Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:
Add Comment Register

Fina gullegullungen

2013-08-13 @ 00:22

image

Blev inte mycket sömn igår natt. Pytte verkar ha skrynklat ihop min magsäck totalt så jag kan knappt äta och när jag lägger mig vill det jag ätit upp.
Dessutom hade jag grym klåda över precis hela kroppen hela natten. Usch! Kändes som när jag hade vattkoppor i nian.
Somnade som bäst på morgonen och var orolig att Vincent skulle tycka att det var dags att gå upp, men han var tydligen också sugen på sovmorgon. Tyvärr tyckte inte mobilen det…

Så vi vaknade ändå strax före åtta och då funkar det ju inte att somna om.
Vågade inte ens drömma om att han v skulle vilja sova efter lunch och ännu mindre att han skulle vilja sova länge.
Vi sov över tre timmar och så här glad var han när han vaknade och hittade omvänd-kamera i min mobil.
Jag var lika glad jag, äntligen tre timmar sammanhängande sömn. Snart är DET vad som kallas sovmorgon. 😉

De ringde från förlossningen idag. På onsdag ska vi dit och prata igenom hur jag vill ha min VAGINALA FÖRLOSSNING. Jag vill inte ens tänka på det. Panikångesten bara växer. Börjar kännas som att de lika gärna kan starta skiten så det blir gjort och jag slipper gå och vara rädd. Det blir inte mycket vettigt gjort på dagarna och jag är bara ledsen och irriterad. Men….starta den innebär ju även föda. Och nej, den delen kan jag inte se mig göra.

En vän sa ”men på nåt sätt måste den ju ändå ut”… Ja. Dum är jag inte. Har till och med visd erfarenhet. Men förlossningsfobi är ju just det;  fobi. Skräck. Terror. Fasa. Inte logiskt på något plan.
Och det här är inte första gången utan andra. Fobin baseras på tidigare upplevelser, vilket gör den svårare att bara rycka på axlarna åt än den förra. Förra gången var jag skiträdd, men jag förlitade mig helt på att sköterskor och barnmorskor skulle göra allt för att hjälpa mig genom det.

Dessa fantastiska människor man ser på TV:s sjukhusdokusåpor som är som tröstande,  stöttande änglar… De finns faktiskt inte på alla sjukhus alla tider på dygnet.

Nu är det tänkt att vi ska få en alldeles egen sjukhusängel att ha med oss genom hela mardrömsresan från start till ärevarv och de tilltänkta ska vi träffa på onsdag. Gode Gud. Må det vara människor med både hjärta och hjärna och inte kloner till läkaren,  som skrattar åt min rädsla.

Godnatt!

image



Kommentera

Du måste logga in för att kunna lämna en kommentar.