kollade en film. ”The Last Word” – romantiskt drama. Skumt passande, då det handlade om en tjej vars bror tagit livet av sig – för att slippa dö av cancer. Varför fick jag för mig att se just DEN filmen just idag? (Min bror dog ju i cancer… och igår hade jag världens sakna-bror-anfall.) Filmen handlade dock mest om en kille som försörjde sig på att skriva självmordsbrev, och hade skrivit brevet åt hennes bror. Väldigt udda film. Vet inte om den var bra eller dålig eller vad. Jag höll mig iallafall vaken! 😛

Känner mig fortfarande trött… Hoppas på att kunna sova normalt inatt! Och blir det livat utanför så kommer det nog att börja regna inredning från våra fönster. Fast, det ska regna, skönt. Då brukar man sova gott!

Kram på er alla underbara bloggare och bloggläsare!

Herregud! Kan jag få sova nån gång? Var hysteriskt trött igår, så där så jag hur det är att vara barn och övertrött… grät alltså för allt och var allmänt grinig. Underlättade inte att se det där BB-programmet heller. Fick full skenande panik och kunde inte andas, halsen snörpte sig och hjärtat rusade. Har inte känt någon förlossningsskräck på länge, men igår blev jag vettskrämd.
Fattar ju att jag kommer klara det, min realistiska hjärna säger det. Vi kvinnor har klarat oss helt ensamma också i tusentals år och helt utan bedövning. Tänk bara Ayla i Grottbjörnens folk som fick gå åt sidan under stäppvandringen och föda, för att sedan fortsätta vandra med sitt folk. Kvinnor i Afrika har inte så mycket lyxigare än så än idag.
Jag är privilegierad; pallar inte jag tar någon över, och kraschar jag helt öppnar de mig, plockar ut bebis och tråcklar ihop mig igen. Jag får ligga i en säng, jag får mat och allt smärtstillande som finns. Jag får ha min älskade älskling med mig. Och – han vill vara där!! Bara det. Hur många män finns det inte som inte tycker barnafödande är deras sak?

Lyckades lugna mig lite, försökte andas…. Sen bam. Som en blixt kom insikten att mitt barn aldrig får träffa sin roliga snälla morbror. Och jag vill så fort jag bara kan ordna fram ett syskon, för det är inte kul att vara enda barnet, även om jag var vuxen när jag blev det. Farbror Viktor kommer som tur är att bli en riktig superfarbror!!

Tog någon evighet innan jag slutade snörvla och så klart fick jag grymma sammandragningar under tiden. Kröp ned i badet och det funkade. Skönt! Dessutom lockade det fram sömnigheten.

Älskling brukar läsa lite godnattsaga för oss; dagens skörd av dumma kommentarer från tjyvlyssnat.se och felstavningar på damnyouautocorrect.com (?) och jag lyckades skratta åt allt dumt. Skönt, man ska börja och sluta sin dag med ett skratt!

Vände på mig och väntade på sömnen, som var så nära. Sen… poff…var jag inte alls nära att somna. Bara varm, och otålig. Snurrade runt i ett par timmar innan jag gav upp och började spela Angry birds på mobilen. Bra, för jag kopplar bort alla tankar som ev lurat i skallen. Till slut hade jag klarat alla banor och kände att jag nog skulle kunna sova. Då var klockan 02:30. Kurade ihop mig och… då kommer ett gäng tjejer, typ Fnittriga Fjortis Ligan och slår läger utanför vårt sovrumsfönster. Onyktra och högljudda. Jag såg rött! Kunde lätt öppnat fönstret och kastat saker på dem.  ….stenar, stolar, knivar…
De stannade runt en timme, sista gången jag tittade på klockan var den 03:45. Då vaknade lilla knäppa måsungen, men den låter mest gulligt jämfört med en flock onyktra småtjejer. Så, jag SOMNADE! 06.05 var jag vaken igen…. lyckades slumra lite men runt sju gick jag upp och åt frukost. Sova med knorrande mage går inte.

Nu tänkte jag försöka sova mer, för tröttheten har nått sin gräns. Jag är flummig, klumpig och gråtig. Skiter i om klockan hamnar på 15 innan jag stiger upp. Jag måste sova!
Måste samla krafter ju, ska snart föda en liten bebis!!

Ny vecka idag, men det tar vi sen!