Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Arkiv för november, 2011

Add Comment Register

Förlossningsdepression

2011-11-30 @ 23:23

Långsamt långsamt har poletten börjat trilla ned… Visst visade screeningtestet hos BVC att jag kanske hade drabbats av det, men jag la ingen större vikt vid det då. Ett ord som gick in och sedan ut, även om jag tänkte att ”jaja, det låter ju som att det kan stämma”. Sedan var vi på Nike-mottagningen igår (samma som Aurora, för förlossningsrädda bla) och då kom det upp igen. Den här gången gjorde det lite ont att höra det. Jag tog in det mer. Insåg att det låg mer i det än jag ville, att det heter depression – inte ”tillfälligt ledsen”. Läste igenom mina blogginlägg, och eeeeh…. hoppsan. Käftsmäll. Har jag gråtit SÅ MYCKET? SÅ OFTA? Men vaffan…. det är ju nästan dagligen!? :/

Jag har varit deprimerad en gång tidigare, för några år sedan. Och, nu när jag suttit och nystat upp känslorna så jo. Det är samma igen. Fast på annat sätt. (Svårt att förklara…)

Iallafall bestämde jag mig för att skriva om det. För att det drabbar rätt många och för att det fortfarande är ett ganska tabubelagt ämne.

Man tror att cirka 1 på 10 kvinnor drabbas av en depression efter förlossningen, vanligast inom de första två månaderna, men även senare. Det blir ganska många det…. Och alla får inte hjälp. Många får göra ett test, tex EPDS (Edinburgh Postnatal Depression Scale) på återbesöket hos sin barnmorska. Det fick inte jag. Som tur var fick jag göra det på BVC istället. Visserligen kan du ha höga poäng på testet utan att vara drabbad, men det kan ändå vara skönt att ha satt ord på känslorna, och att dessutom se dem i skrift kan vara skönt – för du ser att du FÅR tänka och känna så.

Du kan göra testet här, på engelska.

Misstänker du att du har en depression, tveka inte att be om hjälp!

Prata med dem på BVC, de är dessutom ganska lyhörda och hjälper dig kanske snabbare än du tror. Om du inte vill säga det rakt ut, fråga efter EPDS-testet eller screeningen. Man ska inte behöva gå runt och känna sig som en usel misslyckad dålig mamma, man ska inte behöva gråta sig igenom dagarna och undra om det är något fel på en… har jag förstått. På fredag ska jag få tala med vår BVC-sköterska för första gången, och det känns jätteskönt. Jag litar på henne. Jag vet att hon vill Vincents bästa – precis som jag. Hon är inte ute efter att döma mig, eller mitt sätt att vara mamma på. Hon är där för att hjälpa mig att orka vara den mamma jag VILL vara, men inte orkar.

Jag ska beskriva hur det varit i korthet, kommer säkert att komma tillbaka till det igen.

  • Graviditeten; mådda illa halva graviditeten, och när jag äntligen slutade kräkas kunde jag knappt röra mig för foglossningen istället. Redan då började jag nog känna mig deppig – men är det heller så konstigt?
  • Sista veckorna av graviditeten: En massa pinvärkar veckorna innan förlossningen.
  • Förlossningen: var vaken 1½ dygn innan det satte igång på allvar, då hade jag kräkts ur mig allt jag laddat med och kunde inte äta det lilla ”ätbara” jag fick på förlossningen; soppa. Fick inte sova något på hela tiden och på slutet krävde jag sugklocka när jag kände att jag inte hade några krafter kvar att uppbringa.
  • BB: kvar i fem dagar, jag som helst hade velat hem samma dag då jag avskyr sjukhus.
  • Drabbades av känselbortfall efter epiduralen (som jag nu vet beror på att nerver skadats och måste få läka ihop, men innan jag visste det oroade jag mig så klart en del).
  • Vincent var kolikbarn och det visade sig redan på BB.
  • Vincent var redan från födseln en väldigt vaken bebis, så chanser att få vila upp mig på dagarna har inte funnits. Tack och lov har han iallafall sovit på nätterna!
  • Amningen har krånglat av och till.

Allt detta är sådan som kan framkalla en förlossningsdepression… därtill om man haft kraftig PMS och tidigare depressioner.

Jag kan erkänna att jag inte kunde känna den där första kärleken till min son. På förlossningen när de lagt honom på bröstet förstod jag ju inte ens varför de la blodiga handdukar på mig. Sedan såg jag honom. ”Jaha…det är min bebis. Jaha. En son.” ungefär så mycket tror jag att jag tänkte. Därefter skulle moderkaka och skit ut, så jag hade mer kontakt med lustgasen än min son, kan jag erkänna. Minns inte när de tog bort honom. Sedan började det krångla med kissningen, så jag satt nog en 40 minuter på toa – och jag tänkte inte en sekund på någon bebis. Inte förrän jag hörde honom skrika sitt svaga lilla bebisskrik…

Fick hålla honom i rullstolen på väg upp till Special BB, minns att jag tittade på honom och tänkte att han inte var så där röd och svullen som andra bebisar och att han var väldigt söt. Och väldigt liten! Men hjärtat slog inga dubbelslag och gjorde inga volter.

På Special BB rörde jag honom knappt, bara när jag ammade. Resten fick min sambo göra. Visst var jag glad över bebisen – men kopplade ändå inte honom till att han VAR bebisen…?! När hans kolik sedan började tredje natten blev jag sååååå arg. Varför var han inte tyst? Varför kom ingen och fick tyst på honom? Vad gjorde jag för fel som ledde till att han skrek sig mörklila? (Han skrek då så att det fortfarande skallrar i ena örat när han skriker…. röstkapaciteten är det inga fel på!)

När vi kom hem kändes det så mycket bättre först. Så skönt att vara hemma. Jag väntade på att de där känslorna skulle komma, de där himlastormande som man läst om i nio månader och bara längtat efter. Visst älskade jag honom. Men det kändes ändå konstigt. Och jag grät, en himla massa grät jag. Jag kände mig så jävla pissigt dålig som inte kunde vara där för honom hela tiden, som inte fattade när han var hungrig, när han var ensam… Som ibland inte kunde klämma fram mer än en enda retlig droppe mjölk när han var så hungrig. Som ibland undrade om jag gjort fel som skaffat barn. Kanske var jag inte skapt för det ändå?

Jag VET att jag är den bästa mamma Vincent kan ha, för jag är HANS mamma. Och jag älskar honom. Jag älskar honom mer och mer för varje dag som går. Jag kan dock gråta över att jag missade att älska honom där redan på förlossningen. Så häftigt det hade varit att känna den där vågen av kärlek där och då!!!

Och så skönt det hade varit om jag hade förstått att det inte var normalt att må så här så länge. Visst, när det började trodde jag det var Baby blues, men Baby blues sitter inte kvar i över tre månader. Tänk om jag också hade förstått att det var normalt att ibland vilja kasta sin lilla älskling i väggen för att han bara skriker. (Det är däremot inte okej att göra det…bör tilläggas.)

Innan vi föder våra små kärleksknyten läser vi en massa om vad som händer vecka för vecka, och våra barnmorskor talar om det för oss. Varför är vi inte mer proaktiva vad gäller förlossningdepression? Varför får vi inte innan redan veta hur det kan komma att kännas, och får verktygen att hantera detta? Och får veta när det kan vara dags att be om hjälp?

Jag längtar efter att börja samtalen med Stina, vår BVC-sköterska. Förhoppningsvis räcker det att prata med henne. Annars kommer jag att svälja stoltheten och prata med vem fanken hon säger att jag bör prata med – för hon kan nog sitt jobb!

Snart ska den här morsan ha slutat gråta!

Storstök!

2011-11-30 @ 15:12

image

image

Passade ju på köpa lite stora prylar när mamma och pappa var har med sin kombi. Hyllor till förrådet och en byrå till Vincent blev det. Dessutom överraskade de oss igår med att åka till IKEA och köpa två lagerhyllor till skor mm.
Nu känns det som mer ordning i sinnet också!
Visserligen är det bara grovsorterat i förrådet, får gå igenom hylla för hylla efter jul. Men – nu står inte allt i en hög som riskerar att anfalla iaf!
Fick dessutom en bra plats för barnvagnen nu.
TACK, MAMMA & PAPPA FÖR ATT NI HJÄLPTE OSS FÅ DET GJORT OCH FÖR ATT NI GOSADE MED VINCENT UNDER TIDEN!

….

2011-11-29 @ 01:17

Kan inte sova. Hjärtat håller på att snörpa ihop sig och hjärnan koka över. Varför varför varför kan inte jag få avgöra vad som är okej och inte med mitt barn???
Varför ska jag behöva känna mig överkörd och omyndigförklarad?
Jag vill mitt barns bästa men känner som att jag inte vet vad jag håller på med i andras ögon, att jag överdriver. Men mina känslor är väl mina?

Ska fortsätta stirra ut i mörkret och njuta av min lilla skatts lugna andetag. Godnatt!

Helgen i bild

2011-11-28 @ 10:21

IMG_2227

IMG_2230IMG_2235

IMG_2239

IMG_2241

IMG_2243

IMG_2246

IMG_2249

IMG_2248

IMG_2254

IMG_2259

IMG_2260

IMG_2262

besök

2011-11-27 @ 11:08

Nu har mamma o pappa varit här några dagar, vilket kanske märks på inläggen, som inte kommit på några dagar. Det har varit fullt upp! Ett besök på Ikea för att springa in och hämta en byrå, betala, hem och bygga. Och sen in på Biltema som ligger mitt emot för att plocka ihop lite hyllprylar till förrådet – så att jag ska kunna öppna dörren där utan att må dåligt. Så klart fanns inte de konsoler jag ville ha, med hängare för klädstång längst ut. Tänk så smart att ha sina kartonger på hyllor och sen kläderna på samma konsol under. Snyggt! Men de inkommer tidigast v 6. Ni fattar! Så länge går det inte att vänta när jag bestämt mig. Fick bli de andra, vanliga och sedan byta senare istället. Konsolerna kräver ju iallafall inte bil för att hämta. 😛

Därefter fick vi skynda hem för att hinna ha lunchen på bordet när Artur kom hem. Han fick lite sen lunch men iaf. 😉

Efter maten byggde jag ihop snygga byrån, men fick ta ett litet brejk för att åka till Coop Forum för att fylla på blöjförrådet. Så fort den var klar sorterade jag ned kläderna och sen åkte vi till svärmor och Rolf för lite glögg. Efter det, vid nio, gick vi Vinterljuspromenaden runt Stångån, köpte pizza och åkte hem. Efter maten ville jag bara störta i säng – meeeen… då behövde jag pumpa först och det fanns inga rena flaskor kvar. Så, det blev en jäkligt lång dag. Uppe vid sju, i säng halv två. ZZzzzzz.

Igår sooooov jag länge – för det gjorde junior också. Härliga lilla sötsaken! Sen fick han lite käk och så lånade vi ut honom till mormor och morfar så de fick lite mystid tillsammans och vi kunde sova utan att ha öronen spetsade en timme. Skönt!

Solen sken och vi besökte väldigt kort Adventsmarknaden i Gamla Linköping, men så mycket folk var inte trevlig med vagn och kullersten i den trängseln. Så, det blev att gå rak igenom och sedan hem till svärmor och Rolf för middag. Gick hem vid nio och då hade det börjat regna.

Nu blåser det bara mer och mer här, så det ser ut att bli en inomhusdag. Är iallafall 12 grader varmt. Det gör mig ingenting. Snö kan jag vara utan, så skönt att inte behöva kämpa med vagnen. 😉 Får se vad vi hittar på. En vända till Biltema för ett par hyllor till eventuellt.

Men nu kanske man skulle hoppa i lite kläder?

Kram och blås inte bort!!!!

Första vändningen

2011-11-24 @ 13:57

image

image

Yeeees! Idag gick det! Första rullen från mage till rygg. Flera gånger, och fort går det. Gissa om vi myser här hemma nu!

Förlossningsdepression

2011-11-24 @ 11:50

image

Fick fylla i en screening om förlossningsdepression när Vincent fått sina sprutor. Var brutalt ärlig, för att ta reda på om det är normalt att gråta ikapp med sin bebis. Och vet ni…. det är det. På sätt och vis. Men man ska inte behöva det! Då kan man lida av en förlossningsdepression. Och det är inget ovanligt eller fult.

Misstänkt ett tag att det kan vara så. Inte så roligt att inte ens få sitta upp i soffan, eftersom Knytt kräver att ha tutten om inte i munnen så strax intill. Så igår föll jag ….. splattsch. Tårarna slutade inte spruta på flera timmar. Det var bara för mycket av amning. skrik och gråt. Kändes som att jag hade en kätting som band mig till soffan.
Kände inte heller att Samboälsklingen förstod mig. Han ser ju mest en glad bebis, så det kan ju vara svårt att förstå att jag är less när han kommer hem.

När Bvc-sköterskan frågade om amningen kunde jag börjat gråta… Sen frågade hon om jag ville ha det så. Och klart som fanken att jag inte vill. Hon tipsade om hur jag kan ge ersättning och ändå fortsätta amma. Ska absolut testa redan idag. Tänk om jag fick lite LIV tillbaka. Undrar hur det känns?

Nästa fredag ska jag på stödsamtal och vet ni? Det känns jätteskönt!! Kanske är ersättningen en stor del av lösningen? Vi får se.

Kram!

Efter sprutorna…

2011-11-24 @ 11:30

image

image

image

image

Wow vilken kille vi har! 3 skrik, varav ett innan sprutorna sattes, sedan lite smågnäll innan han blev vår lilla fina happy beeeejbiiii igen. Sedan somnade han på skötbordet…. Coolingen! Nu ligger han på soffan och pratar med Wubben om vilken jäkla förmiddag han haft. Haha.

Bara att hoppas att han slipper feber och allt skit senare, vår fina lilla älskling!

3 månader!

2011-11-23 @ 19:49

image

Idag fyller vår fina lilla älskling 3 månader. Wow!! Snart ett år sen vi fick vårt efterlängtade plus.
Vincent växer så det knakar och det har gått bra att sluta med alla magdroppar. (Yay!)
Växer fort, ja. Vi fick hoppa över stl 56 så gott som. Och nu är en del 62 utplockat ur garderoben. De flesta byxor han har är 68. Väger gör han också. Det säger min rygg. Hur mycket vet vi imorrn, när vi varit på det första fruktade Bvc-besöket som inkluderar VACCIN!

Han är extremt mammig, och hungrig just nu. Sover bra, hela nätterna nästan alltid. Och dagarna…. ja, då är han uppkopplad på sin iMum och äter. Tills det blir blöjbyte. Sen vilar han tio minuter – en kvart. Sen äter han.
Han har nästan lyckats vända sig från mage till rygg idag. Tyvärr hade han uppförsbacke så det blev stopp.

Tänderna retas, så det är handen i munnen och klia/gräva mest hela tiden. Och dreggel. Mycket dreggel!

Underbara lilla busunge, mamma och pappa älskar dig helt vansinnigt!!

Takidabody

2011-11-22 @ 17:04

image

Yaaay… Idag kom Vincents balla Takidabody från Takidashop. Han kommer se så tuff ut i den! Tog till i storlek så att den inte blir för liten direkt. Superbillig och fin!