Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Arkiv för 7 december 2011

Add Comment Register

Humor

2011-12-07 @ 23:07

image

…ack så fel det kan bli ibland, men roligt värre. Tur att man inte är bjuden på Nobelfesten säger jag bara. Besparingarna har gått lite överstyr?!

Viktigt om förlossningsdepression…

2011-12-07 @ 15:12

(Och all depression för den delen.)

Jag kände igår att jag borde skriva det här, för det är en av alla dessa saker som man inte ser så mycket om på nätet när man Googlar, och inget man märker om man inte är den drabbade, eller väldigt väldigt nära någon som är det.

Depression syns inte!

Det är väl delvis därför det är en sån farlig sjukdom. Om någon har en kroppslig sjukdom syns det ju ofta utåt på ett eller annat sätt. Men en depression går ju inåt och behöver inte synas. Dessutom är det ofta så att den som är deprimerad gör sitt yttersta för att visa sitt vanliga jag inför människor runt omkring sig. Det är självklart extremt jobbigt när man redan slåss med sitt inre att spela ”normal” och glad och bekymmerfri för alla runt sig, så många gånger börjar man som drabbad dra sig undan. Och när man är hemma kanske man är just den där sinnebilden av en deprimerad människa; otvättat tovigt hår och lullar runt i pyamas och gråter hela dagarna i ända och kanske inte ens lämnar sängen. Men det är alltså något som man kämpar HÅRT med att inte låta någon se.

För min egen del tror jag att det kan bero på att om andra ser hur dåligt jag mår så kommer jag att må ännu sämre. Lite så att när andra tror att jag mår bra, så kan jag lura mig själv att jag faktiskt mår bättre också. Självbedrägeri? Livlina?

För den som lever med någon drabbad av en depression måste det vara ett rent och skärt helvete. Jag kan bara tänka mig, en dag är den du lever med helt normal – vad det verkar – och nästa är allt fel, himlen har fallit ned och marken hotar att öppna sig och suga in denne i sitt gap.

Talar av erfarenhet då jag drabbades av en kanske egentligen rätt djup depression för några år sedan och vid ett tillfälle övervägde att slänga mig i Österdalälven en ruggig dag i kalla november och månader före och efter minns jag knappt… Minns dagar och nätter då jag inte hade en susning om hur jag skulle kunna leva vidare. INTE planerade att ta mitt liv, men jag visste verkligen inte HUR jag skulle göra för att leva, vilket jag VILLE! Minsta lilla sak kunde kasta omkull mig och få mig att gråta mig sönder och samman; att maten inte blev 100% perfekt, att jag missade att handla nåt… och det värsta av allt; att inte katten kom in på kvällen. Då grät jag så att jag kräktes och kunde inte sova på hela natten. MÅNGA nätter satt jag bara och stirrade ut på en snögnistrande åker och hoppades få se en liten svart prick röra sig mot huset. (Det visade sig sedan att en dement dam —-kärringj-vel—- helt sonika plockade in katten och låste in den hos sig i perioder. Men många var de dagar, kvällar, nätter, då jag gick långa promenader och kikade i dikena efter en död katt…. Tack för den!)

Min dåvarande sambo gjorde sitt bästa för att vara till stöd för mig. Men jag ville inte ta emot något. Jag vägrade inse att jag mådde så dåligt. Jag var ju bara ledsen… ”Låt mig vara!” Och likt ett skadat djur kurade jag ihop någonstans och stängde in mig i mig själv. När jag började må bättre – för att jag fått ett helt underbart jobb, på ett sagolikt ställe med ÄNGLAR till kolleger – fick jag veta hur det varit att leva med mig under den här tiden. Förhållandet tog slut, huset såldes och därefter kunde vi prata som vänner.

Jag fick veta att han varje dag på väg hem från jobbet hade haft en stor klump i magen. Skulle han hitta mig död eller levande? Skulle jag vara försvunnen bara? Skulle jag ge mig på honom? (En gång när han försökte trösta mig hotade jag tydligen honom med en kniv… inget jag själv minns.) Och de dagar vi var hemma tillsammans gick han på glas för att inte orsaka något breakdown, eftersom jag kunde ha bra dagar och faktiskt ha rätt trevligt, men när de mörka stunderna kom visste man aldrig hur länge de blev kvar. Så han slutade i stort sett andas för att inte göra mig ledsen. Och vad hände sedan?

Jo, när jag började må bättre så orkade inte han längre. Då blev det hans tur! Och han skrämde mig verkligen!!! Och – det var på grund av mig.

Utåt hade ingen sett att jag mådde dåligt! Bara min mamma och pappa. På slutet kanske de närmaste vännerna fick veta, men jag minns inte om det var via mig, dåvarande sambon eller min familj.

Många kan bli maniska i sin depression istället för att förfalla, det kan te sig på många olika sätt. Vissa vänder sig ut och in flera gånger för att vara andra till lags; bakar till hela släkten, jobbet, grannarna  osv…. Jag har min ådra av det med – jag städar. Jag sorterar. Jag kan ibland inte gå och lägga mig om inte det blänker. Och då kan jag gå ned på minsta detalj, till exempel inser jag plötsligt hur jag bara MÅSTE skura alla delarna till tandborsthållaren. Eller sortera kläderna i färg… Eller sortera filerna i min dator. Och så vidare. Visst blir det fint – men kanske inte orsaken till städanfallen är så hälsosam. Dock brukar jag må jäkligt bra i några dagar efter – för att jag har varit DUKTIG. Och där har vi det; Ibland läser vi att de som drabbas ofta är tjejer med höga krav på sig själva. Varför måste vi tjejer vara så jädrans duktiga???

Varför har vi så svårt att bara leva i nuet, ta dagen – och skiten – som den kommer, med ett garv istället för att förebrå oss?

Om det är så att det faktiskt oftast är ”duktiga flickor” som drabbas så är det väl inte heller så konstigt om vi råkar ut för depressioner efter att vi fått barn. Först har vi gjort något som de flesta av oss har svårt för; släppt kontrollen. I kanske flera dygn! Och inte ens kunnat kontrollera våra egna kroppar! Sedan kommer vi hem till krav vi inte kunnat föreställa oss innan. För vem har verkligen kunnat skapa en korrekt bild av hur det blir att få det första barnet?? Man vill vara den PERFEKA MAMMAN, SAMBON/HUSTRUN, HUSHÅLLERSKAN, STÄDERSKAN, VÄNINNAN, DOTTERN, KOLLEGAN, BLOGGERSKAN… Men dygnet har fortfarande bara 24 timmar – och nu känns de som fem snarare.  Dessutom kanske inte kroppen blev som vi hoppats, alla pyser ju inte in som ballonger och kommer i sina vanliga jeans redan på BB. Det är nog fler än mig som känner sig som om fått fel kropp uppe på förlossningen. (Jag känner verkligen inte igen den här tjock-kostymen som jag bor i nu…)

Om man inte klarar att leva upp till de där kraven som MAN SATT SJÄLV blir det ju inte så roligt. Och man borde väl vara Stålmannen för att kunna det? Eller ha världens nöjdaste bebis som bara sover och knappt äter, en självstädande lägenhet och leva på luft om det ska vara möjligt att möta kraven.

Den första sköterskan jag pratade med sa lite lättsamt att jag kanske skulle sänka mina krav, att jag inte behövde sminka mig varje dag och kanske kunde tolerera några dammtussar eller att disken står framme.

HA!

Om det vore så lätt, då skulle ju det inte finnas lyckopiller och terapeuter, psykologer och ett ord för utbrändhet?!

Men – det jag fick med mig från sköterskan jag har mina stödsamtal med var bättre:

Det räcker att vara GOOD ENOUGH! På alla dessa punkter. Ingen kräver något annat! Och – det kan vi klara, eller hur. Good enough är ju faktiskt GOOD!

Till sist; depression syns alltså oftast inte på ytan. Så, om någon anförtror sig till dig med att han eller hon mår dåligt, ta det på allvar!

PUSSAR & KRAMAR från en hyffsat Good Enough Morsa! (Hungriga sonen här tycker just nu att jag är lite mindre good enough…. 😉   )