Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Arkiv för 19 november 2011

Add Comment Register

Den svenska bitterheten?

2011-11-19 @ 23:23

Idag började jag tänka på att det finns ganska nära vänner som snarare svarat med beska kommentarer istället för helhjärtade gratulationer, både till graviditet och frieri. Till exempel är det oansvarigt och fruktansvärt mot barnet att bli gravid utan att ha ett jobb att gå tillbaka till efter födseln (och stanna hemma hela mammaledigheten är att utnyttja systemet, man ska tillbaka inom ett par månader). Att skaffa barn planerat när man saknar en fast anställning är alltså att räkna med att leva på andras pengar och att utsätta barnet för en typ av våld, som jag förstått det. Men – hur många läser vi inte om som, som trots sina fasta anställningar plötsligt blir uppsagda på grund av arbetsbrist? Vad är en fast anställning idag? Jo, den är fast så länge som arbetsgivaren behöver dig. Och, för min del var det helt enkelt så här; jobb hinner jag skaffa resten av livet – barn kanske redan var för sent. Och – jag är en surviver, jag oroar mig inte en sekund för att jag inte ska kunna försörja Vincent OM jag skulle bli ensamstående mamma. Så här långt är jag dessutom förvånad över att han inte kostar mera, det som kostat mest hittills har varit allt som behövdes INNAN storken släppte ned honom till oss. Och kolikdropparna… 😛

Att säga att blöjor är dyrt är både sant och falskt, köper man i den lilla butiken kostar ett paket massor. Men köper man i de stora butikerna och de stora förpackningarna kostar inte blöjorna mer än runt en tia per dag. Det är inte dyrt! Men visst känns det när man står i kassan och har köpt 1 paket blöjor, en ost och ett kilo kaffe. Hoppla, liksom. Det är ju vad jag la på en utekväll för tio år sedan, inklusive min del av taxin hem.

Jag har bara haft hyffsad lön på två anställningar i mitt liv, inom handels får man ofta jobba för det som erbjuds och löneförhöjningar brukar man läsa om i Handelsnytt, är lite som Tomten, Jesus och Elvis. Vissa påstår att de finns – men jag har aldrig sett dem. Ändå har jag alltid kunnat göra ALLT det har jag har velat göra. Jag har ALDRIG tiggt pengar av mina föräldrar och bara några ytterst få gånger när det varit något speciellt har de fått lov att hjälpa mig. Och det kan jag säga – det har tagit emot att tvingas få den hjälpen. ”Kan själv” är nog lite av ett motto sen jag var liten, envis sen födseln… Så, även om jag skulle leva på existenminimum skulle Vincent ha det bra. Han skulle få mat – i yttersta nödfall får jag väl amma honom tills han tar studenten, om skiten vill funka, han skulle ha kläder. Kanske inte tio av allt det senaste, men han skulle vara hel och ren. Sen skulle han ha en mamma som älskade honom till månen och tillbaka och det finns det barn som badar i guld och diamanter som inte har. Pengar gör ingen till en bättre människa eller mamma!

Och bröllopet då? Ja, jag trodde att vi skulle drömma tillsammans. Men det är bara att inse att den resan kommer jag att göra med ER, mina fina goa positiva bloggläsare (har jag sagt att jag älskar er?). För det är fel på upplägg, dag och gud vet vad. Så jag håller tyst. Tiger som en mussla. Funderar lite på hur jag ska ha bordsplaceringen, om det går att duka i en skrubb… 😉

Jag har hört ordspråket ”I nöden provas vännen” men jag tror nästan mer att i det nya Jante-Sverige borde det heta ”I framgången provas vännen” – eller är det en tjejgrej? I framgången provas väninnan?

En sak är iallafall säker, för att kasta fram lite klyschor; ensam är stark (men har inte lika roligt) och Sticks and stone may brake my bones, but words will never hurt me!

Och förresten – jag är långt ifrån ensam. Jag har många underbart gulliga läsare här, jag har andra vänner i det där REAL LIFE som händer utanför fönstret, även om de bor för långt bort för en fika. Och – jag har min suveräna blivande make och min löjligt söta gobit till son. Därtill; världens bästa familj!

Ni som läser, har ni upplevt något liknande bland era vänner när ni blev gravida/bestämde er för att skaffa barn/gifte er? Nyfiken!

Vad den här vännen menar är att man blir bitter när man fått barn. Att livet är förstört. Att man ger upp allt för någon annan; make, barn. (Tänker: Bitterfittan av Maria Sveland?)

Visst; livet tar en annan form. Det går inte att bara vakna, fräscha upp sig, hoppa på nästa buss till centrum och shoppa sig blodig. Men, å andra sidan känns allt det där inte lika viktigt. Bebisar är bebisar så kort tid, varför riskera att missa nåt? Bara för att vissa saker känns lite vemodiga eller trista vissa dagar innebär det ju inte att man ångrar sig. No way att jag skulle byta bort min bebis mot en smal midja och liten rumpa. Det där hinner jag fixa till sen, när han har fått nog av att gosa med sin ”fluffiga” mamma. 😀

Kojdag

2011-11-19 @ 16:22

Tio grader varmt ute, men vart tog dagen vägen? Det har varit mörkt hela dagen. Jag sov till tio i elva, bortsett några amningar. Grabbarna gick upp nån timme före och myste och pratade.
Vi åt frukost och tittade på ”Happy feet”, det kommer ju äntligen en tvåa och Artur hade inte sett ettan. Den är så söt!

Artur och en kompis är ute och kastar frisbeegolf och jag har plockat lite, duschat blommor och putsat fler fönster. Nu återstår bara Vincents rum och förrådet. Det får bli när jag skaffat och fått upp hyllsystemet så att det är någon ordning där.

Vincent och jag ligger och tittar på ”Into the wild”. Aldrig att jag skulle kunna lämna allt för att leva i naturen så där. Medger att jag är iaf lite av en materialist. Lite. Skulle kunna leva med utedass bara jag hade vatten och värme – hatar att frysa och vara smutsig! 😉