Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Arkiv för 11 augusti 2013

Add Comment Register

Trött på att må illa

2013-08-11 @ 17:56

image

Två dagar har jag mått ruskigt illa nu. Idag har jag bara fått i mig frukost och mer verkar det inte bli heller.

Sovit dåligt (lyckades somna vid 05:30 eller nåt) och ligger i sängen nu och har varit lyckligt sovande i några timmar. Trodde faktiskt att jag mådde bättre när jag vaknade men sedan rörde jag på mig. Fel. Antar att det är Pytte som trycker på något därinne i sin lilla etta men jag mår ju inte mindre illa för det.
Tur att vädret är uselt så att det inte känns helt vidrigt att ligga inne,  men lite luft hade säkert suttit fint. Och en sväng till Konsum för att köpa Coca Cola, kanske. Inget annat jag kan tänka mig att dricka, nämligen.

Imorgon är det jag och Vincent igen. Då MÅSTE jag må bra. Nu har han iallafall roligt med pappa så jag slipper dåligt samvete över honom.

Kram!

Psykbryt

2013-08-11 @ 01:07

image

Igår var ingen bra dag, milt uttryckt.
Det gnagde runt i huvudet efter torsdagens besök på förlossningen.

De missade själva undersökningen av Pytte….

Jag fick ett antal i mitt tycke plumpa opassande one-liners.
Tex;  när jag inte längre kunde hålla tårarna tillbaka och sa att jag önskade att jag aldrig blivit gravid igen;
”Lite svårt att ändra på nu, du.”

No shit, female shitface Sherlock. No say!?

Allt dumt och opassande försöker jag glömma. Idag har jag försökt hitta fastare botten under fötterna för att kunna pressa mig uppåt igen.

Återigen har jag fått träffa en människa som borde byta yrke. Som Aurora-läkare måste man vara mjuk. Tröstande.  Lirkande. Förtroendeingivande. Denna läkare är allt annat. I mina vettskrämda ögon och öron är hon en bödel.
Men hon borde inte få förstöra ännu mer av den här förlossningen. Jag har mått dåligt sedan plusset i vintras och jag har sedan tappat mer och mer av hoppet om att få dem förlossningen som jag faktiskt fick lovad innan jag ens läkt efter min första förlossning.
Den utlovade fanns nog aldrig.

När man väl kommer så långt som till Aurora-läkaren har tiden för abort passerat och frankly, my dear, they don’t give a damn… Barnet kommer ut oavsett vad DU vill. Så de kan lova guld och gröna skogar och ändå ge dig grus.
Men… nu när jag inser att chansen att jag kommer till snitt är minimala måste jag finna något sätt att klara det på ändå. Jag MÅSTE. Visst vill jag bara ligga apatisk och låtsas att jag bara är fet och inte alls ska klämma ut någon vattenmelon där nere. Men det kommer inte hjälpa mig när vattnet gått och jag kallsvettas av värkar.

Jag har bestämt mig för att kämpa. Med mig själv. Med min kropp. Och styrkan får jag väl ta från den ilska jag känner gentemot de som inte lyssnat,  som lovat luftslott. Måste försöka vila men det är inte lätt. Tankarna maler ju. Minnena. Skräcken av att inte bli lyssnad på. När de tänker ge mig medicin som jag inte tål,  som har den lilla obekväma bieffekten att jag slutar andas. Att det står i både journal och förlossningsbrev men att jag nog ändå har fel eftersom jag är värkpåverkad och jag kan väl prova iallafall…

Jag måste välja att inte låta dessa gamla och nya minnen påverka mig och förstöra. Packa ned dem. Iallafall tills det att Pytte är ute. Sedan har jag gjort mitt inom aveln och kan börja jobba med otrevligheterna då.

Den här läkaren ska INTE få göra mig ännu mer otrygg och rädd.

Sanningen är att när jag bara gick hos BM på Storken (privat) förra gången så gjorde de mig mycket mer trygg och lugn än dessa samtal med Aurora. De har bara fått mig ledsen och osäker på hela min förmåga att lita på min intuition.

Förslaget om att bli igångsatt har jag blånekat. Jag vill ha mitt snitt.
Faktum; jag kommer inte hinna fram till nåt snitt. Bebis vill ut snart. Det känner jag.

Valet då;  igångsättning eller låta det starta av sig självt och då riskera att inte ens få plats på förlossningen här.

Jag VILL INTE bli igångsatt och få värkstimulerande dropp. Men jag vill ännu mindre tvingas åka runt och leta plats i halva landet och kanske tvingas föda i en bil.

Jag börjar förlika mig med att jag egentligen bara har ett alternativ; det enda som jag inte ville.

Jag är nu tvungen att ställa in mig på det och ladda mentalt. Fast när jag ska få träffa de där Aurora-människorna igen vet jag inte. Ingen mer tid planerad. Imorgon går jag in i vecka 37.
Jag har redan börjat öppna mig och jag känner att det händer saker. Brösten läcker som såll. Förvärkarna är grymma och kommer vid minsta ansträngning. Jag mår illa och har ont i ryggen.

Och som sagt;  igår var ingen bra dag. Jag var ett rytande ilsket lejon redo att göra slarvsylta av allt och alla.
Jag hade dödsskräck. ”Visste” att jag skulle dö under förlossningen. Skrev till och med brev till V om hur mycket jag älskar honom, som han skulle få när han blev större….
Jag kunde lätt ha pulvriserat Artur bara för att han andades.

Nej, igår var ingen bra dag. Idag var bättre. Men någon måste ha drogat mig under natten och sedan kört över mig med bandvagn och sedan backat. Jag var trött och mådde illa hela dagen och hela kroppen kändes öm.

Har ändå lyckats packa rätt mycket i BB-väskan; duschprylar, blöjor, bindor, amningsinlägg, diverse kläder till mig och Pytte.
Inser att jag ännu inte fått någon blodgruppering heller. Inga papper alls, faktiskt. Är det normalt?

Försöka sova nu….

Kram!