Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Arkiv för 6 oktober 2013

Add Comment Register

Viktiga saker

2013-10-06 @ 17:55

image

Vikt… alltså.

I måndags blev ju Alexander 4 veckor gammal. Fyra veckor från snittet.
Dags för första besöket på vågen.

Redan tillbaka på invägningsvikten! Nu blev ju inskrivningen ganska sen och  jag hade gått upp en hel del redan då men ändå. Det är en himla trevlig början och jag ska slita som den envisa jävel jag är för att bli av med resten.
Målet är att kunna ha samma kläder som när jag träffade min älskade man.

Provade (dumt nog) min skinnjacka från VILA. Det saknades åtskilliga decimeter för att den skulle gå att stänga. Hm. Kommer jag kunna ha den någonsin????

Men…. Jag ger inte upp. Jag ska kämpa så långt det är möjligt. Hur mycket som ska bort?
MYCKET. Minst 14 kg, men helst över 20 kg för att landa lite bättre inom ”normalviktsgränserna” för BMI. Fast om jag ska fortsätta ha 75H/75I undrar jag hur jag ska hålla balansen om jag väger under 70 kg. 😉

Och, för att klargöra en sak. Jag BANTAR INTE. Hittills har jag gått ned vätska av olika slag och gått några promenader,  men känner av foglossningen än och gick ut för hårt i början. Så, nu har det blivit lite lugnare.
Inga (dumma) dieter utan bara normal kost för tvåbarnsmödrar; ät när kan,  om du kan. Inget överätande, ibland, men inte alltid,  tre mål mat per dag. För – det hinns inte alltid just nu med en kräk- och skrikbebbe.

Kosten ska självklart justeras bara vi får en vardag igen.

Men jag vet att det räcker LÅNGT med promenader. Och två barn i samma vagn blir en bra vikt att skjuta runt!

Gissa om jag längtar efter MIG igen.
Det var när jag mådde som allra bäst någonsin som jag träffade min älskling och då var jag en storlek 36. Dit är målet! Till att se ut så här igen;

image

image

image

image

image

Stackars Artur…. Föll för en smal blondin och vad har han nu? En liten knubbig tjock brunett.

Ändring!

Men – nu är det ju färdigt med gravidande så… : Framtiden är min!

Skrik tårar och vansinne

2013-10-06 @ 01:20

image

Det började så bra den här gången. Amningen. Nöjd pojke mumsade och sedan var allt frid och fröjd till nästa gång.
Det känns som en livstid sedan! :'(

Nu är det amning, kaskadspyor och vansinniga illvrål i en apokalyptisk karusell dygnet runt. Vad BVC säger? Han går ju upp;  allt är bra. End of story.
Sömn har jag inte fått någon nattetid på jag vet inte hur länge. Tid och dagar har upphört. Det är bara amma amma, tvätta allt neddränkt i spyor, byta blöjor,  försöka trösta,  amma…. räkna till hundratusenmiljoner för att inte bryta ihop. Amma. Byta nedspydda kläder och handdukar. Byta i tvättmaskinen.

Redan vid tretiden på eftermiddagen börjar jag få en klump i magen inför kvällen och natten. Jag drömmer om att amma lite mysigt och lyfta en mjölkdrogad varm nöjd bebis till sin säng och sedan kura ihop mig själv och somna nöjd i några timmar innan nästa påfyllning.

Sanningen är så långt ifrån man kan komma. En bebis som tar vill äta nonstop och ALDRIG blir nöjd. Som skriker som en skadad gris i timmar och INGET hjälper på. Att bära runt honom gör det etter värre,  ligga på bröstet får honom att låta som om vi försöker döda honom, ligga mellan oss och bara mysa;  otänkbart. Han vrålar och sprattlar och sparkar och anser att vi misshandlar honom.
Att ligga och tröst-tutta lite hjälper inte heller. Det ska vara all or nothing.

Jag ville verkligen amma honom också. Jag pinade mig igenom det med Vincent i åtta månader och det var han som valde att sluta. En dag sa han typ blä och efter det gick det inte att ge nåt annat än  ersättning. Tvärstopp.

Nu kändes det som att det funkade så bra. Och nu funkar det knappt alls istället. Kaskadspyor som flyger över halva vardagsrummet eller fastnar i halsen så att vi får flyga upp och lägga honom på sidan så att han får upp det… Och det eviga skrikandet…. Det känns som att han skriker all vaken tid nu. Och inte sover han mycket heller – hur skulle han hinna det?

Inte nog med att jag håller på att bli både döv och tokig, Vincent blir lidande. Jag är ju i stort sett upptagen med lillebror dygnet runt och hinner inte leka och gosa med min fina stora kille som så gärna vill visa mamma allt nytt han kan. :'(

Ikväll gick jag ifrån trots illvrål och gick in till Vincent, som lekte i lekrummet… Han ryggade undan och gömde sig!!!! Stackars älskling trodde att han gjort något fel och att jag var arg eftersom jag kom till honom. Mammahjärtat brast totalt. Jag tog upp honom i myssängen och pratade med honom och han klängde sig fast runt mig som om han aldrig skulle släppa igen. Sedan nattade jag honom, men då saknade han pappa och ”Ackes” och gick upp och hämtade dem.

Vincent lyckades somna trots lillebrors skrik, men han sover ju inte heller bra. Han har fått mörka ringar under ögonen, stackars liten. Och den lilla?

Han somnade nyss. Jag var tvungen att ta time-out efter att gjort allt för att lugna honom. Och nu har nattens kräkvakt just börjat…. Jag kommer att sitta och torka spyor som bubblar upp, vända på honom när det kommer så mycket samtidigt att det blir stopp…. Och när vanliga människor svär över att deras telningar vaknar tidigt, well… Då hoppas jag  fortfarande på att få sova en stund.

Tror att det är en vecka nu som jag inte somnat före 07…

Drömmer om vällingtiden; en flaska och klick; barn sover.

Det här var min andningdspaus. Dags att torka tårarna av uppgivenhet och gå tillbaka till min plats. Om sex timmar får jag kanske sova lite innan det är dags för babyfrukost. Den tar ett par timmar.

Jag vill hellre ha den här bebisen

image

… nöjd och avslappnad. ..
Än den här

image

…ledsen, missnöjd, hungrig, övermätt och förkrossad… allt på samma gång.

Godnatt och godmorgon!