Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:
Add Comment Register

Ett osynligt spöke

2011-10-25 @ 01:19

Pratade med mamma idag och hon tog upp ett ämne som jag försökt skjuta ifrån mig i fem år nu; att testa om jag bär på mutation på någon av cancergenerna, alltså, ärftlig bröstcancer. Ni som brukar läsa vet ju att min bror gick bort i cancer (leukemi) innan han hann fylla 25. Sedan fick min mamma bröstcancer för fem år sedan (hon har klarat 5-års gränsen så hon kan nu kalla sig frisk. Hurra!) och förra året var det mormors tur. Till det kan vi lägga, att om det stämmer, så finns det många cancerfall på min biologiska pappas sida. Dem känner jag däremot inte särskilt väl, så det vet jag inte garanterat.

När jag pratat med mamma kunde jag inte sluta fundera – VILL jag göra testet? Vill jag veta att risken för mig att drabbas är 80%? Nu kan jag inte sova. Tankarna snurrar åt alla håll samtidigt…  Känner ju att jag för Vincents och Arturs skull borde göra testet. För att jag vill göra allt för att få finnas hos dem tills jag är 180 år minst! Men, samtidigt vill jag köra huvudet i sanden och låtsas som att cancer inte finns.

Men visst finns det – 1 av 3 kommer att drabbas av cancer under sin livstid. För bara några år sedan var siffran 1 av 4.

Är det någon av er som har en ”cancersläkt” och har ställts inför det här valet? Hur har ni känt och tänkt?

Av vad jag kom fram till genom att läsa diverse sidor på nätet, både läkarsidor och bloggar av personer som gjort testet, så är den vanligaste åtgärden för att förhindra cancerutveckling att operera bort brösten i förebyggande, och även äggstockarna. Om jag vore över femtio… men.. Jag vill ju ha ett barn till, trots allt!?

Usch. Varför skulle hon föra det på tal nu. Nu när jag faktiskt hade en möjlighet att lägga mig tidigt och få sova? Istället sitter man här, hålögd och vimsig och oroar sig. Imorron måste jag packa också, sen tuffar vi iväg. Ser fram emot resan ”hem” men känner mig lite kluven. Det är för mycket att göra, för många jag vill träffa på för kort tid. Det blir ändå bara tre dagar och Knytt orkar inte fara runt som en höststorm…

Nu ska jag försöka sova, nu kanske jag har fått ur mig lite tankar och kan lämna det osynliga cancerspöket för inatt, åtminstone.

Kram alla!



En kommentar på inlägget “Ett osynligt spöke”

  • mammasandraa

    Usch hoppas verkligen inte att du får det!!! Vi har problem med hjärt och kärlsjukdomar i släkten istället. Inte heller så roligt :( mormor dog när hon var 53… Stor kram!

    2011-10-25 kl 9:05

Kommentera

Du måste logga in för att kunna lämna en kommentar.