Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:
Add Comment Register

Förlossningsdepression

2011-11-30 @ 23:23

Långsamt långsamt har poletten börjat trilla ned… Visst visade screeningtestet hos BVC att jag kanske hade drabbats av det, men jag la ingen större vikt vid det då. Ett ord som gick in och sedan ut, även om jag tänkte att ”jaja, det låter ju som att det kan stämma”. Sedan var vi på Nike-mottagningen igår (samma som Aurora, för förlossningsrädda bla) och då kom det upp igen. Den här gången gjorde det lite ont att höra det. Jag tog in det mer. Insåg att det låg mer i det än jag ville, att det heter depression – inte ”tillfälligt ledsen”. Läste igenom mina blogginlägg, och eeeeh…. hoppsan. Käftsmäll. Har jag gråtit SÅ MYCKET? SÅ OFTA? Men vaffan…. det är ju nästan dagligen!? :/

Jag har varit deprimerad en gång tidigare, för några år sedan. Och, nu när jag suttit och nystat upp känslorna så jo. Det är samma igen. Fast på annat sätt. (Svårt att förklara…)

Iallafall bestämde jag mig för att skriva om det. För att det drabbar rätt många och för att det fortfarande är ett ganska tabubelagt ämne.

Man tror att cirka 1 på 10 kvinnor drabbas av en depression efter förlossningen, vanligast inom de första två månaderna, men även senare. Det blir ganska många det…. Och alla får inte hjälp. Många får göra ett test, tex EPDS (Edinburgh Postnatal Depression Scale) på återbesöket hos sin barnmorska. Det fick inte jag. Som tur var fick jag göra det på BVC istället. Visserligen kan du ha höga poäng på testet utan att vara drabbad, men det kan ändå vara skönt att ha satt ord på känslorna, och att dessutom se dem i skrift kan vara skönt – för du ser att du FÅR tänka och känna så.

Du kan göra testet här, på engelska.

Misstänker du att du har en depression, tveka inte att be om hjälp!

Prata med dem på BVC, de är dessutom ganska lyhörda och hjälper dig kanske snabbare än du tror. Om du inte vill säga det rakt ut, fråga efter EPDS-testet eller screeningen. Man ska inte behöva gå runt och känna sig som en usel misslyckad dålig mamma, man ska inte behöva gråta sig igenom dagarna och undra om det är något fel på en… har jag förstått. På fredag ska jag få tala med vår BVC-sköterska för första gången, och det känns jätteskönt. Jag litar på henne. Jag vet att hon vill Vincents bästa – precis som jag. Hon är inte ute efter att döma mig, eller mitt sätt att vara mamma på. Hon är där för att hjälpa mig att orka vara den mamma jag VILL vara, men inte orkar.

Jag ska beskriva hur det varit i korthet, kommer säkert att komma tillbaka till det igen.

  • Graviditeten; mådda illa halva graviditeten, och när jag äntligen slutade kräkas kunde jag knappt röra mig för foglossningen istället. Redan då började jag nog känna mig deppig – men är det heller så konstigt?
  • Sista veckorna av graviditeten: En massa pinvärkar veckorna innan förlossningen.
  • Förlossningen: var vaken 1½ dygn innan det satte igång på allvar, då hade jag kräkts ur mig allt jag laddat med och kunde inte äta det lilla ”ätbara” jag fick på förlossningen; soppa. Fick inte sova något på hela tiden och på slutet krävde jag sugklocka när jag kände att jag inte hade några krafter kvar att uppbringa.
  • BB: kvar i fem dagar, jag som helst hade velat hem samma dag då jag avskyr sjukhus.
  • Drabbades av känselbortfall efter epiduralen (som jag nu vet beror på att nerver skadats och måste få läka ihop, men innan jag visste det oroade jag mig så klart en del).
  • Vincent var kolikbarn och det visade sig redan på BB.
  • Vincent var redan från födseln en väldigt vaken bebis, så chanser att få vila upp mig på dagarna har inte funnits. Tack och lov har han iallafall sovit på nätterna!
  • Amningen har krånglat av och till.

Allt detta är sådan som kan framkalla en förlossningsdepression… därtill om man haft kraftig PMS och tidigare depressioner.

Jag kan erkänna att jag inte kunde känna den där första kärleken till min son. På förlossningen när de lagt honom på bröstet förstod jag ju inte ens varför de la blodiga handdukar på mig. Sedan såg jag honom. ”Jaha…det är min bebis. Jaha. En son.” ungefär så mycket tror jag att jag tänkte. Därefter skulle moderkaka och skit ut, så jag hade mer kontakt med lustgasen än min son, kan jag erkänna. Minns inte när de tog bort honom. Sedan började det krångla med kissningen, så jag satt nog en 40 minuter på toa – och jag tänkte inte en sekund på någon bebis. Inte förrän jag hörde honom skrika sitt svaga lilla bebisskrik…

Fick hålla honom i rullstolen på väg upp till Special BB, minns att jag tittade på honom och tänkte att han inte var så där röd och svullen som andra bebisar och att han var väldigt söt. Och väldigt liten! Men hjärtat slog inga dubbelslag och gjorde inga volter.

På Special BB rörde jag honom knappt, bara när jag ammade. Resten fick min sambo göra. Visst var jag glad över bebisen – men kopplade ändå inte honom till att han VAR bebisen…?! När hans kolik sedan började tredje natten blev jag sååååå arg. Varför var han inte tyst? Varför kom ingen och fick tyst på honom? Vad gjorde jag för fel som ledde till att han skrek sig mörklila? (Han skrek då så att det fortfarande skallrar i ena örat när han skriker…. röstkapaciteten är det inga fel på!)

När vi kom hem kändes det så mycket bättre först. Så skönt att vara hemma. Jag väntade på att de där känslorna skulle komma, de där himlastormande som man läst om i nio månader och bara längtat efter. Visst älskade jag honom. Men det kändes ändå konstigt. Och jag grät, en himla massa grät jag. Jag kände mig så jävla pissigt dålig som inte kunde vara där för honom hela tiden, som inte fattade när han var hungrig, när han var ensam… Som ibland inte kunde klämma fram mer än en enda retlig droppe mjölk när han var så hungrig. Som ibland undrade om jag gjort fel som skaffat barn. Kanske var jag inte skapt för det ändå?

Jag VET att jag är den bästa mamma Vincent kan ha, för jag är HANS mamma. Och jag älskar honom. Jag älskar honom mer och mer för varje dag som går. Jag kan dock gråta över att jag missade att älska honom där redan på förlossningen. Så häftigt det hade varit att känna den där vågen av kärlek där och då!!!

Och så skönt det hade varit om jag hade förstått att det inte var normalt att må så här så länge. Visst, när det började trodde jag det var Baby blues, men Baby blues sitter inte kvar i över tre månader. Tänk om jag också hade förstått att det var normalt att ibland vilja kasta sin lilla älskling i väggen för att han bara skriker. (Det är däremot inte okej att göra det…bör tilläggas.)

Innan vi föder våra små kärleksknyten läser vi en massa om vad som händer vecka för vecka, och våra barnmorskor talar om det för oss. Varför är vi inte mer proaktiva vad gäller förlossningdepression? Varför får vi inte innan redan veta hur det kan komma att kännas, och får verktygen att hantera detta? Och får veta när det kan vara dags att be om hjälp?

Jag längtar efter att börja samtalen med Stina, vår BVC-sköterska. Förhoppningsvis räcker det att prata med henne. Annars kommer jag att svälja stoltheten och prata med vem fanken hon säger att jag bör prata med – för hon kan nog sitt jobb!

Snart ska den här morsan ha slutat gråta!



2 kommentarer på inlägget “Förlossningsdepression”

  • missnj

    Tycker att det är bra att du skrev om detta, bra för alla och få ta del av andras historier och verklighet. Jag hade lite så på BB oxå. fick aldrig det där första wow känslan , man va ju bara sååååå trött. Men NU finns kärleken där, och den växer och växer mer för varje dag:)

    2011-11-30 kl 23:44
  • Louise

    Ursäkta svenskan, men så JÄVLA bra skrivet. tack. Det hade kunnat vara mina ord, vartenda ett av dom. E hade kolik i ett halvår, och skrek sen av frustration, sover aldrig ( inte ens på nätterna ) … Fortfarande kan jag slås av tanken att jag inte orkar mer. att jag inte är gjort för att vara e´s mamma,… kärleken till E kom på riktigt vid 7 månader, när allt hade lagt sig ( men kan gott flacka lite ibland när hon har skrikit några dygn.. ) . Dessutom hade jag så otroligt ont av snittet att jag knappt höll bebisen på en månad, och helt plötsligt skulle jag älska det där skrikande trollet…
    Överallt ser / läser / hör man om all lycka som bara flödar överallt kring graviditet, förlossning, och bebistiden, och som mamma har man ett konstant dåligt samvete för att det inte är så.

    Tack! du är inte ensam!

    2011-12-01 kl 10:55

Kommentera

Du måste logga in för att kunna lämna en kommentar.