Dantes förlossning
NU ska jag ÄNTLIGEN ge er berättelsen om hur Dante kom till världen den andra september 2013:
Torsdagen den 29/8 var vi till Förlossningen på US här i Linköping för att prata om den planerade igångsättningen som skulle ske dagen därpå. Min mamma hade kommit ned ett par dagar tidigare för att agera barnvakt till Vincent ifall det skulle sätta igång av sig självt.
Under undersökningen på US hände dock något som bara ändrade allt vi ”kommit fram till” innan – det gjorde så ont att jag höll på att svimma och Nike-sköterskorna gav mig lustgas för att jag skulle klara en hinnsvepning. Det gjorde jag med nöd och näppe; jag kom i någon typ av chock. Smärtan var inte det värsta, utan att de återigen inte l y s s n a d e på mig. Jag grät förmodligen hysteriskt efteråt och ville verkligen inte föda barn där, jag hade ju fått bekräftat att det jag upplevde under Vincents förlossning stämde för mig – jag upplevde mig överkörd och utlämnad. Det kändes faktiskt mer lockande att föda hemma! Trots att jag grät och knappt kunde andas fortsatte den ena barnmorskan att planera vidare om tiden och planer för igångsättningen kommande morgon. Och allt det som de under Nike-träffarna talat om verkade utsuddade, tänkte jag. Det där snittet ifall jag inte skulle klara att föda vaginalt – nej, det fanns ju i verkligheten bara om läkarna bedömde att det förelåg risker för mig eller bebisen. ”Alla kvinnor känner ju i något skede att de inte vill längre och att de vill avbryta, men det kan vi ju inte lyssna på om det ser bra ut för oss.” Så, panik hos den stackars skräckslagna kvinnan räknas inte.
De lämnade oss att konferera på egen hand. Det blev inte ett ord sagt. I varje fall inte från mig – jag kunde inte prata. Jag har nog aldrig haft ett panikångestanfall innan men det där var nog ett – det ringde i huvudet och det enda jag kunde tänka på var att försöka andas – dit gick all energin, och det var som att suga in en buss varje andetag. Jag tror jag vet hur ett djur fångat i bilens strålkastarljus känner sig.
Barnmorskorna kom in till oss igen och trodde väl att vi glatt skulle säga att vi ses imorgon och så tjoppar vi ut en liten bebis som McDonald´s portionerar ut tiokronors hamburgare i lunchrusning.
Ack så fel.
De stirrade väl på oss och vi på dem och jag hade ont och ville bara dö där och då. Den ena barnmorskan hämtade en läkare som skulle ge mig alla detaljer igen om hur naturligt och lätt det är att föda vaginalt om man bara litar på dem man har runt sig. (Vilket jag ju bara inte kunde göra!)
Men – läkaren avslutade även med att droppa lite vatten på det där lilla Planerade Snitt-fröet som låg uttorkat och bortglömt. Hon sa att jag inte tvingades göra något jag inte ville och att ingen skulle döma mig om jag valde att åka till Norrköping och välja kejsarsnitt, även om det innebar mer smärta efteråt än en vaginal förlossning. Jag berättade att jag var fullt medveten om det och att det var med i min kalkyl, men jag skulle vara mentalt med under förlossningen och jag skulle ha den bästa belöning som fanns efter operationen i form av en älskad liten bebis. (Lite; ”argue about that, biatch”, men jag hade verkligen inga krafter kvar för artigheter där efter mitt psykbryt. Hon hade inte något motargument utan att sa att jag verkade ha tänkt igenom det väl och önskade mig lycka till innan hon gick ut och plockade fram fler bebisar till världen ur tappra mammor som inte fegade ur, som mig.
När barnmorskorna återkom igen körde den ena fortfarande stenhårt på att vi skulle ”testa” med en igångsättning. Testa? Hoppet försvann igen och jag tänkte att ”jaja… jag gör väl som de säger men jag kommer nog att dö, men vad fan spelar det för roll heller, bara jag hinner se bebisen iallafall…”
Då ÄNTLIGEN kom ett sån´t där efterlängtat tecken från ovan – den pushiga barnmorskan blev ivägkallad och vi fick prata med den som kändes som att mer förstod att jag verkligen var LIVRÄDD på allvar och inte bara ute efter att få ett snyggt litet bikinisnitt. (Jösses, titta på mig – stor som ett hus med tillhörande carport, varför skulle jag ens fundera på att snittas av skönhetsskäl?)
Vi pratade, ja, jag lyckades faktiskt samla mig så att jag fick fram några enstaviga ord ibland. Hon fick mig att våga stå upp för MIG och det jag kämpat så hårt för hela tiden; att föda i Norrköping med planerat kejsarsnitt.
Det var sååååå skönt att komma därifrån och veta att jag ALDRIG mer kommer att befinna mig på förlossningsavdelningen på US Linköping så ni kan inte föreställa er. Vi fick telefonnummer till Förlossningen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping för att kunna ringa in på söndagen för att få höra vilken tid vi skulle komma in för KEJSARSNITTET. Jag ringde redan på fredagen, för om det skulle bli så att vi fick första tiden skulle vi få lite krisigt med resan dit, minsta strul skulle kunna ställa till det för oss och man vet ju hur det är med pendeltåg när man är verkligt beroende av att de håller tiden, så det skulle varit bra om vi kunde få sova över natten innan.
Det fick vi, i mån av plats. Ringde igen på söndagen och det fanns inte plats, så vi stannade hemma och myste med Vincent, hans sista kväll som ensambarn och med min mamma, så klart. Svärmor skulle skjutsa oss så vi behövde inte fundera över det där med pendeltåg och bussar, och faktiskt kunde vi sova på natten innan. Jag kände mig HELT lugn och litade på att det skulle bli bra.
Inte ens spöregnet när det var dags att åka kunde påverka mitt goda humör.
Utsikten genom bilfönstret på väg från Linköping till Norrköping 2/9 2013
Inte ens när jag såg sjukhuset (hade aldrig varit där innan ens) blev jag nervös. Det kändes bara skönt – snart skulle jag ha det bakom mig och jag skulle inte väga tjugo ton eller må illa längre.
Bild från Vrinnevis egen hemsida; Välkommen var just vad jag kände mig!
När vi vaggade iväg genom korridorerna inne på Vrinnevisjukhuset var det så otroligt lugnt, vi såg knappt en människa. Visserligen var vi tidiga men ändå, det brukar ju vara folk i korridorerna för det mesta. När vi kom till Förlossningen möttes vi av vänliga tjejer som hälsade oss välkomna och de verkligen spred en varm och trygg känsla runt sig. Vi blev invisade i en sal där alla som skulle snittas under dagen var innan operationen, och sedan under uppvakstiden, innan man fick en egen sal. Det var först bara vi, en kvinna var redan inne på operation.
Jag fick veta hur dagen skulle se ut, byta till sexiga sjukhuskläder och lämna lite prover, och helt plötsligt kom sköterskan som hade ansvaret för oss ”snittisar” och sade att det snittet före hade gått snabbare än planerat så de stod redan och väntade på oss. Långt före utsatt tid!
Förväntansfull blivande tvåbarnsmamma i sexig outfit.
Utsikten från sängen. Foppatofflor – de perfekta sjukhusskorna!
Förväntansfull blivande tvåbarnspappa… mer nervös än mamman?!
Vi fick själva gå till operationssalen, och det var en underlig känsla – sista gravidstegen!
När vi kom fram erbjöd sig den gulliga sköterskan att ta ett kort på oss, och ett sista för att minnas magen:
Mmmm…. McDreamy&Steamy, tror Artur får gå i scrubs jämt. 😛 Hejdå, mammamagen!
Vi fick träffa narkosläkaren och det var en ung kille, så det kändes ju lite grann ”Hm… klarar du det här, verkligen?” men alla var lika glada, avslappnade och jag kan inte nog berömma dem för hur omhändertagande de var. Det kändes verkligen inte att jag skulle få ett tjugo centimeter långt uppskuret hål i magen några minuter senare, eller att två personer skulle trycka in båda sina händer bland mina tarmar och gräva ut en liten minimänniska. Nej, det var mer som att jag var på studiebesök och vi skulle strax ta fika med hembakta bullar. 
Vi fick gå till fots hela vägen in till operationsbordet, vilken också kändes lite ovant. Man rullas ju oftast in i de rummen halv neddrogad, men nu var vi fullt vakna och jag var så nyfiken. Vi fick hälsa på alla som skulle vara med – det var ett gäng, kan jag säga. Det enda smärtstillande jag hade hittills var två Alvedon, så jag var inte ett dugg flummig, utan bara glad och förväntansfull!
Här ligger jag uppkopplad med dropp mot illamående och lite lustgas för att underlätta när de plockar ut Pytte. Jag är lugn och har lite roligt åt min käre make…
När vi kommer in får jag först sitta på britsen för att de ska komma åt att sätta ryggbedövningen – den som jag inte var ett dugg nervös över eftersom det gick så lätt att sätta EDA´n under Vincents förlossning. Dra mig baklänges på krossat glas vad oförberedd jag var på denna djävulska smärta. De hade svårt att få in den i ryggen och de kunde hellre kört bedövningssprutan direkt istället för att först mosa in en lokalbedövningsspruta och sedan själva ryggbedövningen. De tog i så hårt att jag nästan åkte i golvet och Artur som råkat närstudera storleken på nålarna blev efter ett tag vaxliknande i ansiktet och fick hjälp att lägga sig på golvet och kolla in taket istället. Bra manöver – jag tänkte inte lika mycket på om det gjorde ont efter det. 😉 Jag fick däremot för mig att jag skulle hoppa ned och hjälpa mig halvt avtuppade make men det var tydligen en dålig idé – jag hade inga ben längre. Så… det var bara att sitta kvar tills de hjälpte mig omkull och känna efter hur bedövningen spred sig i kroppen. (Det kollade de med att dra en spritad bomullstuss på min hud och när jag inte kände den i brösthöjd var det dags att sätta igång.)
De talade om att de skulle börja skära och då hade jag väl förväntat mig att känna något men nej, jag märkte ingenting. Jag fortsatte att prata med Artur och narkossköterskan bredvid mig. Tänk att de kan skära upp en som en fisk utan att det känns ett smack!
Ja, här plockas alltså Pytte fram! Så otroligt snygg lampa, var ungefär vad jag tänkte. Men visst är den snygg?
De förvarnade att ”nu kommer de att böka omkring ordentligt och det kommer att kännas ganska obehagligt”. Hm… ja, jag åkte ju hit och dit på britsen så nog bökade de om rejält men i övrigt kände jag ingenting. Jag hörde ett slafs (vattnet som dränkte golvet) och sedan….. ”muäää muäää” – min lilla bebis som direkt skrek när han kom ut i den kalla ljusa världen.
Här är min älskade lilla bebis, bara sekunder gammal! Äntligen fick jag gråta av lycka!
8:48 2/9 2013 föddes vår lilla Pytte av fantastiska människor på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. TACK alla som var med!
Jag fick upp Pytte till mig direkt och han fick ligga där medans de sydde ihop magen på mig – det kändes inte heller ett skvatt. Dessutom hade jag bara ögon för den vackra varelse som låg intill mig – och som, för att kröna min redan underbara dag lite extra, bajsade i sin pappas hand. 😛
”Hej, här är jag!”
Pappa ska så klart också får hälsa – och hålla. (Nog ser han lite blek ut fortfarande?)
Här torkar pappsen av sig lite bajs… Lite skit ska de där papporna också få när vi mammor får gå igenom så mycket!
Här ligger vi och myser medan teamet leker syjunta med min ihopsäckade bamsemage.
Hur söt får man vara?
Familjegos
Så här ligger man under kejsarsnittet, bakom en rejäl skärm och med armarna rakt ut så att de kan sticka en med allt som kan behövas.
Nosa bebis!
Välkommen, lilla älskling!
Så fort vi lämnat operationssalen ville de testa amningen, och döm om min förvåning när det faktiskt funkade direkt!
Tillbaka i salen. Jag mår bra – pappan mår bra – bebisen mår bra och är hungrig!
När vi kommer tillbaka till salen igen är den andra familjen där med sin bebis och det är lugnt och skönt, de är äldre än oss (minsann!) och verkar ha fått sin första och rätt snart får de flytta till ett eget rum. Vi får däremot stanna kvar då det inte kommer någon mer som ska snittas den här dagen. Skönt med eget och STORT rum!
Utsikten från fönstret – ni ser – regnet är borta och solen skiner och det är sommar ute!
Jag har inte nämnvärt ont när vi kommer tillbaka, det är väl eftervärkarna som känns mest och de är INTE trevliga. De blir tydligen värre för varje förlossning, så att nu vet ni det. 😉 Men jag klarar mig med de smärtstillande de ger mig och jag vågar resa mig och gå på toaletter rätt snabbt efter att jag börjar känna fötterna igen, vilket tog någon timme. Det var rätt störande – att vilja röra sig men det händer inget. Sedan började det klia utav bara h-vete (vilket jag var beredd på, efter att ha fått äta allergitabletter mot klåda redan innan förlossningen), så jag fick nog en Tavegyl mot det och då slutade det.
Att gå upp och kissa var trevligt sedan, det gjorde inte alls ont. Det är klart att det inte var skönt att resa sig upp, men just själva toabesöket var en trevlig upplevelse jämfört med efter Vincent. Att vara hel, att KUNNA kissa… bara det! Jag kunde sedan sitta och äta middag på kvällen, och var återigen lycklig att vi inte befann oss på US; maten i Norrköping var fullt ätbar!
På natten fick jag enormt ont – och som jag är ville jag inte alls klaga, men till slut tvingades jag. Jag hade helt vansinnigt ont i axeln och kunde nästan inte andas. Sköterskans reaktion var skön; ”Ja, det gick vi bara och väntade på.” Eeh… jaha, ni går och väntar på att gamla käringar ska få hjärtinfarkt, tänkte jag först, men samtidigt hade jag något svagt minne att det kan vara så efter operationer, att det är mer regel än undantag. Och visst var det så! Dock hade jag ju varit duktig idiot så länge att smärtkurvan redan var för hög för vanliga tabletter att de tvingades komma och ge mig en morfinspruta. Kändes ju lite dumt, att få lov att få morfin mot ont i axeln när jag opererat magen, liksom. Men det hjälpte helt underbart och efter en näve Novalucol mådde jag bra och kunde sova. Eller sova – ni som fött vet ju, man vågar inte sova. Man vill höra vartenda litet snusande andetag ifall nåt skulle hända…
Två belöningar!
Vi fick inte vår fikabricka första kvällen utan de brukar ge den nästa dag för att man ska kunna uppskatta den – smart. Tyvärr hade vi fått dela rum morgon och förmiddag dag två med en INTE trevlig familj. De struntade fullständigt i besöksförbudet och bjöd in både mammor och syskon och vänner och – – – de beställde dit kebabskrovmål som deras familj/vänner kom dit och åt med dem. Det sista man vill känna är väl ändå stekos när man ligger nyopererad? Jag var väldigt nära att åka hem då de var där, men vi fick dem utkastade ur rummet (andra gången de blev utkastade ur ett rum dessutom) och efter lite vädring fick vi vår efterlängtade FIKABRICKA! Det spelar ingen roll att den kommer en dag senare – den är ändå det godaste man ätit!
Pytte sov sött när de vidriga rumsinkräktarna försvunnit.
Snyggfika!
Jag och Pytte i vårt återigen egna rum.
Eftersom vi fått uthärda den vidriga familjen så ordnade sköterskan så att vi inte skulle behöva dela rum mer och inför andra natten var det alltså bara vårt rum – inte helt dumt då det var en riktigt stor sal.
Här camperade vi två nätter; jag till vänster i bild, Dante i mitten och Artur till höger.
Andra morgonen kändes det som att vi ville hem, speciellt som vi nästan varit på väg hem redan dagen innan. Vi väntade dock så att de fick göra läkarundersökningen och eftersom Dante var lite gul ville de kolla att han inte låg över gränsen, så ett tag trodde vi att vi skulle få lov att stanna.
Gul-lig. ;-)
Liten på läkarundersökning
Tyska läkaren kollar vår lilla Pytte-pojke
Godkänt
Nu är hon inte helt omtyckt längre…
Skönt att vila efter den där pärsen hos doktorn!
Här syns det att han var lite gul, gullungen!
Inte så lite heller…
Messar mormor att vi är på väg hem!
”Ska vi hem? Woop woop!”
4/9 2013 är det varmt och somrigt när vi ska åka hem med vår andra lilla guldklimp. Samma väder som när vi åkte hem från US med Vincent nästan exakt två år tidigare.
Redo för hemfärd! Väntar bara på att farmor ska komma.
Det är tråkigt att vänta!
Efter läkarkontroll och gul-kontroll får vi åka hem, vi ringer farmor i Linköping som ska hämta oss och gör oss i ordning. Tänk att vi bara varit där i två nätter!
Vi undrar så klart hur storebror Vincent ska reagera, vi har ju förklarat att Pytte är i magen och att vi ska åka och hämta ut honom och att vi sedan kommer att komma hem med en bebis, men hur mycket förstår en tvååring? Det ska bli skönt att komma hem, sängarna är ju inte helt sköna att ligga på, direkt. Och hemma väntar ju min mamma och mammas mat är som bekant BÄST!
Packad och klar!
Något mindre mage och ganska pigg för att vara nysnittad.
Stolt tvåbarnsfar!
”Pytte” Vincent visste direkt vem det var som kommit med oss hem och började genast ta hand om honom.
”Puss, lillebror!” Jodå, han älskade sin lillebror från första stund.
Mina underbara älskade ungar!
Er kommer jag aldrig att sluta älska som en galning!
Summa summarum; jag är överlycklig att jag valde att genomgå kejsarsnittet. Jag mådde bra hela tiden, kunde lyfta (fast man inte får) Vincent rätt direkt och bara när jag hostade och nös gjorde det riktigt ont i snittet. Det läkte bra fram till en period då det började vara ur det och lukta illa, då torkade jag med Alsolsprit och luftade jag det mer och nu, snart fyra månader senare är det jättefint. Det är bara en tunn rosa linje och det har dragit ihop sig och är inte lika långt längre. Om det nu skulle råka synas över bikinitrosan någon gång så skiter jag i det – jag har ju fått ut ett av mina två mirakel genom det!
