Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:
Add Comment Register

Älskade droppar!

2011-09-12 @ 13:33

Tack gode Gud! /alternativt du som uppfann Minifom-dropparna!

Vi har fått livet tillbaka här hemma. Och med den, S Ö M N E N! Och – vår glada lilla knasbebis! TACK TACK TACK TACK TACK! (Och TACK!)

Igår var andra dygnet med Minifom-dropparna. Vi hade ju läst att en del BVC-n inte ens rekommenderade dem längre, eftersom de skulle sakna bevisad effekt mot kolik. Å andra sidan hade jag bekantas ord att gå efter – de hjälper. Ibland först i kombination med Semperdroppar, men de ger iallafall lindring. Vi körde på – för bara att få en timme längre sömn, en timme mindre hjärtskärande gråt och skrik skulle vara rena lottovinsten för oss.

Så här har det varit för oss:

Utan droppar: skrik och gråt i timtal i sträck, flera ”anfall” per dygn, värst efter klockan 20:00 på kvällen och då ibland utan uppehåll till efter 01:00. Magen så uppspänd att den sett sprickfärdig ut. Jag kände mig som sämsta mamman ever som inte kunde hjälpa lilla Knyttet, och grät ibland ikapp med honom och hatade mig själv för att jag inte kunna känna gränslös kärlek till honom just då. Trodde det var nåt fel på mig osv och en natt tänkte jag att ”näe… Artur klarar att lugna honom. De behöver inte mig. Jag kan lika gärna packa mig iväg härifrån, jag gör bara allt värre!” Och så hulkade jag hela natten igenom (och missade eventuella chanser att vila). Sen kom BVC-mötet… som ändrade allt!

Första dagen: Gav första dropparna vid lunchtid i fredags. Märkte redan efter den amningen att Vincent var lugnare efteråt. Han småpruttade lite och rapade – något som han knappt gjort innan. Mer smårapar, förut kom det någon raggar-rap emellanåt efter rejält mycket buffande i rumpan medan han hängde på min axel som en mink-boa. Vi vågade inte tro att det skulle vara Minifomet redan då… Avfärdade det som en tillfällighet. Men för varje gång som vi gav droppar och ammade märktes en liten liten skillnad. Han var så mycket lugnare, även om han fortfarande grät och hade ont så kom inte de där läskiga panikutbrotten längre. På natten gick det avsevärt mycket snabbare att natta honom och vi låg som på nålar för att han skulle falla in i det vanliga mönstret. Men inte!

Andra dagen: Lördag. Vi hade varit upp och bytt blöja och ammat en gång på natten. Vincent åt kortare tid än vanligt (annars brukar det bli en del knas under amningen, men nu åt han, somnade och var nöjd). Vi hörde att han småpruttade hela tiden och verkade inte alls besväras av det. Innan hade varje bajsning och eventuell prutt föregåtts av en lång tids vånda för honom med mycket skrikande. Nu kunde han prutta i sömnen och inte ens vakna. Eftersom natten hade varit lugn tog jag sovmorgon. Och förmiddag. Och middag… Jag tog mig ur sängen runt tolv, bortsett från att jag vaknat och ammat min mycket gladare lilla älskling. Under dagen märkte vi att han var mycket mer vaken och uppmärksam under sina vakenperioder. Han studerade mer allt runt honom med stora ögon; oss, sina händer, sina mjukdjur, Wubben, Tummen och polarna på babysittern, mobilen över skötbordet. Det var tyst här hemma. Nästan så att man kunde tro att man fått hörselnedsättning…

Tredje dagen: Söndag. Nu var vi inne på andra dygnet med Minifom. Skulle effekten bestå, verkligen. Eller var det bara en tillfällig förbättring hos Vincent? Upp och ammade honom en gång under natten, han somnade snällt och snabbt om efteråt – inte ens tillstymmelse till ond mage och skrikattacker. Kändes läskigt att han var så tyst, jag låg med huvudet intill vaggan och lyssnade efter andetag hela natten istället. Totalt död på morgonen, blev en sovmorgon till. Till efter 11 igen. Så skönt! Och välbehövligt. Migränen hade legat och lurat ett par dagar, tror den utlöstes på BVC när jag fick veta att jag hade tecknen på förlossningsdepression; alltså, det var inget fel på mig. Och när dropparna visade viss effekt slappnade jag av och då kom den krypande, så klart. Sov bort en stor del av värken och kände mig plötsligt mänsklig när jag kom upp. Jag hade ork igen!

Vi passade på att bara mysa här hemma, njuta av lugnet. Artur åkte med sin mamma till Babyproffsen och köpte ett babygym (present från hans mamma och Rolf), och jag och Knytt njöt på tu man hand här hemma. Så skönt, jag satt och tittade på honom, underbara vackra skapelse. Tänk att han blivit till inuti mig! Att min kropp varit delaktig i att skapa denna perfekta lilla varelse! Kärleken växte sekund för sekund och jag började gråta lite över att jag inte kunnat se hur jäkla perfekt han är från början. Eller, jo, jag såg det men har inte kunnat ta det till mig fullt ut.  Älskat honom har jag gjort sen förlossningen, när jag fattade vad och vem det var som var inlindad i de där handdukarna. Men inte på det här viset! WOW! Ett litet snett leende från honom när han drömde och jag var i himlen. Bad honom om ursäkt för att jag inte köpte de där jäklans dropparna redan på BB. Det är verkligen sant – mamma vet bäst när det gäller hennes lilla skatt. Pussade honom och sen satt vi i soffan och hade mys tills strax innan pappa kom hem.

Märkte att han inte bajsar lika ofta som innan, däremot har han börjat kissa mer och bajset har ändrat karaktär. Inte lika löst och vattnigt längre. Tur att vi har bytt till Pampers, annars skulle det vara kiss överallt nu. Men de suger verkligen upp kisset till skillnad från Libero, som känns som ett skämt.

Hela kvällen var i stort sett lugn. Ett gråtanfall på kvällen, men inte samma typ av gråt. Insåg till slut att han var hungrig igen, fast han ätit som en häst hela dagen. Hans skrik – min lag. Så fort han fick amma igen blev han lugn och vi fick hela kvällen för oss själva som Artur och Marie medans Vincent nöjt låg och sov i babysittern. Nattningen gick helt problemfritt – bortsett från lite bajs här och där. 😉

Fjärde dagen: Idag ammade jag och bytte på honom när Artur gick till jobbet, sen la vi oss igen och sov några timmar till. Vincent sov så djupt att han inte ens märkte att jag gick upp och gick och snodde mig en snabbdusch. Lilla gullungen, vad glad jag är att Minifom verkar funka på dig! Idag har jag haft tid att sitta här, bläddra lite i tidningar och vi kunde käka lunch utan att jag blev sönderstressad. Nu vill Vincent vara vaken mer, vill att det ska hända saker när han är vaken. Det är sån skillnad – förut var han bara vaken när han ammade och skrek, sedan var han mer däckad än sovande.

På invigningen av babygymet igår visade han vilken liten stark bebbe han är. Utan problem lyfte han huvudet och vred det åt andra sidan för att se vad vi höll på med – vi prasslade ju på nåt superspännande som han inte såg! Skrikandet har väl iallafall gett honom lite starka nackmuskler… (Det gäller att leta efter det goda i det onda!)

Nu sover han så gott och bara han har vaknat ska vi ta ett litet bad för att bli kvitt lite spyor…  Ja, där är han ja… ser de blå titta frågande på mig: ”Bada? Du vet väl vad jag tycker om det?!”

Till er med skrikande bebisar; innan ni börjar må dåligt själva, testa Minifom! Det är så mycket trevligare att ha en glad bebis och sova på nätterna än att vanka av och an hela nätterna med ett skrikande litet paket i famnen.

Kram från oss! (Nu ska här tas nya toner, för bada är som sagt det überläskigaste som finns!)



2 kommentarer på inlägget “Älskade droppar!”

  • En liten

    Skrev precis på fb och frågade om dropparna så hade du ju skrivit här! 😛 Skönt att de funkar, hoppas det håller i sig! kramar

    2011-09-12 kl 20:33
  • mjukisida

    Va härligt att läsa, har tänkt mycket på dig/er.
    Det är ju faktiskt enklare att njuta av sin bebis när den inte bara skriker och har ont.
    Hoppas innerligt att det håller i sig!
    Kram

    2011-09-12 kl 21:02

Kommentera

Du måste logga in för att kunna lämna en kommentar.