Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:
Add Comment Register

Min förlossning!

2011-09-16 @ 17:37

Ja, det tog tid men nu verkar jag ha tid att skriva om hur Knyttet kom till världen.

2011-08-22

20:50

..satt jag och käkade en Calzone vid TV´n med älsklingen när jag kände det där knäppet i magen som jag läst om. Kunde det vara vattnet? Men – det skulle ju inte gå att knipa om det och inget vatten kom? Gick in på toa, drog ned trosorna och då kom det, massa grönbrunt vatten. FAN DÅ! Det var ju inte så bra. Inte direkt i närheten av klart och fint som det skulle vara. Med darrig röst ropade på Artur att ringa förlossningen. Sekunden senare hade jag luren i handen och pratade med nån på förlossningen. Var så nära att börja stortjuta att jag knappt minns nåt av samtalet. Jag ville ju fan inte att det skulle bli så HÄR. Jag var trött som fan, efter att ha haft värkar sedan tidig morgon, legat i badet av och till och bara räknat värkar. Ville att vattnet skulle vara klart och fint så att jag skulle hinna vila lite. Det är VIKTIGT att vila innan man föder, står det ju överallt.

”Kom in så snart ni kan” säger barnmorskan. Ja, det fattar jag ju, eftersom vattnet ser ut som ren skit. Hör att Artur redan ringt sin mamma som ska komma och köra oss till Universitetssjukhuset i Linköping.

Tycker att allt går jättefort. Hinner packa ned de där Gorby´s pirogerna i kylbagen (kylklamparna ligger dock kvar i frysen!) och byta kläder, eftersom det är fostervatten på allt jag hade på mig. Laddar på mig största bindan jag har hemma och försöker ta mig till bilen. Känner hur det rinner hela tiden. Bindan klarar sig nog till ytterdörren innan den börjar rinna över. Skickar SMS till mamma och mina närmsta kompisar – de jag kom ihåg mitt i villervallan. Är visst inte så pedagogisk som jag tror, har jag fått höra. Mamma och pappa blir så oroliga att de följande dag i ren panik går ut i skogen och plockar en jäkla massa lingon…

(20.51 ringde jag tydligen Förlossningen)

Blir avsläppta utanför entrén till Förlossningen, Rolf åker för att parkera bilen och jag tänker ”Vad håller de på med? De får inte följa in. Vet de inte det? Här har jag inte tid att stå och vänta, jag har Victoriafallen av bajsvatten mellan benen och ett barn som vill ut.” Ringer på klockan för att bli insläppt, och strax efter står jag och Artur i hissen på vägg upp till Förlossningsavdelningen, ensamma.

21.31

Nu är vi inskrivna på Förlossningen. Det är fullt först, så vi ska få vara i dagrummet. Eh… jaha.. trevligt hörrnini. Jag läcker som ett såll mellan benen, men visst. Jag kan sitta i soffan här. Sure.

Blir ombedd att lämna ett urinprov och när vi kommer tillbaka har de fixat ett rum åt oss iallafall. Phu! Blir uppkopplad för att kolla Knyttets hjärtljud och sammandragningar. Skitgrejerna visar ingenting om jag inte håller dem hårt mot exakt rätt ställe på magen. Inte så lätt när värkarna kommer. Värkarna blir värre och värre och jag ber om någonting smärtstillande. Undersökningen visar att jag har en cm kvar av cervix och är 2 cm öppen. Inser väl att det här kan ta tid, men vägrar ändå ta in det. Mest av allt vill jag sova.

IMG_1402

Fortfarande vid gott mod, i första rummet. Vi fick byta igen senare.

23:10

Har ca 2 sammandragningar på 10 minuter, men den där mätaren lever lite sitt eget liv så inget vi sätter våra liv på.

23:20

Bm/ssk kontaktar jouren om när nya undersökningar ska göras samt att jag ev ska få smärtstillande att sova på. Har ÖVERJÄVLIGT ont i magen, ingen smärta jag skulle kunnat förknippa med förlossning. Kan inte ligga i den jävla sängen utan ligger och håller mig uppe krampaktigt i handtaget över sängen. Och väntar på det där smärtstillande. Och väntar… och svär, gråter och väntar. Försöker sova. Försöker få sjuksköterskorna att fatta att jag har ont hela tiden, inte bara vid värkarna. De verkar inte tro mig, vilket gör mig fruktansvärt ledsen, upprörd och förbannad. Och nervös – hur fan ska detta gå om de inte tar mig på allvar i det här läget ens?

2011-08-23

00:20

Har nu 2-3 värkar på tio minuter. Smärtan är näst intill olidlig och jag börjar känna mig helt borta. Vet inte så mycket vad som händer runt mig. Lider av att Artur är där, han hade haft det bättre hemma, känner jag. Stackars, sitter i fåtölj som ser skithård ut och kan inget göra.  Blir undersökt igen. Minns att jag skrek rakt ut för att det gjorde så satans ont. Känner ännu mer att de tycker jag är sjåpig och fånig. Men jag har så ont att jag önskar att jag kunde bara svimma. En sköterska eller barnmorska kommer in och försöker få mig att säga att smärtan är psykisk, som jag uppfattar henne. Vill be henne dra åt helvete – kanske gör det med? Minns inte. Jag är rädd för sjukhus, ja… men inte smärta. (Och nu fattar jag varför jag är rädd för sjukhus!)

Kopplas upp på CTG igen en stund, sen lägger jag mig på sidan i hopp om att få sova lite. Frågar igen om smärtstillande. Gensvaret är inte något att jubla över.

01:30

Konstigt nog har jag lika ont än (läser min journal och undrar, ja, vad trodde de egentligen? Att jag skulle göra yoga och joddla?). Ber om att få ta en dusch, eftersom det ser ut att vara det närmaste smärtlindring jag kommer att komma den här natten. CTG´n bedöms normal och kopplas bort. Här frågar de mig vilken smärtlindring jag vill ha. När jag berättar jag inte tål Citodon händer inte så mycket mer.

02:10

Får två ALVEDON! Hurra! (ironisk)

Duschen har inte hjälpt så mycket. Spyr som en gris istället, Artur får hämta spypåsar som jag fyller på löpande band. Börjar gråta när jag hör att jag inte öppnat mig mer. Nåt bra kunde det väl lett till, allt onda? Blir ordinerad Bricanyl för att livmodern ska slappna av lite. Blir även tappad på urin då de tror att jag eventuellt har en UVI. De lägger varma sk kuddar på mig som ytterligare smärtstillning. Det är våta handdukar i en plastpåse och de värmer inte nämnvärt, däremot är vikten mot magen hemsk. Lägger undan dem så fort ingen ser.

03:51

Hurra! Jouren har kommit fram till att jag visst kan få Petidin, då de inte är samma sak som Citodon.  Får även Omeprazol mot halsbrännan jag fått av saften. Vården skulle kunna spara pengar om de spädde ut saften med vatten… den kändes frätande även för Artur. Blä.

04:04

Får Petidin och får order om att sova.

05:20

Ringer på klockan. Är redo att packa och gå hem, typ. Ingen annan effekt av Petidinet än att jag spyr ännu värre och känner mig ännu mer väck. En sköterska kommer in för att andas lugnande med mig. Hjälper inte mycket, vill hellre vara ifred och försöka sova.

05:50

Jouren kontakas igen.

06:11

Läkaren informeras om läget. Hon ordinerar EDA efter nästa undersökning.

06:31

Undersöks.Yay! Cervix utplånat och jag har öppnat mig 3 cm. Jag ska verkligen få epidural!

06:45

Himmelrike! Får EDA. Kan äntligen vila, men ska vara uppe och gå. Vill sova – men som en av de bitchiga nattsköterskorna sa ” Kan du inte sova får du föda barn istället!” Jaa, joo… För jag är ju här för den goda servicen, den goda saften och nöjets skull?

IMG_1405

IMG_1406

10:36

Får värkstimulerande dropp.

IMG_1410

14:40

Värkarna är tätare och starkare och jag blir beordrad att stå med gåbord för att Knyttet ska träda ned, har varit uppe och gått av och till med det men nu börjar värkarna bli för täta, inga egentliga vilopauser.

15:10

Barnmorskan sänker Syntocinonet något för att värkarna är för täta och stegrar sig för snabbt.

IMG_1412

16:50

EDA-n börjar ta slut i infusorn, har lite panik då en sköterska sa att jag fick skynda mig innan den tog slut. Orolig att de inte ska fylla på den, som narkosläkaren lovade att de skulle göra. De fyller på den! PHU!

17:20

Får lustgassyrgas 50/50 vilket jag efter ett tag, när jag fått in tekniken, tycker funkar riktigt bra. Vilken partyeffekt, för övrigt!

20:27

Jouren tycker att man ska höja Syntocinonet igen.

22:00

Fattar inte hur fan jag ska orka… ETT DYGN med bara ont ont ont. Ber läkaren om sugklocka. Blir ombedd att provkrysta en halvtimme, och om ingen bebbe har kommit lovar hon sugklocka; min värsta mardröm men i det här läget är den en hägring och en god vän. Syntocinonet ökas kraftigt hela tiden.

22:05

Får krystvärkar

22:15

Inget har hänt, mer än att värkarna blivit kortare. Läkaren beslutar att jag ska få sugklockan. Trots att jag är livrädd för vad jag hört om den så är jag glad och slappnar av. (Missar helt att Arturs reaktion. Ser dock att de drar in nåt som faktiskt ser ut att höra hemma i ett rallygarage snarare än en förlossningssal. Trodde nog de skulle svetsa ihop mig när det var klart.. haha)

22:26

Förlossningen inleds

Jag får Oxytocin för att få starkare värkar.

22.33

De har pumpat  trycket i sugklockan till 0,8 kg/cm2 och med hjälp av yttre tryck; (en sköterska som har lindat ett lakan om mig och rycker och sliter i det, samt lägger sig på mig. Jag är helt väck, vill dö men tycker ändå att det ser rätt komiskt ut. Tänker på strandade valar inne i mitt lustgasflum.) får de ut Knyttet till läge på fyra dragningar.

Undrar över varför jag inte hör nåt skrik. Hör istället: ”Nu får du göra resten själv!” Tänker kort ”Göra vad?”

Krystar som satan, skitförbannad att de inte drog hela vägen nu när jag fått in den jävla klockan. Skiter i om jag spricker från hakan och runt upp till nacken. Tar i så det känns som att skallen ska spricka på mig.

22:40

Helt plötsligt har jag en hög med blodiga handdukar på bröstet och jag tänker fråga vad de håller på med när jag ser …. i handdukarna ligger min älskade lilla BEBIS! En pojke är det.

Minns inte om det är jag som ser det, eller Artur, eller om någon säger det. Sedan trycks lustgasmasken över ansiktet på mig igen och medans Knyttet hungrigt suger på bröstet (rätt teknik direkt) krystar jag fram moderkakan och svär över hur barnmorskan misshandlar min stackars stackars mage. Ljudet av blod som skvättar ut är inte helt mysigt. Får för mig att skämta om blodpudding, men tror jag har vett att hålla käften.

Artur fick klippa navelsträngen, och knäppte kort på Knyttet, moderkakan och mig. Sen blev vi ensamma. Begreppet ”vi” innefattade nu tre personer, en mamma, en pappa och ett litet Knytt.

IMG_1413

Välkommen vår älskade lilla Knytt! Det stämmer verkligen: Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge! ;)

IMG_1420

Världens två vackraste! Älskar er för evigt!




4 kommentarer på inlägget “Min förlossning!”

  • Deer

    Aaaaw :) Fiiiint! Fan vad jag längtar nu…

    Pöss

    2011-09-16 kl 18:10
  • mammasandraa

    Åh jag blev alldeles tårögd! Fina du, som du fick kämpa! Men nu har ni eran guldklimp som ni längtat så mycket efter.. Kram!

    2011-09-16 kl 20:03
  • akpink

    Grattis till lilla knyttet! Har själv precis påbörjat min förlossningsberättelse =)
    http://akp.blogg.se

    2011-09-16 kl 20:48
  • babybear

    Huuh så fint och huuuh så jobbigt, sitter med tårarna rinnande för att jag blev så rörd. ”Det blir aldrig som man tänkt sig” är ju en fras som känns som den bästa sammanfattningen av de flesta förlossningar.
    LÄNGTAR!

    2011-09-19 kl 8:49

Kommentera

Du måste logga in för att kunna lämna en kommentar.